Den första milen

I helgen frågade jag om han ville. Han sa ja. Tog det som en utmaning. För hans skull. Hoppas jag.

Vi hade bestämt att det skulle bli av igår. Onsdag. Mellan skola och middag. Där fanns det en lucka.

Tillsammans stod vi ute vid brevlådan. Skorna på. Klockan redo. Och så började vi rulla iväg. Ett steg framför det andra. Skönt väder ute. Jag förklarade att det var perfekt löpväder. 14 rader och mulet. Lagom sköna vindar. Perfekt. Han höll med.

När de första km passerade försökte jag få honom att sänka farten lite. Det var en bra bit kvar. I stället gick farten upp. Några sekunder för varje km. 

Jag väntade på klagosången. Men i stället kvittrade han som Ernst bredvid mig. Allt var så fantastiskt. Skönt. Härligt. Och km efter km passerade. Plötsligt var vi på andra sidan sjön. 5km. 6km. Allt var fortfarande på topp.

Vid sju km sjönk farten lite. Men inte humöret. Det kom färre ord från hans mun. Men de som kom var positiva. "Aldrig ge upp." Så sa han. "Kom igen, du klarar det här." Han hade hittat sitt mantra som upprepades.

Vid passering 8km blev han märkbart trött. Inte konstigt. Men han malde på. Strax bara den där extra km för att ta den magiska 10:an. Milen. Och så kom spurten. Den som alltid kommer när vi springer tillsammans. Sista 250m. Där kickar han in den. En stel gubbe som jag har svårt att följa.

Igår sprang Prinsen och jag alltså runt sjön för första gången. Sjörundan och lite till. 10.08km i 5.15-fart. Det är helt sjukt bra för en som inte ens fyllt nio år. Han slutar aldrig imponera på mig. Beslutsam. Stark. Positiv. Fantastisk. Och jag hoppas innerligt att han gör det här för att han själv vill. Inte för att han tror att jag blir glad över det.

Under passet gjorde han själv upp mål. Springa minst en mil i veckan. Totalt. Bra mål. Men han har även innebandy, friidrott och handboll. Och total training. Någonstans måste han även vila. Det får inte bli för mycket av det goda. När andra får försöka locka sina barn till rörelse. Då måste vi bromsa vårat för att det inte ska bli för mycket.

Tjugo minuter efter att milen var avverkad. När maten var uppäten. Då var han ute med lillebror och hans vänner och spelade fotboll. Som sagt. Det finns inget stopp i hans kropp.

Andra ser det jag inte ser

Det är intressant hur olika man kan tänka. Hur samma sak kan ses på sätt som skiljer sig något enormt. 

Det är höst nu. Det kan man egentligen inte se på så många olika sätt. Löv ändrar färg. Kylan drar in. Regnet faller. Pang! Hösten är här. Varsågod. Vare sig du tycker om det eller inte.

Jag tycker om hösten. Alla årstider har sin charm. Absolut. Men hösten är härlig. Inte minst för en löpare. Frisk luft. Fina färger. Trängseln ute minskar en aning. Mörkret får en att börja försvinna lite.

Varje år när hösten kommer tänker jag mycket på friluftsliv. På skogen. På svamp. På berg. Fjäll. På vandringar. Det blir sällan av. Någonstans försvinner all tid. Någonstans mellan träningar. Hämtningar. Matlagande och matcher. Det känns som att dagarna bara går. Och så är det dags att vakna till en ny dag.

Men det är här det där olika tänket dyker upp. Jag sitter med en känsla av otillräcklighet. Att det är svårt att hinna göra saker med barnen. Utöver deras träningar, matcher, läxor och allt som hör vardagen till. 

Men så får man höra från andra. Utomstående. Att vi gör så himla mycket med våra barn. Involverar dem i både det ena och det andra. I träningar. Utmaningar. Hit och dit. Det ena och det andra. Uppför slalombackar. Total training family. Familjesim. Det mesta handlar om träning. Men kom igen. Ni som har träffat våra barn förstår varför. Det finns energi som behöver få komma ut. Och det älskar jag att det finns.

Så det är väl egentligen bra att andra kan se det på ett annat sätt än jag. Som visar på att vi faktiskt gör en hel del saker med barnen. Även om jag skulle vilja göra mycket mer. 

I morse föreslog jag en ny utmaning till den äldste sonen. Han verkade lite tveksam till en början. Men sedan tror jag han nappade på idéen. På onsdag. Eller fredag. Då ska vi testa. Då ska vi ut i den friska höstluften. Ut bland färgglada träd. Låta pulsen stiga.

Det pedagogiska tänket

Jag tycker om att göra saker praktiskt. Det har jag alltid gjort. Rörelsebehov och allt det där. Vilket återigen gör att jag funderar varför jag tackat ja till att sitta på olika kontor och skriva saker. 

I början av den här tjänsten. Då var det en hel del praktiskt som skulle ordnas. Och även om det inte var fysisk rörelse jämnt så fanns det saker som skulle ordnas och struktureras på datorn. Listor (wohoo!), beställningar och budgetar. Den senaste tiden. Då har det varit mycket sammanställningar. Jag sitter och gör bildspel på saker pedagogerna fått fundera kring och skrivit om. För att min chef senare ska kunna ge feedback till personalen.

Men så sitter jag här. Läser frågorna. Läser deras case. Och så känns det lite som att min hjärna har gått i dvala. Den fungerar inte riktigt. Jag har inte använt den på rätt sätt det senaste året. Det där pedagogiska tänket jag tidigare använt mig av. Det har fallit bort. Ligger kanske som en våt trasa längst bak i huvudet.

Jag plockar fram pedagogernas frågeställning. Deras case. Försöker skriva ner mina egna svar. Försöker vara en av alla dem. Fast jag inte längre är det. Jag är en pedagog på paus.

Jag har två frågor framför mig just nu.

* Hur synliggör vi barnens lärande och utveckling?

* Hur vet vi att det vi undervisar ger effekt?

Och jag funderar. Jag försöker tänka. Men det händer ingenting. Jag hittar inte fram till rätt svar. Är det någon som har svaren så kan ni skrika till. Någonstans här inser jag vad jag behöver göra. Att sitta och göra sammanställningar och strukturera saker i all ära. Men det är inte det jag egentligen vill. Jag vill vrida ur den där våta trasan i bakhuvudet och börja tänka igen.

Munnen och hjärnan samarbetar inte

Den här dagen sitter jag inte på det kalla kontoret. Jag sitter inte heller på det varma. Utan jag har placerat mig på ett av de övriga tre ställena. De jag oftast bara tittar förbi lite då och då. Lämnar lite papper. Hämtar lite papper. Gör lite snabba saker. Skönt med miljöombyte.

Jag sitter i ett litet rum. Utanför köket. Fyller i lite listor. En av alla dessa lagom roliga uppgifter jag har. In kommer hon som arbetar i köket. Hon verkar trevlig. Ber om ursäkt att hon eventuellt stör. Det gör hon inte. Absolut inte.

Hon som arbetar i köket hämtar någonting ur frysen som står här inne. När hon är på väg ut vänder hon sig om och frågar om jag vill dricka cappucino. "Helvete vad gott!", tänker jag. Och då kan man tycka att det som kommer ut ur min mun borde vara nånting i stilen med "Ja, tack. Gärna" eller "Det vore gott". Men nej. Ut ur min mun kommer "Nej tack, det är bra.". Och i samma stund som jag hör mig själv säga de orden så ångrar jag mig. Blir nästan lite förvånad.

Jag vill väldigt gärna ha en cappucino. Det hade varit riktigt förbannat gott just nu. Men nu sitter jag här utan. Bara för att min mun och min hjärna inte verkar samarbeta. 

Jag ska snart lämna det här stället. Ska försöka få ut lite papper. Dela ut dem. Hitta rätt person att prata med. Sedan väntar en cykeltur till ett annat ställe. Ett ställe där jag garanterat inte kommer att bli erbjuden cappucino.