fredag, augusti 30, 2013

Inskolning på vårt vis

Inskolning. Det är fan inte lätt. Inte om man är på den andra sidan. Den nya. Föräldrasidan. Vi började skola in Prinsen för två veckor sedan. Givetvis blev han sjuk första fredagen. Lyckat.

Ny vecka och vi kör igång igen. Prinsen gråter och gråter. Men vi börjar att lämna lite smått. Fredag. Och Prinsen är sjuk igen. Likaså måndagen efter. Två dagar kvar av inskolningen. Det börjar bli lite stressat nu. Vi lämnar och de ringer för att han är så ledsen.

Dags att ta lite extra ledigt från arbetet. Två extra inskolningsdagar. Nu är det jag som följer med. Lämningarna går bättre. Han gråter en liten stund innan det blir lugnt. Men senare ringer de igen och vill att jag ska komma för att han är ledsen. Och nu börjar jag undra vad de håller på mig egentligen. Fredag. Prinsen är frisk. Men de tycker att jag ska vara med hela dagen för att skapa trygghet. Börja om inskolningen så att säga.

När jag idag lämnade försökte jag prata med personalen. Säga vad vi känner. Vad vi tycker. Att bryta nu när lämningarna har gått bättre känns inte helt klockrent. Att det känns bättre att bara köra. Få honom att förstå att det är så här nu. Vi lämnar och vi kommer tillbaka sen. De kommer inte kunna knyta band till varandra om jag är där hela tiden. Till slut fick jag gå. Och Prinsen grät.

Nyss ringde de. Jag fick en klump i magen. Antog att de skulle be mig komma för att han var så ledsen. Inte åt och inte sov. Och så började hon berätta: Gråten slutade rätt snabbt. De läste 4-5 böcker och han kom verkligen ner i varv. Han körde runt med en vagn. Efter en stund på samlingen gick han lugnt ut. Han hade setat med och ätit bra. Efter maten gick han och tvättade sig och ut till vagnen. Som om han förstod att det var dags att sova. Bara en gång hade han kommit på sig själv och blivit lite ledsen men personalen han hämta upp honom när han var på väg ut i hallen och det hade gått bra igen.

Hon avslutade samtalet med att att fråga om det gick bra för mig att komma lite senare. Så fick de ta upp honom efter vilan och han fick leka en liten stund innan mellanmålet. Självklart. Jag darrade lite på rösten tror jag. Det kändes så fantastiskt skönt att höra att det hela gått bra.

Snart ska jag dra på mig skorna och rulla dit. Ska försöka att hålla mig från att säga "Vad var det vi sa!" De gör nog ett fantastisk jobb där med vår lilla Prins. Men det känns skönt att vi körde på det vi kände och att det gick vägen.

Nu kanske det bara var en riktigt bra dag. Men någonstans känns det ändå rätt. Att fortsätta köra på det här. Hämta och lämna. Det är så det ska vara. Lika bra att han lär sig det på en gång. Jag är övertygad om att han kommer att få det bra där. Vår lilla skatt.


Kramkalas

Jag har alltid haft svårt med det här med att ha samling. Sitta framför alla barnen och framföra något bra och pedagogiskt. Ofta tycker jag att det blir rörigt och det är svårt att få fram något bra. Men så började jag på det här stället. Och barnen sitter som ljus. Jag förstår ingenting.

Nu hinner jag ha sagolådor och uppdragskort. Lekar. Flanosagor. Ja. You name it. Men så i onsdags. Jag ska precis till att börja en berättelse om Bocken i morotslandet. Plötsligt ställer sig en pojke upp. Jag börjar direkt tänka att det är kört. Nu blir det rörigt och kaos. Men pojken kommer fram till mig och kramar mig.

Han går och sätter sig. En annan pojke ställer sig upp. Kommer fram och kramar mig. Sätter sig. En flicka kommer fram. Pussar mig på kinden och kramar mig. Och så fortsätter det. En efter en. Pussar på kinden och kramar. Ibland flera samtidigt. Kanske blir det ett smärre kaos och inte alls den där berättelsen om den där förbannade bocken som äter upp alla morötter. Men det är härligt ändå. Efter två veckor på stället. Det blir nog bra det där. Så länge man får kramar så kan väl inte den pedagogiska biten vara så viktig. Ha!

lördag, augusti 24, 2013

Tio år yngre på 40 sekunder

Jag blev stoppad av en yngre man på stan idag. Han frågade om jag kunde hjälpa honom med en sak. Jag stannade till med en sovande prins i vagnen. I samma sekund som jag stannar till ser jag mannen bakom. Plötsligt har den ena en mikrofon i handen och den andra sliter upp en kamera och riktar den mot mig. Helvete!

Den yngre mannen ställer sig mitt framför mig och frågar om jag ser någon skillnad i hans ansikte. Vad är det för jävla fråga? Vaddå ser skillnad? På vad? Jag drog till med att han var väldigt slätrakad och hoppades att det var någon slags ny rakhyvel han försökte göra reklam på. Nehe. Inte det.

Han frågade om jag såg någon skillnad på ansiktshalvorna. Det kändes sådär lagom obekvämt att stå mittemot en främmande människa och stirra honom i ansiktet. Och inte fan såg jag någon skillnad.

Han visade mig en kräm han använt. "10 years younger in 40 seconds" hette den. Och så återvände han till ansiktet. Vilken halva ser yngre ut? Jag titade lite obekvämt på hans ansikte igen. Drog till med hans högre. Fan. Det var fel. Nu var vi nog lika obekväma båda två.

Mannen bakom tog ner kameran. Och de tackade i alla fall för min hjälp. Själv rullande jag vidare med vagnen och undrade vad i helvete det där var. Var det på riktigt? Ville han göra reklam för krämen eller ville han visa att det egentligen inte fungerar? Jag googlade namnet. Tydligen finns det en sådan kräm.

Mannen frågade också om jag skulle köpa krämen någon gång. Jag skrattade lite och sa artigt nej. Så klart.



Kan namnen på 17 barn

Nu har jag varit igång med mitt senaste kapitel i dryga två veckor. Föräldraledigheten känns som ett gammalt minne som ligger någonstans och skräpar.
Den där första arbetsdagen jag var så förbannat rädd för är avklarad. Och alla dessa handskakningar med föräldrar är gjorda.
Namnen på alla 17 barnen sitter. Och en vecka med samling är klar. Man kan nästan säga att allt är som vanligt egentligen. Jag har redan hunnit med att sitta vid ett bord som är fullt med papper, läroplaner, lotusdiagram, portfolios och matematik i naturen. Och med hjälp av allt det knyta ihop en sådan fin pedagogisk verksamhet som bara jag kan få ihop. Hm.

Nåja. Jag har börjat sätta mig in i verksamheten på det nya stället. Jag håller än på mina bästa idéer. De där man samlat på sig eller kommit på under sina år. Jag vill först se lite hur terminen ska se ut. Vad det finns för verksamhetsmål och hur tänket hos mina kollegor är. Sen jävlar. Baam! Då smäller det.

Nu är det helg i alla fall. Då slipper jag ha läroplaner och verksamhetsmål liggandes framför mig. I stället ligger det lite fikabröd och en cola på bordet. Och så mina ben. De ligger också där. Har precis sett filmen Sharknado. Och jag undrar vem som tillåter folk att släppa dessa fantastiskt dåligt gjorda filmer till allmänheten. Borde kunna bli böter för sådant.

Prinsen är sjuk och sover för tredje gången idag. Jag hoppas han håller sina ögon stängda hela natten. Jag känner att jag behöver det. På riktigt. För även om det börjar kännas som vanligt med arbete så är det en sak som inte riktigt kommit igång. Det är själva arbetslunket. Jag är fortfarande helt slut efter en arbetsdag. Men jag får ge det några veckor till. Sen är det säkert där. Ungefär samtidigt som snön. Eller. Ja.

Nästa vecka är det löning dessutom. Bara en sådan sak. Det var länge sedan. Det ska bli en fin känsla att se lite mer på kontot än vad Försäkringskassan brukar erbjuda. Hela våren och sommaren har det kommit fram saker vi skulle behöva eller "skulle behöva". Hela våren och sommaren har vi sagt att till hösten. Då jävlar kan vi shoppa. Listan börjar bli lång....Men det första jag ska köpa är fan sömn. Undrar hur mycket det kostar.


All of these lines across my face...

Herr Winnerbäck släpper nytt idag. En liten singel. Snart kommer det mera. Ett helt album. Ett helt album fyllt med eftertänksamma texter. Ord som får en att fundera. Känna efter. Och reflektera. Så det var precis det jag gjorde. Det hela tog mig tillbaka till tonåren.

Jag tänkte på hur spännande det skulle ha varit om jag haft en blogg (webblog) när jag var tonåring. Att få gå tillbaka till de dagarna och läsa om allt som hände. Om alla roliga saker. Om alla känslor. Och inte minst om alla idiotiska beslut jag fattade då. Rent känslomässigt gick jag nog igenom så otroligt mycket mer under ett par år än jag gjort de senaste tio åren.

Men tiden har sin rätt att gå. Sin rätt att ändras. Och kanske är det inte bra att se för långt tillbaka. Kanske är det inte bra att se för mycket på dåtidens händelser. En del saker vill man se. Andra får gärna hamna i evig glömska.

I vilket fall som helst hade det varit spännande. Kanske kunde man förstå hur tanken var. Kanske kan något blogginlägg från tonåren bjuda på en förklaring till dagens ageranden. Jag har under en del år skrivit dagbok. Men let's face it. Det är fan inte många positiva ord skrivna på de raderna. De flesta är lika svarta som bokens utsida.

"All of these lines across my face, tell you the story of who i am.
So many stories of where i've been, and how i got to where i am."

Det är några rader ur en fantastiskt fin sång av Brandi Carlile. Och någonstans antar jag att det stämmer. Vare sig man har flera böcker fulla med svarta rader eller om man bara studsat runt på små rosa moln hela sitt liv. Så formar livet sig självt. Om jag inte hade upplevt alla de där svarta raderna. Hade jag kanske inte varit här. Precis nu. Sen om man är nöjd med den man är nu. Det är en helt annan sak.

onsdag, augusti 07, 2013

Dags för ett nytt kapitel

Nu blir det sista gången jag kryper upp i soffan i vårt lilla övernattningsrum. Lyssnar till när Prinsen somnar. Lägger upp telefonen och snusdosan på armstödet och tar playstationkontrollen i handen. Och vet att jag kommer kunna sitta här i absolut tystnad och lugn i en timme och en kvart. Prick.

I början satt jag nere och tittade på film. Men då kunde han sova i tre timmar också. Det kanske han kan nu också. Men det får han inte. Då blir läggningen sådär lagom festlig. Men jag insåg nu på slutet att det är väldigt skönt att sitta här i mörkret och spela. Ta en paus från nedervåningen också.

I morgon sitter jag inte ensam i ett rum. Då delar jag antagligen soffa med en handfull andra pedagoger. Visst kan det vara trevligt det också. Men det är inte riktigt samma sak.

Men som varje år. När semestern är över. Så får jag den där känslan av nystart. Bättre än nyår. Helt klart. Det är under semestern det mesta brister. Rutiner? Vad fan är det för något? Tidig sänggång? Jo, tjena! Det hade väl egentligen inte gjort så mycket om man hade fått sova längre på morgonen. Men Prinsen tycker det här med sovmorgon är överskattat.

Så. I morgon. Då drar det igång. Det där nya livet. Ja, kanske låter det större än vad det behöver vara. Det är inte så att jag ska skaffa ett helt nytt liv. Men det får bli lite ändringar. Och det blir det vare sig jag vill det eller inte. Prinsen ska nästa vecka börja på förskolan. Och hur det blir har jag inte en aning om. Men jag är inte direkt orolig att inskolningen ska bli svår. Någonstans har han hittat sociala färdigheter jag aldrig skådat. Att det kommer från mig. Det är lätt att utesluta.

Sen är det bara ge det några veckor innan man hittar bra rutiner. Med träning för oss båda. Jag ska byta gym och försöka få mina vader som knappt går att använda en ordentlig behandling. Det blir en helt annan ekonomisk förutsättning i höst. Det vill säga om Prinsen håller sig hyfsat frisk. Kanske kan man köpa sig ett nytt plagg för första gången på ett år. Och nu när lillens rum och uteplatsen är färdiggjorda är det dags att ta tag i nästa rum. Sovrummet.

Jag tror fan att det blir en bra höst. Det måste det bli. Så jag kan gå in i den där förbannat långa vintern med positiva känslor. Det kommer att behövas. En gång stockholmare - alltid stockholmare. Så enkelt är det.

måndag, augusti 05, 2013

Nytt arbete

Om tre dagar kliver jag in genom dörren på arbetet. Ett nytt arbete. Fortfarande förskola. Men en ny sådan. Nya barn. Nya föräldrar. Och nya kollegor. Jag vet inte riktigt om jag har börjat bli nervös. Det är annorlunda den här gången. Egentligen borde jag vara nervös vid det här laget. Förbannat nervös. Men det är jag inte.

Jag har varit ledig sedan fjärde mars. Det är fan länge. Man kan tycka att det är hur skönt som helst. Och på något sätt kanske det har varit det. Men samtidigt. Ja. Ni som träffat min son. Ni vet att det inte är att sitta med en kopp kaffe på altanen och låta honom leka. Sådär som grannen. Han sitter på förmiddagen med ipaden i handen. Kaffekoppen på bordet. Och ser sin dotter tulta omkring på gräsmattan. Nej då. För Prinsen är det 120% från morgon till kväll. Men han är fin ändå.

Men efter alla dessa veckor känner jag att det är dags. Dags att sluta steka korv till lunch. dags att ta på sig olika kläder än de jag haft när man bara hänger omkring hemma hela dagarna.Dags att göra lite nytta i stället. Arbeta lite. Prata med andra vuxna. Få en paus. Få chansen att längta lite efter Prinsen.

Tre dagar alltså. Det är inte mycket. Sen har jag ännu en sån där chans att börja om. Att vara någon jag vill vara. Våga ta för mig. Våga öppna käften som senaste månaderna mest har skrålat till barnvisor och youtubemusikvideos. Och som ropat efter Prinsen.

Ingen av de jag ska träffa om tre dagar vet vem jag är. Det kanske är tur det. Och jag vet inte vilka de är. Tomma blanka sidor. Jag tror fan att jag ska fylla dem med något bra. Jag måste nog bara. Ja, ge det lite tid. Jag måste bara försöka komma ihåg vad det var man gjorde som förskollärare.

Men först är det dags för dagens lunch. Jag tror fan jag ska steka lite korv.