Det här med fritidsaktiviteter

Det sägs att det här med fritidsaktiviteter är rätt bra. Jag borde egentligen veta. Åka ner till idrottshallen. Lämna in hockeytrunken i receptionen. Gå på simträning. Byta om och ut på isen. Snabbt vidare ut till löparbanan och friidrottsträning. Så höll det på. Lägg där till fotbollsträning och en sommar med tennisskola. Jag hade att göra helt enkelt. Men nu var det inte mig vi skulle prata om.

Under mina år som förskollärare har jag haft många barn. Allt från 2-6 åringar. De har blivit hämtade ibland och så stressa iväg till bollskolor, gymnastik och simning. Allt möjligt. Och visst. Jag anser att föreningslivet är awesome. Absolut. Men när ska barn få vara barn? Tids nog kommer de att stressa runt. Kan de inte bara få komma hem efter en fartfylld dag på förskolan och bara få ta det lugnt?

Därför har vi inte valt att låta Prinsen börja på någon aktivitet än. Han har fått komma hem. Ta det lugnt. Leka. Men nu har han passerat fem och det känns som en bra start med simskola. Kom igen. Det måste du faktiskt lära dig. Vare sig du vill eller inte. Och då jag var. Lite lagom ödmjukt. En rätt bra simmare. Så skulle just simning vara rätt roligt om han fastnade för.

Men åter igen. Nu var det varken mig eller simning vi skulle prata om. Vi frågade vidare vad han skulle vilja börja på. Och då kom det. Det som gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Friidrott. Han sa friidrott! Satan vad trevligt. Och av en slump har faktiskt Umeå en förening som har friidrottsskola i sommar.

Jag önskar så innerligt att han ska fastna för det. Jag kan se mig själv åka runt till olika arenor med honom. Heja på. Njuta. Minnas. Se hans glada ansiktsuttryck han har när han får springa. Och givetvis i smyg kolla tider. För inte vill jag pressa honom till någonting. Han ska vilja själv och välja själv vad han vill göra.

Nu är det några månader kvar. Kanske hinner han ändra sig. Kanske inte. Kanske tar han efter mig och vill springa. Det är han faktiskt rätt bra på. Åter igen är jag så där lite lagom ödmjuk.

Jag vill också briljera

Jag läser en hel del nu för tiden. Sida efter sida. Bok efter bok. Jag har mina favoriter. Precis som alla andra. Oftast blir det deckare och kriminalromaner. Vad den nu är för skillnad egentligen. Men jag älskar den där jakten. Ledtrådsletandet. När jag från första rad får fundera och misstänka personer. Är det en riktigt bra bok hinner nog alla bli misstänkta. Är den mindre bra. Ja. Då hinner jag knappt halvvägs innan jag är säker. Böckerna får gärna utspela sig i Stockholm också. Jag tycker om när jag kan se gatorna och platserna som bilder i huvudet. (Det finns inte direkt högvis med deckare som utspelar sig i Umeå).

Men så ibland. Som nu. Får jag för mig att jag ska läsa något annat. Så jag plockade fram en klassiker. En modern klassiker. Som de flesta säkert känner till eller har läst. Alternativt sett som film. Sett Tom Hanks springa runt på Roms gator. Dan Browns "Änglar och demoner". Jag ska erkänna. Att efter de första 100 sidorna ville jag bara begrava bokjäveln ute i de meterhöga snödrivorna. Det var så mycket fakta om atomer och protoner och vad det nu heter. Men så plötsligt börjar jakten. Och då är jag game.

Det som då slår mig. Som det också gör när jag ser filmerna. Det är Robert Langdons kunskaper. Jag blir så otroligt fascinerad och imponerad av människor som kan så otroligt mycket om något specifikt. Som egentligen inte ens behöver tänka. De kan bara mala fram fakta i sömnen. De har hittat sitt område och de kan det så in i helvete bra.
Jag vill också vara sån. Jag kan en del pedagogik. Jag kan en del om löpning och träningslära. Men kom igen. Jag är inte ens i närheten av Robert Langdon. Jag är inte ens nära att kunna rabbla fakta och vara så säker på min sak. Jag vill också kunna briljera. I mitt försvar kanske just pedagogik inte kan jämföras då en viss sak fungerar på ett barn men inte på ett annat. But still.

Jag är ensam hemma i helgen med två barn. Två friska barn med en halvsjuk pappa. Toppen. Men när barnen sover tar jakten på Roms gator vid. Mr. Langdon och jag ska leta runt i Vatikanstaten efter antimateria. Det blir bra. För det går faktiskt inte att alltid bara lösa mordgåtor.

Det här med feber

Jag har ofta svårt att somna. Tankarna snurrar konstant. Den senaste tiden har tankarna mest varit insnöade på ekonomi. Det har varit en hel del att fundera på. Hitta lösningar. Jag vrider och vänder på allt. Både i tankarna och på mig själv. En stund på rygg. En stund på mage. Jag sätter mig upp. Lägger mig ner. Lagom till sömnen kickar in vaknar lillen till. Bra tajming.

Igår var det inte så mycket ekonomi i huvudet. Igår hade jag en riktigt bra text att skriva här. Men det var igår. Nu minns jag inte ett dugg vad jag skulle skriva.
Jag sitter fortfarande hemma med den lilla som är sjuk. Feber. Fem dagar med feber. De två senaste med 40 grader och uppåt. Jag förstår inte hur han kan stå upp. När jag ligger på 37.5 är jag tagen. Närmar vi oss 38 grader är jag sängliggandes. (alternativt envis och full med alvedon gå till arbetet). 39 grader - halvdöd. Hade jag sedan legat på 40.5 som lillen hade igår. Då hade ja garanterat varit död.

Jag minns en gång när jag var yngre. 12 år tror jag. Jag spelade fotboll i ett lag med ett år äldre killar. Efter att ha varit på klassresa kom jag hem och vi hade match. Jag skulle vara med. Tydligen hade jag feber. Ordentligt med feber. Men jag skulle spela. Envis redan då. Mina föräldrar körde till matchen. Men där tog det stopp. De pratade med tränaren och det slutade med att jag fick sitta på bänken hela matchen. På bänken! Hur kul är det? Med feber eller inte.

Idag verkar den lilla må bättre. Feberfri och überpigg. Fantastiskt roligt när pappan i stället börjar känna sig lite tagen. Vi får se vart det slutar. Tagen. Sängliggandes (envis). Halvdöd. Eller död. Blir det det sistnämnda. Ja. Då behöver jag inte fundera på hur lång tid det ska ta att somna i kväll i alla fall.    

Livets tråkiga vardagssysslor

Det finns otroligt mycket tråkigt här i livet. I vardagslivet. Jag ska inte vara för negativ. Men just nu måste jag ta upp lite. Eller mycket. Av det tråkiga. Alla vet att hänga och vika tvätt tillhör livets värsta vardagssysslor. Inte minst när 98% av alla plagg av någon anledning vänds ut och in i tvättmaskinen. Att tömma diskmaskinen. Byta sängkläder. Ingen nyhet där direkt. Saker som måste göras. Saker ingen vill göra. Har man dessutom inte ens en diskmaskin. Ja. Då sitter man i skiten ordentligt.

Men på senare år har jag upptäckt ytterligare en sak. VAB. Vård av barn. Fy satan vad tråkigt. Jag bara sitter här och väntar på att tiden ska gå. Att timmarna ska passera. Har man dessutom riktigt små barn som inte riktigt kan hitta på saker själv. Då är det ännu tråkigare. Jag kan inte göra någonting utan att ha en (men all rätt om man har 40.5 graders feber) gnällig 1,5 åring runt benen. Krydda det sen med en 5-åring som vill göra saker hela tiden, som är pigg och aktiv. Som vill spela spel. Bygga lego. Men som också blir åsidosatt för att den lilla sjuka ska ha all uppmärksamhet.

Tycker man dessutom om att gå till arbetet. Vara fysiskt aktiv. Då blir tristessen och rastlösheten ännu större. Jag är inne på andra dagen nu. Tror jag tittar på klockan fyra gånger i minuten. Märkligt nog kan jag inte få tiden att gå snabbare.

Varje kväll de senaste dagarna har den lilla varit feberfri. Förhoppningarna växer snabbt att det snart är dags att arbeta igen. Men så vaknar man (Eller nja. Egentligen är jag vaken större delen av natten också.) och booom! 40.5 grader igen. Jag ser inte ljuset än. Jag ser bara mörker. Och in och ut vända kläder. Och en full diskmaskin.

Ha! Ni ser hur jag gjorde. Jag påpekade inte ens att jag inte skrivit på 17 år. Och ni har säkert inte ens märkt det. Inte reflekterat över det. Varsågoda.