På en buss genom mörkret

Jag sitter framför datorn i huset från förr. Det är fortfarande huset från förr. Även fast det just precis nu inte alls känns så. Det är något nytt här. Något som är så mycket annorlunda än tidigare.

Igår kväll efter ett möte på arbetet satte jag mig på en buss. Där satt jag. Länge. En evighet. I nio timmar satt jag där och tittade ut genom fönstret. Jag såg inte så mycket. Mest lite gatlampor och en hel del mörker. Svarta skuggor av träd som snabbt flög förbi och ersattes av fler svarta skuggor.

05.00 steg jag av bussen. Tog min väska över armen och promenerade genom en tyst sovande och kyligt barndomsförort.

Jag hade hoppats kunna sova lite på bussen. Men så satt det två yngre killar med en söt rökdoft en bit framför. Tittade på youtubeklipp på hög volym.

Jag hade hoppats få slumra till lite i alla fall. Men så satt det fem kacklande kvinnor framför mig. De pratade. Skrattade. Och hade tydligen inte en minsta tanke på att slumra till. Vid Arlanda klev de av. Kändes för sent att blunda då.

Jag hade hoppats kunna kliva av utan att känna mig som en zombie. Men jag hittade ingen bra sovposition. Jag provade olika ställningar. Men jag verkade inte ha rutinen. Ibland var benen för länge. Ibland var ryggen sned. Ibland var nacken böjd i 90 grader.

Nu sitter jag här i alla fall. Även om jag känner mig som en zombie så får jag tränga undan det. Just den här helgen. Jag satte mig inte på den där bussen för att jag ville. Jag satte mig på den för att jag kände att jag måste. För att jag skulle ångra mig annars. Jag vet inte hur lång tid det är kvar. Ibland får jag känslan av att det kan dröja. Ibland får jag känslan av att det kan hända när som helst. Och det är just den där andra känslan som gjorde att jag satte mig på bussen.

På söndag sätter jag mig på en flyg norrut igen. Innan dess ska jag säga hej då. Och det är jag livrädd för. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur jag ska säga. Hur jag ska tänka och känna. Men jag måste säga hej då. Förhoppningsvis hinner jag säga hej då många gånger till i framtiden.

Den svartaste av vindar

Under förra veckan kände jag att vinden hade vänt lite. Saker hade börjat ljusna. Jag kunde se lite mera positivt på tillvaron igen. Men så kom samtalet. Samtalet ifrån huset från förr. Pappas sjukdom hade blivit sämre. Mycket sämre. Det fanns inget mer för läkarna att göra. Plötsligt pratades det om att det var veckor kvar. Så där stod jag. Ensam mitt i barngruppen med mammas ord ekandes i huvudet. Pappa kommer att dö. Ord som fortfarande ekar. Ord som inte riktigt går in. Ord som samtidigt vägrar lämna.

 Jag vet inte om det handlar om någon vecka. Om det är någon månad. Eller till och med hela året. Antar att ingen vet. Men jag vet att jag inte är redo. Hur ska man någonsin kunna vara redo för en sådan sak? Pappa. Som alltid varit odödlig. På något sätt.

Det går inte många sekunder per dag som jag inte tänker på det. Hur länge kan jag vänta innan jag ska åka ner? Är det här verkligen på riktigt? Det sorgliga kommer över mig konstant. Men jag gör som jag brukar. Som jag vet inte är rätt sätt. Men jag gör det ändå. Jag biter ihop. Biter i läppen och sväljer. Trycker ner känslorna. Lägger dem på den där jävla känslohögen som jag burit med mig så länge. Håller en extra sekund i korset runt halsen.

I morgon är det måndag. Och jag är så galet nervös varje gång det låter i telefonen. Att det är det samtalet som kommer. Jag går på helspänn. Samtidigt känner jag att jag måste arbeta. Måste få annat att tänka på. Måste hålla uppe saker som går bra i livet. Maten. Träningen. Faller även det. Då faller jag. Totalt.

I morgon är det måndag. Vare sig jag vill eller inte. Det kommer inte att blåsa några positiva vindar mer. Inte än på ett tag. För det finns inget som är så pass positivt att det kan slå ut det här. Det som komma skall. Men mitt i det här är jag otroligt tacksam. Inte bara för alla år jag fått med pappa. Utan även att Flickan från landet i norr är här med mig. Hon som för några år sedan gått igenom samma sak.

Tveksam början på året

Vid varje tolvslag på nyårsafton tänker man att det ska börja hända något. Det ligger någon tanke där om att de nya tomma bladen ska fyllas med så satans mycket positivt liv. Nu har det gått en hel del dagar och veckor sedan det där tolvslaget var. Och givetvis. Jag hade många planer på att det här skulle bli ett riktigt bra år. Ett positivt på många sätt.

Nu blev det inte så. Inte än i alla fall. Det är mycket kvar av året. Början av året har inte riktigt blivit som jag tänkt mig. En vadskada och ett senfäste som strulade satte stopp för löpning första sex veckorna. Sen kom en förkylning som inte ville försvinna.
Samtidigt har värmepumpen strulat vilket medfört en väldigt massa ekonomiska funderingar. De där jävlarna är inte direkt gratis att förnya.
För att göra allt ännu värre har min far gått och fått en otrevlig sjukdom vilket skapat väldigt mycket oro och funderingar. Och på arbetet är det en hel del förändringar som också ger huvudbry och en ännu oroligare barngrupp. Just det. Jag har en liten son också som knappt sover på natten. Det ger  mig inte direkt tonvis med energi.

Men nu ska jag inte måla fan på väggen och allt sånt. Det hade kunnat vara värre. Och så finns det där ordspråket. "Efter regn kommer solsken". Jag får tro på det. Det är mars nu och det kommer att bli bättre. Det är jag säker på. Jag får helt enkelt fokusera på det positiva. Se de ljusglimtar som finns.

Värmepumpen är inte helt trasig. Jag behöver inte köpa en ny ännu. Pappas sjukdom är på bättringsvägen. Skadorna i mina ben känns bra just nu och förkylningen är över. Långsamt har jag börjat ta några löpsteg igen. Och vad gäller arbetet så finns det inte så mycket jag kan påverka mer än att vara så pass bra pedagog jag kan vara.

Så bara för att tolvslaget för nio veckor sedan inte gav det jag hade hoppats och tänkt på betyder inte att de resterande 43 veckorna behöver gå åt samma håll. Tvärtom. Efter semestern kommer ett nytt tolvslag. I min mening ett starkare tolvslag än nyårsafton. Då jävlar.

Olika tröttheter

Jag har märkt att det finns olika sorters trötthet. En sort. Som jag visserligen i stort sätt aldrig numera upplever. Det är tröttheten som infinner sig efter en sen natt på krogen. Baksitröttheten kan vi kalla den. Det är en vidrig transportsträcka till livet igen. Lagom till livet är tillbaka kommer den enorma tröttheten.

Sen finns det tröttheten som jag många gånger upplevt. En trötthet jag saknar något enormt. Om man nu kan säga så om trötthet. Det är sluttröttheten. Efter ett tufft löppass. Där hjärta, lungor och ben har tagit ut sig enormt. Kanske en tävling. Kanske ett bra tempo-, intervall- eller långpass. En skön trötthet. Men inte fan orkar man mycket efter det.

Det finns två tröttheter till. En när det varit mycket på arbetet. Full upp. Ofta i april och maj. Man är rätt slut både fysiskt och mentalt. Jag vet inte vad vi ska kalla den. Kanske Arbetströttheten. Tung är den i alla fall.

Och så kommer vi till den sista. Den senast upptäckta. Och kanske är det här den vidrigaste tröttheten av alla. Barnatröttheten. De flesta som har småbarn har säkert upplevt den. Och när man är mitt i den. Då känns det ytterst tveksamt om den någonsin ska gå över. Dagar. Veckor. Månader. År av tidiga morgontimmar. Av sönderryckta nätter. Av ljud och ett tempo som inte är av denna värld. Tålamodstestande. Gränssättning. Ögonen svider redan på eftermiddagen av trötthet. När kvällen närmar sig är de rödsprängda. Till bollibompa sover man i soffan. Det är så mycket som spelar in i den här tröttheten. Men att aldrig få sova på riktigt. En hel natt. Sovmorgon. Fan. Det hade varit underbart.

Det är tur att mina barn är fantastiska på många sätt och vis. Det är självvalt och jag ångrar egentligen inte en sekund av min tid med dem i det här livet. Men kom igen. Kan ni inte sova en hel natt någon gång. Kan ni inte ta sovmorgon någon gång. Så svårt kan det väl inte vara.