19 dagar kvar. Dag för dag. Timme för timme. Minut för minut. Det är slitsamt nu. Kanske inte arbetet i sig. Utan livet. Livspusslet. Jag får knappt ihop det just nu. Det är saker hela tiden. Saker som ska betas av. Som ska kommas ihåg. Och som behöver planeras.
I helgen. Eller. Egentligen varenda helg den senaste tiden. Har det varit aktiviteter. Från morgon till kväll. Friidrottstävlingar. Hemmamatcher. Bortamatcher. Kalas. You name it. Och för att alla de här aktiviteterna ska kunna bli av. För att barn och ungdomar ska kunna spela och tävla och aktivera sig. Då behövs det föräldrar. Det ska säljas för att dra in pengar. Det ska hjälpas åt att planera och skjutsas. Det ska bakas. Det ska finnas matchvärdar och funktionärer. Och det är inte så konstigt. Hur ska det annars gå runt?
Men efter en hel bunt med år inom föreningslivet så slutar jag aldrig förvånas. Irritationen får på något sätt aldrig riktigt lägga sig. För när det skickas ut om att det behövs hjälp. Att någon måste baka, vara funktionär eller fan vet vad. Då blir det tyst. Alla de här föräldrarna som har sina barn i föreningen. De är helt tysta. I alla fall nästan alla. För det är alltid samma få föräldrar som ställer upp. Som får det hela att rulla på. Som fixar fika att sälja. Som står där med matchvärdsvästen på sig. Som krattar den där längdhoppsgropen. Alltid samma.
Jag vet inte vad man ska göra för att fler ska engagera sig. För att fler ska dra det där strået till stacken. Men någonting behöver göras. De kan inte alltid få slippa undan. Ställer fler upp så kanske det blir lättare att lägga det där livspusslet.
Om 19 arbetsdagar går jag på semester. Då ska pusslet vara lagt. Jag sitter fortfarande med en hel del bitar i handen som jag behöver lägga ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar