Julfrid

Julafton har passerat. Det är skönt. De senaste åren har peppen på jul blivit allt sämre. Eller så har det med min oförmåga att glädjas åt saker att göra. Vem vet. Men det är så mycket krav. Så otroligt mycket måsten. Det går åt så mycket pengar. Och tid. Och ork. Sedan ska vi inte ens tala om hysterin och köphetsen hos människor. Det känns lite lagom hållbart när världen ser ut som den gör.

Julafton innebär också sociala sammanhang. Det tar också på energin. Otroligt mycket. Det ska bli mer av den varan idag. Vilket jag försöker hantera genom att springa ordentligt innan. Igår tog jag små pauser. Gå iväg till soprummet. Ta fem minuter på övervåningen. Plugga in hörlurarna med några countrylåtar. Allt för att komma i från och pausa.

Julafton här uppe skiljer sig så mycket från förr. Från hur jag är van vid dem. Här är det folk. Mycket folk. Det spelas julklappsspel och diverse saker. När jag var liten. Då var det familjen. Och en farmor. Inte mer än så. Det var lugnt. Det var stilla. Alla satt och lyssnade på julmusik. Ljuden som kom var från nötter som knäcktes. Det var inte mycket prat. Givetvis träning innan. Julaftonslöpning. Och kanske en frågesport.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Absolut inte. Men det är olika. Och även om båda sätten kan vara trevliga. På sitt egna sätt. Så kräver det ena mer av mig. Men jag kämpar på. Det gör jag alltid.

Nu är det snart dags att sätta sig i bilen och köra norrut. Inte 65 miljävlar. Utan några enstaka. Till en stuga ute i skogen. Där finns det folk. Och julstämning. Säkert mat och fart också. Men inte country. Träningen är gjord. Det är viktigt. Snart har även juldagen passerat.

Gråta tillsammans

I kväll tittade jag på film med mina barn. De hade satt igång Paddington 2. Jag slog mig ner i soffan. Efter en stund hade jag ett litet huvud liggandes i mitt knä. En stund senare kom Prinsen över till soffan och lutade sitt huvud mot min axel. Det var en sån där stund man knappt vågade röra på sig. Eller andas. En sån där stund som gärna kunde vara för evigt.

Några minuter senare ville den lilla kasta in handduken. Krypa ner i sängen och vila inför jullovet som startar i morgon. Jag kom ner igen. Satte mig i soffan och fick ett huvud på axeln igen. Vi såg klart filmen under tystnad.

Nu vet jag inte om ni har sett filmen. Men den har ett fint slut. Och i samma veva som jag torkar mig lite diskret i ögonvrån. Vilket jag gör rätt ofta under filmer. Så ser jag att Prinsen gör samma sak. Och så en gång till. Och en till. Så snyftar han till. Han berättar att det är så sorglig.

Samtidigt som vi borstar tänder och gör oss klara för sängen. Så pratar vi vidare om de där tårarna. De som föll från hans kinder. Och från mina. Vi pratade om vad det var som fick dem att rinna. Om allt det fina. För det var det den här gången. Fint. Vi pratade om att det är okej att gråta. Även tillsammans. Vi pratade om att det är bra att visa känslor. Att prata om dem. Jag tycker det är viktigt. Även om jag själv inte är så bra på det. Riktigt jävla urusel om jag ska vara ärlig.
Vidare pratade vi om vikten av att vara en fin vän. Att hjälpa varandra. Jag uppmuntrade hans fantastiska empatiska förmåga.

En kram. Ett god natt. Och så smyger jag ner för trappan igen.

Ligga raklång

När jag kom hem igår började jag göra mat. Som så många andra dagar. Jag har börjat stoppa lurar i öronen för att sortera allt ljud. Nu får jag endast musik i öronen och slipper ljud från televisionen, barn och allt annat möjligt som far omkring.
Strax innan maten var färdig gjorde jag det. Jag lade mig ner raklång i vardagsrummet. Blundade. Stirrade upp i taket. Det var skönt. Men kortvarigt. Alla måsten ligger i huvudet. Det tog mindre än en minut innan det lilla barnet stod bredvid mig. Det var slut på vilan och sorterandet i huvudet.


Senare på kvällen låg jag raklång i sängen. Händerna på bröstet. Hårda hjärtslag. Blicken i taket. Försökte sortera. Försökte få bort tankar. Det gick inte då heller. Och jag känner att jag är på väg in i en sämre period igen. Det ger mig enormt dåligt samvete. Skuld.


Sista fem timmarna på arbetet. Jag sitter ensam här uppe på övervåningen. Kanske ska jag lägga mig här på golvet och stirra upp i taket. Kanske kommer någon kollega upp och undrar vad i helvete jag håller på mig. Sparkar lite på mig eller skjutsar mig till psyket. Jag längtar något enormt efter grönt gräs som jag kan lägga mig på. Stirra upp på den blåa himlen. Molnen som långsamt glider förbi. Tror det är mer accepterat att ligga raklång där.


När jag kommer hem idag ska jag göra mat igen. Medan den står i ugnen ska jag lägga mig ner. Förhoppningsvis med ett huvud som har några tankar färre än igår. Om min chef bara kunde ge mig svar.

Utan glädje

Två dagar kvar. Två dagar innan det är dags för lite ledighet. Det ska bli skönt. Tror jag. För ärligt talat är jag inte alltid säker. Kanske känns det svårare just nu efter att ha varit hemma med sjukt barn i två dagar. Två dygn som går så fruktansvärt jävla långsamt. Det är så segt och trist jag vet inte vart jag ska ta vägen. Samtidigt är jag väldigt tacksam att möjligheten finns att få stanna hemma med sjuka barn och samtidigt få en liten slant för det. Men att slippa passa så mycket tider. Det är skönt.


Hur som helst. Det jag skulle skriva handlade inte om att vårda sjuka barn. För nu är det dags att försöka bli lite allvarlig för en stund. Det finns en sak som jag senaste tiden funderat över. Något jag har känt av. Eller inte känt av. Kanske man ska säga.


Den senaste tiden. Och då kanske vi pratar om några månader. Kanske till och med ett år. Så jag har inte kunnat glädjas speciellt mycket. Det är ytterst sällan jag känner att jag blir sådär riktigt glad. Inte ens när Djurgården vann SM-guldet var lyckan total. Och då förstår ni att det har gått långt.


Det finns stunder som jag längtar till. Det finns saker som jag ser fram emot. Men sedan när det händer. Då kan jag tycka att det är lite trevligt och ingen mer med det. Men den där riktiga glädjen. Den finns inte. Har inte funnits på ett  bra tag.
Mycket känns jobbigt. Allt i från arbetssaker till att lägga barn. Planera mat. Träna. Prata. Det enda jag längtar efter är tystnad och lugn och ro. Jag vill bara ligga raklång på golvet och känna total tystnad. Men jag antar att det skulle bli svårt att inte ligga där och fundera på alla måsten. Svårt att komma i från alla röster.


För samtidigt som den här glädjelösa tiden infunnit sig så är kroppen trött. På något konstigt sätt. Inte den där härliga - jag har kört slut på kroppen genom träning - känslan. Utan en allmän matthet som är konstant. Jag funderar på om jag är sjuk. Har jag någon allvarlig sjukdom som ligger där inne i kroppen och håller på att växa? Jag är för rädd för att kolla.
Så jag tänker att det går över. Jag tänker att jag biter ihop. Jag tänker att alla känner så här. Inte minst när de har småbarn. Jag tänker att det är så många som mår ännu värre. Jag tänker att jag inte har rätt att klaga. Jag tänker att orken kommer tillbaka. Bara jag får vila lite över julen. Julen. Som innehåller minst lika många måsten som lugna stunder. Men jag ska försöka ta tillvara på de lugna stunderna. Se till att de övervinner alla måsten.


Om två dagar är det jullov. Jag har en lista bredvid min dator. Nio punkter. Tre av dem är strukna. Om två dagar är det jullov. Jag ska börja med att lägga mig raklång i hallen.

RUS

Igår hade jag ett samtal med min chef. Inget konstigt med det egentligen. Då jag är hennes stöd så har vi en del samtal. Men det här var mitt utvecklingssamtal. Så här några månader efter alla andra. Vi pratade på. De flesta frågorna fick jag ha dubbla svar på. Ett svar från när jag var i barngrupp. Ett svar från min administrativa roll.

Så bekant så är jag inget fan av dessa samtal. Sitta vid var sin sida av borde och se på varandra. Prata. Men jag har haft ett par samtal med min chef den senaste tiden så det börjar ändå kännas lite mer naturligt. 

Det pratades om lärmiljöer och om barns lärande. Det pratades om kollegialt lärande och om undervisning. Om barngrupper, barnsyn och om framtid. Och mitt i allt pratande upptäckte jag att det är jag som sitter på en intervju nu. Jag sitter på andra sidan bordet och får svara på de frågorna som de jag intervjuade förra veckan fick svara på. Jag påpekade det. Hon skrattade bara.

I slutet på samtalet. När det där pappret vi går igenom. Som jag förberett då sjukt bra innan. Så klart. Då kommer vi till en punkt där man ska skatta sig själv. Hur arbetet varit överlag. Behöver man jag förbättra mig? Är det bra? Mycket bra eller till och med sjukt jävla bra? (Fast det står så klart inte så utan det står"överträffande"). Jag slår mig så klart inte heller för bröstet och skriker att jag är bäst och har överträffat allas förväntningar med hästlängder. Utan jag sätter det där krysset någonstans runt "bra" och hoppas på det bästa.

Men nu händer någonting. Någonting som aldrig hänt tidigare. Min chef skrattar till. Igen. Och säger: "Du är roligt du." Sedan förklarar hon vart hon har satt sitt kryss. Det är inte på "bra". Inte ens nära. Det är allra längst upp på "mycket bra". Kanske snuddar det även in på "överträffande"  Så sa hon. Helt sjukt. Hur gick det här till?  Jag känner hur ögonen börjar vattnas och jag försöker diskret klia bort det med ena handen. Vet inte om jag lyckades.

När jag går därifrån känner jag mig för en gångs skull nöjd. Fan. Jag har jobbat på bra nu. Jag gör saker snabbt. Jag undervisar mina kollegor. Kanske inte med så mycket pedagogik. Men med andra saker. Jag tar reda på och löser saker. Jag avlastar min chef. Jag är hjälpsam och jag är närvarande. Jag gör det jag sak och en hel del därtill. Och snabbt som satan går det.

Igår hade jag ett samtal med min chef. Inget konstigt med det. Egentligen. Även om resultatet den här gången blev mer eller mindre chockerande.  

Countrytårar och träningstankar

Lördag kväll. Sitter ensam i soffan och tittar på film. En sådan där film som får ögonen att bli lite suddiga. Som får kinden att smaka lite salt. Som får toppen av tröjan att få små blöta fläckar. Hade inte räknat med att det skulle bli en sådan film. Men kanske är det just det som gör det. När överraskningen blir total. Att filmen berör mer än man tror innan.

Jag började kvällen med att se nya Rambofilmen. Last blood. First last blood. First blood - last time. Ja. Vad den nu heter. Rambo är Rambo. Vare sig han är 25 år eller 85 år. Man vet på något sätt vad man får innan man sätter på filmen. Inte dåligt på något sätt. Men kanske ingen Oscarsnominering.

Andra filmen. Den där som fick kinderna att bli salta. Den heter Wild Rose. En countryfilm. Något jag visste om på förhand. Jag tänkte att. Country. Det är bra skit. Så jag körde på den. En vild småbarnsmamma från Glasgow. Som helt enkelt vill bli stjärna i Nashville. Inga konstigheter. Om det inte är så att hon råkar komma på vad som egentligen är viktigt i livet. Nämnde jag att hon var småbarnsmamma?

Efter två filmer kanske jag ska ge mig. Även om en film med Sandra Bullock går på televisionen. (Ni som vet, ni vet.) Men kanske borde jag packa ihop lördagen och krypa ner i sängen. Har de där tankarna i huvudet som jag ofta får. Gällande träning kanske är bäst att tillägga. Kvällen innan. Sjukt motiverad till att dra på mig skorna och springa. Snabbt. Länge. Hårt. Men jag vet att när ögonen i morgon bitti öppnas och jag tittar på klockan när jag hör tassande små steg i hallen så kommer suget vara borta. Sjukt jävla bortblåst. Men jag kommer att göra arbetet ändå. Det vet jag.

De där tankarna kommer när det är vardag också. Springa hem från jobbet. Bra idé! Det ska bli riktigt härligt. Så låter det alltid på morgonen. Och på förmiddagen. Sedan passerar klockan 15.30 och poff! Motivationen. Orken. Lusten. Är borta. Men jobbet görs ändå.

Om åtta timmar tassar de där stegen i den mörka hallen. Storlek 38. Då ska ögonen öppnas och jobbet göras. God natt lördag. God natt Sandra.

På andra sidan intervjubordet

Mina chefer håller på att anställa en hel bunt med pedagoger. Det är till en förskola som snart ska öppna. Som snart ska fyllas med skrattande barn och springande små fötter. Men för att dessa små liven ska utvecklas på ett bra sätt och få bästa möjliga start på livet så behövs det bra pedagoger. Riktigt bra pedagoger. Och det är inte alltid det lättaste att hitta.


Jag har senaste veckorna ringt en massa sökande pedagoger och mina chefer har träffat dem. Vi verkar ha en liknande syn efter att ha läst deras Cv:n då mina rekommendationer är de som fått komma på intervju.


Idag kunde en av cheferna inte sitta med på intervjuer. Pling. Där kom ett mail där min chef ville att jag skulle sitta med. Spännande. Det var två intervjuer idag. Två väldigt olika. Extremt olika. En som pluggat in varenda rätt svar. En som var betydligt osäkrare gällande det mesta.


Och jag sitter där. Är väldigt glad över att jag sitter på den andra sidan bordet. Slippa svara på en massa frågor. Förklara mina pedagogiska tankar och min barnsyn. Jag tror jag hade varit rätt jävla kass på det. Att på trettio minuter presentera mig själv som pedagog. Tar inte det flera år?
Jag minns inte hur min intervju var när jag fick det här arbetet. Men jag kommer ihåg att mitt första år här var bedrövligt. På många plan. Jag kom in i helt fel arbetslag. Tur jag fick fortsatt förtroende.


Att anställa någon. Inte minst någon yngre. Som nyss tagit examen. Där det kanske inte finns några riktiga referenser. Måste vara något av ett chanskort. Många kan plugga in bra svar på en intervju. Kan vara bedrövlig i barngrupp. Andra kan vara väldigt nervösa och osäkra. Men fungerar hur bra som helst i arbetet. Vi kommer att behöva dra en del chanskort.


Jag tror att jag kan tillhöra den andra kategorin. Nu satt jag inte på den sidan som fick frågor. Utan jag kunde sitta där bredvid chefen och känna att jag vuxit lite. Jag har fått förtroende för att sitta med på intervjun. Att sammanställa ansökningar. Det är mycket jag har fått förtroende för. Och det växer jag av. Och tackar för.

Ta på dig mössan

Nu har vi tagit oss hem från storstaden. Lämnat Huset från förr. Lämnat ångesten som sitter kvar i väggarna. Jag önskar någon gång att jag kan säga att ett besök där är lugnt och skönt. Att det är en härlig stund. Visst finns det positiva känslor också. Men tyvärr överväger de tunga minnena. Tur att de där löpvägarna jag pratade om senast finns. Att sällskapet från bror längs de där vägarna också finns.


Hur som helst. Den nya blåa bilen flög oss hem. Nästan. Om en flygning hade tagit sju timmar. Om en flygning hade varit enormt jävla dötrist för hela familjen. Tur vi har en säker bil och fantastiska barn.


Kommer hem till tio minusgrader och en vit värld. Lämnar sju plusgrader och grå miljö. Bra byte. På alla sätt. Idag cyklade jag ner på stan. Mötte folk som var på väg till arbetet. Gåendes utan mössa. Utan vantar. Vad är det för fel på folk? Vuxna människor. Herregud.


Jag minns när jag var tonåring. Då var det annat. Då skulle inte frisyren förstöras. Det var på något sätt lite häftigt att gå runt där och ha lite kläder på sig. Att man frös. Det spelade ingen roll.
Sedan gick åren och kanske mognade man när insikten kom att det är betydligt häftigare att slippa frysa genom att dra på sig onödigt mycket kläder. Gärna två mössor. Och dra ner dem långt.


Men bevisligen finns det vuxna människor. Både män och kvinnor. Både med långt, kort och utan hår alls. Som väljer att frysa. För är det tio grader kallt ute. Och så där lite lätt blåst så att det upplevs som minus 67. Då fryser fan alla. Så lyssna nu. Ta på dig mössan. Ta på dig vantar. Ta på dig alla möjliga lager av plagg. Det är faktiskt häftigt.

Springa längs minnenas allé.

Huset från förr. Det är där jag sitter nu. Det var ett tag sedan jag satt här. I alla fall ett bra tag sedan jag skrev några rader här. Konstigt nog är det alltid lätt att skriva något här. Det flyter på något sätt på av sig själv. Kanske är det för att det är så mycket minnen här. Det sitter alltid lite ångest i väggarna.

Det ska ätas julbord i helgen. Det är därför vi är här. Fira lite minijul. Flickan från landet i norr är på hotell. I huvudstaden. Det känns konstigt att hon inte är här. Jag behöver henne här. Dagarna blir lättare då.

Men trots all ångest. Trots alla minnen. Så finns det alltid en sak som är härligt med att komma hit. Och det är när jag får dra på mig löparskorna. Susa iväg längs minnenas allé. Alla gångvägar här i förorten. Jag har sprungit dem så många gånger. Kan varenda hörn. Varenda meter. Vet exakt hur långt det är till alla ställen. Och varje väg. Varje liten del. Har sina minnen. Ställen där vi kört intervaller. Plågat oss. Känt blodsmaken i munnen.

Ställen där jag arbetat. Ställen där jag skrattat och gråtit. Där jag gått med vänner. Med ovänner. Varit i bråk. Varit lycklig. Och varit extremt olycklig. Jag har alltid varit så glad att jag lämnat det här stället. Tagit mig långt bort. Men när jag springer här. Då känner jag mig hemma. Det är inte bara fantastiskt bra löpvägar i den här förorten. Det är minnen också. Och vare sig de är lyckliga. Eller i många fall för mig, väldigt olyckliga. Så är det mina minnen. Min uppväxt. Och någonstans. Under all ångest. Så är jag kanske ändå lite glad att jag har dem.

Nu ska barnen bygga pepparkakshus med farmor. Alla tre är lika exalterade. Jag försöker arbeta lite. Det är ett sätt att fly verkligheten det också. Och så längtar jag till bror ska dyka upp. Då kanske det ska springas igen.