Julfrid

Julafton har passerat. Det är skönt. De senaste åren har peppen på jul blivit allt sämre. Eller så har det med min oförmåga att glädjas åt saker att göra. Vem vet. Men det är så mycket krav. Så otroligt mycket måsten. Det går åt så mycket pengar. Och tid. Och ork. Sedan ska vi inte ens tala om hysterin och köphetsen hos människor. Det känns lite lagom hållbart när världen ser ut som den gör.

Julafton innebär också sociala sammanhang. Det tar också på energin. Otroligt mycket. Det ska bli mer av den varan idag. Vilket jag försöker hantera genom att springa ordentligt innan. Igår tog jag små pauser. Gå iväg till soprummet. Ta fem minuter på övervåningen. Plugga in hörlurarna med några countrylåtar. Allt för att komma i från och pausa.

Julafton här uppe skiljer sig så mycket från förr. Från hur jag är van vid dem. Här är det folk. Mycket folk. Det spelas julklappsspel och diverse saker. När jag var liten. Då var det familjen. Och en farmor. Inte mer än så. Det var lugnt. Det var stilla. Alla satt och lyssnade på julmusik. Ljuden som kom var från nötter som knäcktes. Det var inte mycket prat. Givetvis träning innan. Julaftonslöpning. Och kanske en frågesport.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Absolut inte. Men det är olika. Och även om båda sätten kan vara trevliga. På sitt egna sätt. Så kräver det ena mer av mig. Men jag kämpar på. Det gör jag alltid.

Nu är det snart dags att sätta sig i bilen och köra norrut. Inte 65 miljävlar. Utan några enstaka. Till en stuga ute i skogen. Där finns det folk. Och julstämning. Säkert mat och fart också. Men inte country. Träningen är gjord. Det är viktigt. Snart har även juldagen passerat.