Jag älskar faktiskt mina barn

Så var det förbi. Julen. Och här sitter jag som Grinchen och ler. Äntligen tillbaka till rutiner och ordning. Det goda. Det sköna. Det viktiga. Det jag behöver för att fungera. Undrar hur det kommer att gå när jag blir pensionär eller så otroligt rik att jag slipper arbeta?


Under ledigheten har jag faktiskt inte legat raklång speciellt många gånger. Förutom när jag ska sova. Så klart. Jag hann med att göra klart saker på arbetet innan ledigheten. Jag kan ha kollat mailen några gånger. Men även den verkade ha tagit det lugnt.
Det jag däremot känt över julen är två saker. Och det är ingenting jag är nöjd över. Kanske är det så att rätt många känner likadant. Kanske är det inte så. Hur som helst så ska jag inleda med att jag verkligen älskar mina barn. Över allt annat. Så. Nu vet ni det.


Det första. När det är en längre ledighet. Inte minst på vintern. Så saknas pausen något enormt. Pausen från sina barn. Att sitta ihop med dem så länge det tar på krafterna. När de blir rastlösa och börjar tjafsa med varandra. Springa runt. Inte vill något annat än att stirra på en skärm och blir sådär lagom vansinniga när man säger nej.
Som sagt. Jag älskar mina barn. De är bäst. Och jag älskar att vara med dem. Men ibland behövs det en paus. Kanske en arbetsdag. Vad vet jag. Jag tror man är en bättre förälder då.


Det andra. Tystnad. Att få välja själv vad jag vill göra. Utan att få dåligt samvete över att säga nej till barnen. "Pappa, kan vi spela spel? Pappa, kan vi åka skridskor? Pappa, kan vi baka? Pappa, kan vi bygga om hela jävla huset?"
Nej. Nej. Nej. Kan jag inte bara så sitta en stund och läsa en bok. Det är det min ork räcker till. Jag orkar inte. Jag vill inte. Men då kickar det dåliga samvetet in. Känslan av att inte vara närvarande. Måste man alltid göra saker med sina barn? Kan inte de göra saker själva? Kanske ska jag återigen poängtera. Jag älskar faktiskt mina barn.


Klart slut.
Grinchen loggar ut.