I tisdags låg jag i Prinsens säng. Jag tittade på en liten television med fruktansvärt dålig bild. Det var Djurgården som spelade hockey. Givetvis skulle jag hellre tittat på den andra televisionen i huset. Men där satt resten av familjen och tittade på Frost. För 374 gången.
När klockan börjar passera läggdags. För barnen alltså. Då borstas det tänder. Det läses något kapitel i en bok. Och det sägs god natt. Det var några minuter kvar av första perioden.
In kommer lilleman. Kryper upp bredvid mig och borrar in sitt huvud under min arm. Tittar på matchen.
Efter kommer Prinsen. Han suckar. Inte åt att vi ligger i hans säng. Utan att det är orättvist att hans lillebror får ligga sådär nära. Så han tar sin kudde. Han tar sitt täcke. Och så kryper han upp så nära bredvid mig på andra sidan. Och bäddar in oss allihop i hans täcke. Han är så välkommen.
Han frågar om han får se klart perioden innan han ska sova. Jag kan inte säga nej. Inte för att jag vill se klart den. Utan för att jag vill njuta av de där minuterna vi alla ligger tätt intill varandra och myser.
Så ringer den där periodpaussingnalen. Och den där stunden är över. Även om den lever kvar i mitt minne en stund till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar