onsdag, december 25, 2019

Julfrid

Julafton har passerat. Det är skönt. De senaste åren har peppen på jul blivit allt sämre. Eller så har det med min oförmåga att glädjas åt saker att göra. Vem vet. Men det är så mycket krav. Så otroligt mycket måsten. Det går åt så mycket pengar. Och tid. Och ork. Sedan ska vi inte ens tala om hysterin och köphetsen hos människor. Det känns lite lagom hållbart när världen ser ut som den gör.

Julafton innebär också sociala sammanhang. Det tar också på energin. Otroligt mycket. Det ska bli mer av den varan idag. Vilket jag försöker hantera genom att springa ordentligt innan. Igår tog jag små pauser. Gå iväg till soprummet. Ta fem minuter på övervåningen. Plugga in hörlurarna med några countrylåtar. Allt för att komma i från och pausa.

Julafton här uppe skiljer sig så mycket från förr. Från hur jag är van vid dem. Här är det folk. Mycket folk. Det spelas julklappsspel och diverse saker. När jag var liten. Då var det familjen. Och en farmor. Inte mer än så. Det var lugnt. Det var stilla. Alla satt och lyssnade på julmusik. Ljuden som kom var från nötter som knäcktes. Det var inte mycket prat. Givetvis träning innan. Julaftonslöpning. Och kanske en frågesport.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Absolut inte. Men det är olika. Och även om båda sätten kan vara trevliga. På sitt egna sätt. Så kräver det ena mer av mig. Men jag kämpar på. Det gör jag alltid.

Nu är det snart dags att sätta sig i bilen och köra norrut. Inte 65 miljävlar. Utan några enstaka. Till en stuga ute i skogen. Där finns det folk. Och julstämning. Säkert mat och fart också. Men inte country. Träningen är gjord. Det är viktigt. Snart har även juldagen passerat.

fredag, december 20, 2019

Gråta tillsammans

I kväll tittade jag på film med mina barn. De hade satt igång Paddington 2. Jag slog mig ner i soffan. Efter en stund hade jag ett litet huvud liggandes i mitt knä. En stund senare kom Prinsen över till soffan och lutade sitt huvud mot min axel. Det var en sån där stund man knappt vågade röra på sig. Eller andas. En sån där stund som gärna kunde vara för evigt.

Några minuter senare ville den lilla kasta in handduken. Krypa ner i sängen och vila inför jullovet som startar i morgon. Jag kom ner igen. Satte mig i soffan och fick ett huvud på axeln igen. Vi såg klart filmen under tystnad.

Nu vet jag inte om ni har sett filmen. Men den har ett fint slut. Och i samma veva som jag torkar mig lite diskret i ögonvrån. Vilket jag gör rätt ofta under filmer. Så ser jag att Prinsen gör samma sak. Och så en gång till. Och en till. Så snyftar han till. Han berättar att det är så sorglig.

Samtidigt som vi borstar tänder och gör oss klara för sängen. Så pratar vi vidare om de där tårarna. De som föll från hans kinder. Och från mina. Vi pratade om vad det var som fick dem att rinna. Om allt det fina. För det var det den här gången. Fint. Vi pratade om att det är okej att gråta. Även tillsammans. Vi pratade om att det är bra att visa känslor. Att prata om dem. Jag tycker det är viktigt. Även om jag själv inte är så bra på det. Riktigt jävla urusel om jag ska vara ärlig.
Vidare pratade vi om vikten av att vara en fin vän. Att hjälpa varandra. Jag uppmuntrade hans fantastiska empatiska förmåga.

En kram. Ett god natt. Och så smyger jag ner för trappan igen.

Ligga raklång

När jag kom hem igår började jag göra mat. Som så många andra dagar. Jag har börjat stoppa lurar i öronen för att sortera allt ljud. Nu får jag endast musik i öronen och slipper ljud från televisionen, barn och allt annat möjligt som far omkring.
Strax innan maten var färdig gjorde jag det. Jag lade mig ner raklång i vardagsrummet. Blundade. Stirrade upp i taket. Det var skönt. Men kortvarigt. Alla måsten ligger i huvudet. Det tog mindre än en minut innan det lilla barnet stod bredvid mig. Det var slut på vilan och sorterandet i huvudet.


Senare på kvällen låg jag raklång i sängen. Händerna på bröstet. Hårda hjärtslag. Blicken i taket. Försökte sortera. Försökte få bort tankar. Det gick inte då heller. Och jag känner att jag är på väg in i en sämre period igen. Det ger mig enormt dåligt samvete. Skuld.


Sista fem timmarna på arbetet. Jag sitter ensam här uppe på övervåningen. Kanske ska jag lägga mig här på golvet och stirra upp i taket. Kanske kommer någon kollega upp och undrar vad i helvete jag håller på mig. Sparkar lite på mig eller skjutsar mig till psyket. Jag längtar något enormt efter grönt gräs som jag kan lägga mig på. Stirra upp på den blåa himlen. Molnen som långsamt glider förbi. Tror det är mer accepterat att ligga raklång där.


När jag kommer hem idag ska jag göra mat igen. Medan den står i ugnen ska jag lägga mig ner. Förhoppningsvis med ett huvud som har några tankar färre än igår. Om min chef bara kunde ge mig svar.

torsdag, december 19, 2019

Utan glädje

Två dagar kvar. Två dagar innan det är dags för lite ledighet. Det ska bli skönt. Tror jag. För ärligt talat är jag inte alltid säker. Kanske känns det svårare just nu efter att ha varit hemma med sjukt barn i två dagar. Två dygn som går så fruktansvärt jävla långsamt. Det är så segt och trist jag vet inte vart jag ska ta vägen. Samtidigt är jag väldigt tacksam att möjligheten finns att få stanna hemma med sjuka barn och samtidigt få en liten slant för det. Men att slippa passa så mycket tider. Det är skönt.


Hur som helst. Det jag skulle skriva handlade inte om att vårda sjuka barn. För nu är det dags att försöka bli lite allvarlig för en stund. Det finns en sak som jag senaste tiden funderat över. Något jag har känt av. Eller inte känt av. Kanske man ska säga.


Den senaste tiden. Och då kanske vi pratar om några månader. Kanske till och med ett år. Så jag har inte kunnat glädjas speciellt mycket. Det är ytterst sällan jag känner att jag blir sådär riktigt glad. Inte ens när Djurgården vann SM-guldet var lyckan total. Och då förstår ni att det har gått långt.


Det finns stunder som jag längtar till. Det finns saker som jag ser fram emot. Men sedan när det händer. Då kan jag tycka att det är lite trevligt och ingen mer med det. Men den där riktiga glädjen. Den finns inte. Har inte funnits på ett  bra tag.
Mycket känns jobbigt. Allt i från arbetssaker till att lägga barn. Planera mat. Träna. Prata. Det enda jag längtar efter är tystnad och lugn och ro. Jag vill bara ligga raklång på golvet och känna total tystnad. Men jag antar att det skulle bli svårt att inte ligga där och fundera på alla måsten. Svårt att komma i från alla röster.


För samtidigt som den här glädjelösa tiden infunnit sig så är kroppen trött. På något konstigt sätt. Inte den där härliga - jag har kört slut på kroppen genom träning - känslan. Utan en allmän matthet som är konstant. Jag funderar på om jag är sjuk. Har jag någon allvarlig sjukdom som ligger där inne i kroppen och håller på att växa? Jag är för rädd för att kolla.
Så jag tänker att det går över. Jag tänker att jag biter ihop. Jag tänker att alla känner så här. Inte minst när de har småbarn. Jag tänker att det är så många som mår ännu värre. Jag tänker att jag inte har rätt att klaga. Jag tänker att orken kommer tillbaka. Bara jag får vila lite över julen. Julen. Som innehåller minst lika många måsten som lugna stunder. Men jag ska försöka ta tillvara på de lugna stunderna. Se till att de övervinner alla måsten.


Om två dagar är det jullov. Jag har en lista bredvid min dator. Nio punkter. Tre av dem är strukna. Om två dagar är det jullov. Jag ska börja med att lägga mig raklång i hallen.





tisdag, december 17, 2019

RUS

Igår hade jag ett samtal med min chef. Inget konstigt med det egentligen. Då jag är hennes stöd så har vi en del samtal. Men det här var mitt utvecklingssamtal. Så här några månader efter alla andra. Vi pratade på. De flesta frågorna fick jag ha dubbla svar på. Ett svar från när jag var i barngrupp. Ett svar från min administrativa roll.

Så bekant så är jag inget fan av dessa samtal. Sitta vid var sin sida av borde och se på varandra. Prata. Men jag har haft ett par samtal med min chef den senaste tiden så det börjar ändå kännas lite mer naturligt. 

Det pratades om lärmiljöer och om barns lärande. Det pratades om kollegialt lärande och om undervisning. Om barngrupper, barnsyn och om framtid. Och mitt i allt pratande upptäckte jag att det är jag som sitter på en intervju nu. Jag sitter på andra sidan bordet och får svara på de frågorna som de jag intervjuade förra veckan fick svara på. Jag påpekade det. Hon skrattade bara.

I slutet på samtalet. När det där pappret vi går igenom. Som jag förberett då sjukt bra innan. Så klart. Då kommer vi till en punkt där man ska skatta sig själv. Hur arbetet varit överlag. Behöver man jag förbättra mig? Är det bra? Mycket bra eller till och med sjukt jävla bra? (Fast det står så klart inte så utan det står"överträffande"). Jag slår mig så klart inte heller för bröstet och skriker att jag är bäst och har överträffat allas förväntningar med hästlängder. Utan jag sätter det där krysset någonstans runt "bra" och hoppas på det bästa.

Men nu händer någonting. Någonting som aldrig hänt tidigare. Min chef skrattar till. Igen. Och säger: "Du är roligt du." Sedan förklarar hon vart hon har satt sitt kryss. Det är inte på "bra". Inte ens nära. Det är allra längst upp på "mycket bra". Kanske snuddar det även in på "överträffande"  Så sa hon. Helt sjukt. Hur gick det här till?  Jag känner hur ögonen börjar vattnas och jag försöker diskret klia bort det med ena handen. Vet inte om jag lyckades.

När jag går därifrån känner jag mig för en gångs skull nöjd. Fan. Jag har jobbat på bra nu. Jag gör saker snabbt. Jag undervisar mina kollegor. Kanske inte med så mycket pedagogik. Men med andra saker. Jag tar reda på och löser saker. Jag avlastar min chef. Jag är hjälpsam och jag är närvarande. Jag gör det jag sak och en hel del därtill. Och snabbt som satan går det.

Igår hade jag ett samtal med min chef. Inget konstigt med det. Egentligen. Även om resultatet den här gången blev mer eller mindre chockerande.  

lördag, december 14, 2019

Countrytårar och träningstankar

Lördag kväll. Sitter ensam i soffan och tittar på film. En sådan där film som får ögonen att bli lite suddiga. Som får kinden att smaka lite salt. Som får toppen av tröjan att få små blöta fläckar. Hade inte räknat med att det skulle bli en sådan film. Men kanske är det just det som gör det. När överraskningen blir total. Att filmen berör mer än man tror innan.

Jag började kvällen med att se nya Rambofilmen. Last blood. First last blood. First blood - last time. Ja. Vad den nu heter. Rambo är Rambo. Vare sig han är 25 år eller 85 år. Man vet på något sätt vad man får innan man sätter på filmen. Inte dåligt på något sätt. Men kanske ingen Oscarsnominering.

Andra filmen. Den där som fick kinderna att bli salta. Den heter Wild Rose. En countryfilm. Något jag visste om på förhand. Jag tänkte att. Country. Det är bra skit. Så jag körde på den. En vild småbarnsmamma från Glasgow. Som helt enkelt vill bli stjärna i Nashville. Inga konstigheter. Om det inte är så att hon råkar komma på vad som egentligen är viktigt i livet. Nämnde jag att hon var småbarnsmamma?

Efter två filmer kanske jag ska ge mig. Även om en film med Sandra Bullock går på televisionen. (Ni som vet, ni vet.) Men kanske borde jag packa ihop lördagen och krypa ner i sängen. Har de där tankarna i huvudet som jag ofta får. Gällande träning kanske är bäst att tillägga. Kvällen innan. Sjukt motiverad till att dra på mig skorna och springa. Snabbt. Länge. Hårt. Men jag vet att när ögonen i morgon bitti öppnas och jag tittar på klockan när jag hör tassande små steg i hallen så kommer suget vara borta. Sjukt jävla bortblåst. Men jag kommer att göra arbetet ändå. Det vet jag.

De där tankarna kommer när det är vardag också. Springa hem från jobbet. Bra idé! Det ska bli riktigt härligt. Så låter det alltid på morgonen. Och på förmiddagen. Sedan passerar klockan 15.30 och poff! Motivationen. Orken. Lusten. Är borta. Men jobbet görs ändå.

Om åtta timmar tassar de där stegen i den mörka hallen. Storlek 38. Då ska ögonen öppnas och jobbet göras. God natt lördag. God natt Sandra.

tisdag, december 10, 2019

På andra sidan intervjubordet

Mina chefer håller på att anställa en hel bunt med pedagoger. Det är till en förskola som snart ska öppna. Som snart ska fyllas med skrattande barn och springande små fötter. Men för att dessa små liven ska utvecklas på ett bra sätt och få bästa möjliga start på livet så behövs det bra pedagoger. Riktigt bra pedagoger. Och det är inte alltid det lättaste att hitta.


Jag har senaste veckorna ringt en massa sökande pedagoger och mina chefer har träffat dem. Vi verkar ha en liknande syn efter att ha läst deras Cv:n då mina rekommendationer är de som fått komma på intervju.


Idag kunde en av cheferna inte sitta med på intervjuer. Pling. Där kom ett mail där min chef ville att jag skulle sitta med. Spännande. Det var två intervjuer idag. Två väldigt olika. Extremt olika. En som pluggat in varenda rätt svar. En som var betydligt osäkrare gällande det mesta.


Och jag sitter där. Är väldigt glad över att jag sitter på den andra sidan bordet. Slippa svara på en massa frågor. Förklara mina pedagogiska tankar och min barnsyn. Jag tror jag hade varit rätt jävla kass på det. Att på trettio minuter presentera mig själv som pedagog. Tar inte det flera år?
Jag minns inte hur min intervju var när jag fick det här arbetet. Men jag kommer ihåg att mitt första år här var bedrövligt. På många plan. Jag kom in i helt fel arbetslag. Tur jag fick fortsatt förtroende.


Att anställa någon. Inte minst någon yngre. Som nyss tagit examen. Där det kanske inte finns några riktiga referenser. Måste vara något av ett chanskort. Många kan plugga in bra svar på en intervju. Kan vara bedrövlig i barngrupp. Andra kan vara väldigt nervösa och osäkra. Men fungerar hur bra som helst i arbetet. Vi kommer att behöva dra en del chanskort.


Jag tror att jag kan tillhöra den andra kategorin. Nu satt jag inte på den sidan som fick frågor. Utan jag kunde sitta där bredvid chefen och känna att jag vuxit lite. Jag har fått förtroende för att sitta med på intervjun. Att sammanställa ansökningar. Det är mycket jag har fått förtroende för. Och det växer jag av. Och tackar för.

Ta på dig mössan

Nu har vi tagit oss hem från storstaden. Lämnat Huset från förr. Lämnat ångesten som sitter kvar i väggarna. Jag önskar någon gång att jag kan säga att ett besök där är lugnt och skönt. Att det är en härlig stund. Visst finns det positiva känslor också. Men tyvärr överväger de tunga minnena. Tur att de där löpvägarna jag pratade om senast finns. Att sällskapet från bror längs de där vägarna också finns.


Hur som helst. Den nya blåa bilen flög oss hem. Nästan. Om en flygning hade tagit sju timmar. Om en flygning hade varit enormt jävla dötrist för hela familjen. Tur vi har en säker bil och fantastiska barn.


Kommer hem till tio minusgrader och en vit värld. Lämnar sju plusgrader och grå miljö. Bra byte. På alla sätt. Idag cyklade jag ner på stan. Mötte folk som var på väg till arbetet. Gåendes utan mössa. Utan vantar. Vad är det för fel på folk? Vuxna människor. Herregud.


Jag minns när jag var tonåring. Då var det annat. Då skulle inte frisyren förstöras. Det var på något sätt lite häftigt att gå runt där och ha lite kläder på sig. Att man frös. Det spelade ingen roll.
Sedan gick åren och kanske mognade man när insikten kom att det är betydligt häftigare att slippa frysa genom att dra på sig onödigt mycket kläder. Gärna två mössor. Och dra ner dem långt.


Men bevisligen finns det vuxna människor. Både män och kvinnor. Både med långt, kort och utan hår alls. Som väljer att frysa. För är det tio grader kallt ute. Och så där lite lätt blåst så att det upplevs som minus 67. Då fryser fan alla. Så lyssna nu. Ta på dig mössan. Ta på dig vantar. Ta på dig alla möjliga lager av plagg. Det är faktiskt häftigt.

fredag, december 06, 2019

Springa längs minnenas allé.

Huset från förr. Det är där jag sitter nu. Det var ett tag sedan jag satt här. I alla fall ett bra tag sedan jag skrev några rader här. Konstigt nog är det alltid lätt att skriva något här. Det flyter på något sätt på av sig själv. Kanske är det för att det är så mycket minnen här. Det sitter alltid lite ångest i väggarna.

Det ska ätas julbord i helgen. Det är därför vi är här. Fira lite minijul. Flickan från landet i norr är på hotell. I huvudstaden. Det känns konstigt att hon inte är här. Jag behöver henne här. Dagarna blir lättare då.

Men trots all ångest. Trots alla minnen. Så finns det alltid en sak som är härligt med att komma hit. Och det är när jag får dra på mig löparskorna. Susa iväg längs minnenas allé. Alla gångvägar här i förorten. Jag har sprungit dem så många gånger. Kan varenda hörn. Varenda meter. Vet exakt hur långt det är till alla ställen. Och varje väg. Varje liten del. Har sina minnen. Ställen där vi kört intervaller. Plågat oss. Känt blodsmaken i munnen.

Ställen där jag arbetat. Ställen där jag skrattat och gråtit. Där jag gått med vänner. Med ovänner. Varit i bråk. Varit lycklig. Och varit extremt olycklig. Jag har alltid varit så glad att jag lämnat det här stället. Tagit mig långt bort. Men när jag springer här. Då känner jag mig hemma. Det är inte bara fantastiskt bra löpvägar i den här förorten. Det är minnen också. Och vare sig de är lyckliga. Eller i många fall för mig, väldigt olyckliga. Så är det mina minnen. Min uppväxt. Och någonstans. Under all ångest. Så är jag kanske ändå lite glad att jag har dem.

Nu ska barnen bygga pepparkakshus med farmor. Alla tre är lika exalterade. Jag försöker arbeta lite. Det är ett sätt att fly verkligheten det också. Och så längtar jag till bror ska dyka upp. Då kanske det ska springas igen.

fredag, november 29, 2019

Bemärkelsedag

Jag har fyllt år. Det var knappt någon som märkte det. Tror jag. Jag brukar inte sprida någon information om den dagen. Inte nu längre. Har man dessutom hoppat av facebooktåget. Då får ingen informationen serverad. För den delen har jag haft ålderspanik sedan 20-års dagen. Då är 39 inte mycket att fira. Inte ett dugg faktiskt.

Det börjar om jag ska vara ärlig, bli lite väl jobbigt att fylla nu. Åren rullar på lite för fort. Snart 40. Fyrtio år!! Helt sjukt. Snart pension. Men det värsta är inte siffrorna. Det är orken. Återhämtningen. Eller kanske bristen på båda. Det tycker jag är så förbannat jobbigt. Jag vill orka lika mycket som för 20 år sedan. Men jag är inte ens nära.

Hur som helst är jag 39 år nu. Och det är ingenting jag kan göra åt det. Tyvärr. Det jag däremot kan påverka. Det är orken. Fast jag har upptäckt att det är en jävligt fin balans mellan att vara extra sliten. Och bli lite piggare. Utan träning. Då blir jag seg. För mycket träning. Då är kroppen sliten. Men jag kan väl erkänna att jag inte är speciellt bra på att träffa den där fina linjen mellan.
Kan bara konstatera: Senaste 25 dagarna har jag kört 24 träningspass. Varvat löpning och pulshöjande styrketräning. Känns oftast bra. Men är ofta sliten i kroppen. All in. Eller inget.

Idag är det fredag. Helgen är nära. Dags för lite återhämtning tänker ni? Ha. Jo. Visst. Friidrottstävling hela lördagen. Familjesim. Julklappsletande. Storhandling. Julbak. Städning. Tvättning. Och...träning. Mycket av det är roligt. Det är det. Men jag kallar det knappast för återhämtning. Då ska man ligga på soffan. Spela tv-spel. Läsa bok. Se på film. Känna tystnad. Och kaffe.

39 år. En födelsedag som bara kom och passerade. Undrar vad jag gör om 39 år till. Då är säkert återhämtningen obefintlig. Och det är lika få som säger grattis.






tisdag, november 26, 2019

17 dagar kvar

Jag har kommit till en punkt där jag är trött. Förbannat trött. Det är egentligen inte för att det är mycket på arbetet. Det rullar på rätt okej där. Lite lugnet före stormen kan man säga. Vid årsskiftet smäller det till. Tror jag. Då kommer det finnas att göra. Nu sitter jag mest och släcker småbränder. Planerar lite inköp. Letar material. Och lyssnar på barngrupperna som tränar julsånger i rummet nedanför trappan.

Men jag är trött. Förbannat trött. Kanske är det mörkret. Kanske är det regnet. Kanske är det alla känslorna från 13 orsaker varför serien som tar på krafterna. Kanske är det träningen. Jag vet inte. Eller så är det bara att året närmar sig slutet. Terminen är snart färdig. Jag har varit på arbetet varje dag utom en. Då var det vab. Jag slår på allt trä jag kan hitta och tänker att vi har haft fantastiskt friska barn i höst.

17 dagar till ska jag arbeta. Sedan blir det lite ledigt. Det ska bli skönt. Riktigt skönt. Jag älskar den här uppbyggnadsmånaden som snart börjar. Från 1:a december till julafton. Förväntningar. Leenden. Det är lite extra familjärt under den där perioden. Det tycker jag om. Kanske kan det ge mig den där sista extra energiknuffen jag behöver för att fixa de här sista 17 dagarna.

Men det är inte bara positivt med den här månaden som kommer. Så klart det inte är. Inte skulle jag endast kunna säga positiva saker. Det måste balanseras upp. Så klart. Det kommer krav också. Stress. Saker som måste hinnas med. Och det finns inte direkt överflödigt med tid. Eller ork. Men visst. Jag kämpar på. Precis som varje år. Tänker att ljuset övervinner mörkret. Eller något sådant. Och planerar. Listor. Listor. Listor. Det är väl ändå A och O i livet.

13 orsaker varför

För ett tag sedan. Rätt länge sedan nu. Började jag titta på en serie. Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare. Serien är 13 orsaker varför. En del av er känner säkert till den. Sett serien eller läst böckerna. För länge sedan var det en kollega som tipsade om den. "Den är extremt mörk. Den passar nog dig." Så sa han. Och så rätt han hade.

Nu har jag precis sett färdigt säsong tre. Sett färdigt. Men inte bearbetat färdigt. Alla de här tre säsongerna berör mig något så enormt. Det är så mycket känslor och tankar och minnen som far igenom mitt huvud. Genom hela min kropp. Jag vill sluta titta. Men det går inte. Jag sitter i soffan och känner hur tårarna rinner nedför kinderna. Jag har sedan länge gett upp försöken att hålla tillbaka dem.

Jag ska inte gå in på vad som händer i serien. Det tycker jag ni ska ta reda på själv. Omgående. Jag ska inte heller gå in på vilka personer. Vilka händelser. Vilka handlingar. Vilka känslor. Vad det är som gör att det blir så otroligt jobbigt för mig. Men det är mycket.

Samtidigt som jag försöker bearbeta saker. Så dyker det upp någon slags rädsla. Den här rädslan kommer i bland. Det gjorde den inte för åtta år sedan. Men efter att Prinsen kom till livet så kommer de här tankarna då och då. Hur ska han bli som tonåring? Vad ska han behöva gå igenom? Vad klarar han av? Det är ett tufft klimat ute i skolorna. Det vet jag. Ett jävligt tufft klimat. Press från alla möjliga håll. Jag hoppas bara han kan hantera det. Att Flickan från landet i norr och jag har förberett honom på det så mycket det bara går.

Jag säger inte att det som sker i serien kommer att drabba honom. Men då det finns många olika vinklar och livshistorier så är det inte omöjligt. Jag vet. Och det är enormt realistiskt och verklighetsförankrat. Det är aktuellt. Jag vet. Och det är mycket vanligare än man kan tro. Jag vet.



torsdag, november 21, 2019

En cykelparkering

Varje morgon cyklar jag för bi en busshållplats. Inget konstigt med det. I bland är busshållplatsen sönderslagen. Inget konstigt med det heller. Tyvärr. Varje morgon får jag också kryssa mig förbi bakom den där busskuren. Kryssa mellan en hel bunt med cyklar.Och det är där min irritation växer. Nu har jag visserligen precis läst ut en av alla böcker om den härliga psykopaten Christopher Silfverbielke. Ni som vet. Ni vet. Men ändå.

Till saken hör. Och det är nu det kommer. Så håll i er. Sätt er ner. Gör vad ni behöver göra för jag vet att er irritation över det här också kommer att växa. På andra sidan gångvägen. Det vill säga som mest. Allra mest. Är det tio meter från busshållplatsen till en stor plan yta. Med en stor och tydlig blå skylt med en lika stor och fin vit cykeljävel på.

På den där ytan. Som antagligen hela världen skulle tolka som en cykelparkering. Där brukar det stå två eller tre cyklar. Bra jobbat ni som förstod. Resten. Kanske åtta, nio, tio cyklar. De står på gångvägen. Bredvid busshållplatsen. Bakom busskuren. På gångvägen. På varenda jävla ställe där de kan stå i vägen. Utom på själva cykelparkeringen.

Så. Nu kan ni släppa taget. Resa på er. Känna min irritation. Och nästa gång ni ska ut och cykla. Till en busshållplats där det finns en cykelparkering. Då vet ni vad ni ska göra. Det är jag övertygad om. För ni är vettiga människor. Hoppas jag.



Empati hos tandläkaren

För någon månad sedan ramlade Prinsen på skolan. Han slog tänderna i rutschkanan och slog ut en liten bit av en framtand. Bara en sån där jätteliten bit. Men ändå en bit. Vi var hos tandläkaren och de satte dit en liten bit fejktand. Inga konstigheter.

I söndags. Då var vi och simmade. Eller badade. Jag jagar honom i vattnet. Han skrattar och tittar bakåt. Sedan vänder han sig om. Och där. Pang. Gick det ett räcke från trappan ner i vattnet. Och där. Pang. Flög en flisa av från hans framtand. Samma tand som senast. Andra sidan av tanden. Och i telefonen väntar tandläkaren.

När tandröntgen är klar. Slipning av tanden är klar. Och vi är redo att gå hem. Då får man välja leksak. I alla fall om man är barn. Jag får aldrig välja leksak. Jag får bara världens största faktura. Tack tandvården.
Hur som helst. Tandläkaren som slipade tanden. Hon försöker skoja till det. Klaga på att hon aldrig får leksak. Tydligen på samma sätt som jag tydligen försökte med i stycket ovanför. Sen går hon i väg. Till nästa patient.

Prinsen tar snabbt en leksak. Springer till dörren och ropar på tandläkaren. "Här. Du kan få min leksak." Och så ger han sin leksak till tandläkaren.
Bredvid sitter jag. Ler med hela ansiktet. Hur fick jag en sådan fantastiskt fin son. Som ser andra. Som bryr sig om andra. Som ger.


onsdag, november 20, 2019

Bioskärm på kontoret

Jag sitter här vid mitt dragiga skrivbord. På kontoret jag delar med andra. Just nu är det tomt. Ingen som har planering. Ingen som har frågor. Ingen som hämtar kaffe. Ända sedan jag började på den här tjänsten i höstas. Då har min boss pratat om att jag skulle få en egen dator. Jag behövde en egen som jag kan transportera runt. Visst, tänkte jag. Det var tre månader sedan.


Idag plingade det på dörren. En IT-nisse dök upp. Med en laptop i handen. Score! Nu ska jag få min egna dator. Kommunens. Men min egen. På lån. Men min egen. Jag tog emot den. Tackade. Han skrattade och bad mig hålla upp dörren. Går ut till sin bil och kommer tillbaka med famnen full med lådor. Två gånger!
Så går vi upp på kontoret. Han packar upp. Installerar. Säger en massa tekniska ord som jag inte förstår någonting alls av. Och så är han klar. Jag står bara och gapar. Funderar på vad fan det är som hänt på mitt skrivbord.


På bordet står den lilla silvriga laptoppen. Det står ett tangentbord. Där står en dockningsstation. Och så står det en bioduk. Jag skojar inte. Det står en skärm så nästan är lika stor som min tv där hemma. Nu vet jag vart fotbolls-EM visas. Men vad ska jag göra med den? Och vad ska alla andra säga?


För det är där det största problemet ligger. Hur ser det här ut? Sticker det i andra ögon? Spontant, det känns fan inte okej. Lägga pengar på det här men inte verksamheten? Även om det inte är förskolans budget så ser det inte bra ut. Inte alls. Och jag vill inte synas. Jag vill flyga under radarn. Precis som alltid.
Jag har styrt bort skärmen och tangentbordet. De står där intryckta vid sidan. Och där kan de stå. Jag behöver ingen bioskärm. För jag antar att jag ska jobba när jag sitter här. Inte titta på film. Eller fotboll.

fredag, november 15, 2019

FMTK

Fredag. Äntligen. Jag har gjort allt jag ska på arbetet och om inget nytt plötsligt dyker upp. Vilket du mycket möjligt skulle kunna göra. Så ska jag packa ihop mina saker och försöka balansera med cykeln på isen för att ta mig hem. Sträcka ut benen i soffan. Fast. Vänta nu. Så fungerar det inte.

När jag sitter och skriver och håller på här i min ensamhet vid datorn. På det stora kontoret där vinden alltid  blåser lite kyligt i nacken på mig. Då har jag börjat lyssna lite på poddcast. Jag har aldrig i hela mitt liv gjort det tidigare. Trots att jag är känd för att testa nya saker. Gärna spontana. Hm.

Jag har hittat två favoriter. En heter Elitpodden -Run hard. Där pratas det om löpning. Och gym. Löpningen hyllas. Löpning på ett hårt sätt. Gymmet. Det är med visst hån. Jag älskar det.

Den andra. Det är I nöd och lyft. Där pratas det träning i största allmänhet. Kanske inte så mycket löpning. Men där fick jag höra om en app. Till telefonen. FMTK. Så fantastisk liten sak. Den ger mig det jag länge har sökt. Enkel träning hemma. Träning som ger puls. Träning där jag inte behöver tänka någonting. Träning där barnen vill hänga på. Bara lyssna och följa.

Tidigare har min styrketräning. För det behöver man tydligen också ibland för att kunna hålla ihop kroppen under löpning. Eller för att inte gå ut och springa varje dag. Hur som helst. Jag har tidigare lyft lite vikter hemma. Inte speciellt tunga. Ger ingen puls. Är inte speciellt roligt. Blir till ett måste.

Nu startar jag appen. Längtar hem. Ja, det gör man oftast. Men vill bara sätta igång. Välja pass. 600 reps. Spartacus. Blötdjuret. You name it. Tre. Två. Ett. Kör.

Så jag rekomenderar den här appen. Något så enormt mycket. Den har allt. Möjligtvis skulle jag vilja ha något längre pass. Som tar runt en timme. Men annars. Den har allt. Tack. Nu ska jag hem. Starta appen. Dra på mig shortsen. Just fan. Kanske måste hämta barn först. Eller?


Tre. Två. Ett. Kör!



onsdag, november 13, 2019

En svaghet. Tror jag.

Jag måste erkänna en sak. Jag har en svaghet. En ordentlig svaghet. Egentligen har jag nästan bara svagheter men jag tror inte att det finns tillräckligt med utrymme att skriva om alla.
Den här svagheten har dykt upp på senare år. Inte konstigt egentligen med tanke på mina problem med matintag i yngre ålder. Så kanske ska man säga att det här är något positivt? Något bra? Fast så långt ska vi inte gå.


I fredags åkte Flickan från landet i norr och jag till en annan stad. En stad som ligger bara en liten bit söderut. Vi checkade in på hotell. Slängde i oss mat och tog oss raskt till en arena. Några minuter senare. Eller en mindre evighet senare med tanke på garderobskön. Så klev Winner bäck in på scenen. Mitt framför stod vi. Njöt. I alla fall fram till mannen som var 2.5m lång och stor som ett jävla höghus kom och ställde sig strax framför. Plötsligt försvann hela scenen.


Hur som helst var konserten magisk. Precis som alltid med Lasse. Vare sig man står där i ösregn i Sundsvall eller med en fantastisk utsikt på Skansen. Ett mysigt intimt Göta Lejon eller en personlig spelning vid Nydalasjön i Umeå. Han skapar alltid en härlig stämning och får mina tankar att snurra.


Nästa morgon. Lördag. Och det är dags att visa upp min svaghet. Eller styrka. Hur det nu var. Ner från rummet och in i den stora salen. Den stora salen som är fylld med så mycket gott. Frukostbuffé. Där har ni det. Jag är så satans svag för frukostbuffé. För pannkaka med sylt och grädde. För äggröra. För frallor med ost och salami. För yoghurt med olika flingor och müsli. För kaffe. För äggröra. För juice. För våfflor. För kokta ägg. Nämnde jag äggröran?


Ni hör själva hur det här slutar. En timme senare sitter jag där. Svettig. Med så mycket mat i magen att jag kommer att vara mätt resten av dagen. Och så tänker jag att jag kanske ska äta mindre nästa gång. Men så kommer nästa gång. Studsar upp på morgonen. Frukostbuffé!! Och jag lastar på. Jag äter. Hämtar mer. Och jag svettas. Det är ändå så fruktansvärt gott.





fredag, november 08, 2019

Mot LW's tänkvärda ord

Idag är det en sån där dag där mina arbetsuppgifter är på en lagom nivå. Det vill säga en sjukt låg nivå. Nästan obefintlig. Och det kan vara skönt. Ibland. Men inte i längden.
Jag körde på hårt en liten stund i morse. Samlade in lite uppgifter. Skickade några mail. Räknade lite på en budget. Inga konstigheter.

Nu är det fyra-fem timmar kvar tills jag har planerat att ta helg. Håller andan varje gång det plingar till i inkorgen. Håller tummarna att mobilen förblir tyst.

Om ungefär sex timmar. Då sitter Flickan från landet i norr och jag i den nya blåa bilen. Musiken ekar ur högtalarna. Antagligen en specifik artist. Längs vinterklädda landskap kör vi neråt i landet. Inte till huvudstaden. Utan bara en liten bit ner. Någon enstaka timme. Vi checkar in på ett hotell. Hoppas kunna känna något slags lugn.

Sen vankas det musik. Från samma artist som troligtvis kommer sjunga i bilen ner. Det är Lasse. Herr Winnerbäck. Han ska förgylla vår kväll med sin musik. Sina tänkvärda texter. Sina ord. Ni vet. Sådana ord som etsar sig fast i huvudet och får en att reflektera. Fundera. Minnas och drömma.
Det var ett tag sedan. Inte sedan jag drömde eller mindes. Eller funderade för den delen. Men det var ett tag sedan vi hörde på Lasse. På riktigt. Ny skiva har kommit ut. En bra sådan. Den här kvällen har alla förutsättningar till att bli bra. Riktigt bra.
Jag ska bara försöka klara av fyra timmars arbete. Eller ickearbete. Plocka fram en budget till. Några prislappar. Fundera hur mycket man kan få för 50.000kr. Och hur mycket annat man kan få för 300.000kr. Om de pengarna ändå vore mina. Om ändå.

onsdag, november 06, 2019

Måste ta ett beslut


Jag har ett val att göra. Ett svårt val. Ett arbetsrelaterat val. Bäst att säga det. Så ingen går och blir orolig. Tror något annat. Funderar.
Jag sitter på en ny tjänst just nu. Jag fick ett erbjudande. Jag tackade ja. Jag provar. Det är väl allmänt känt att jag provar nya saker och är spontan. Eller inte.


Hur som helst så sitter jag nu med nya arbetsuppgifter. Annat ansvar. Allt för mycket sittande. Jag har lovat att testa. Tydligen har jag gjort ett väldigt bra jobb. Det har uppskattats. Det går fort. Det är ordning. Tysk ordning. Så klart.


Men skillnad är det. Barngrupp har sina utmaningar. Men det är samtidigt det jag utbildade mig till. Det är det jag har velat göra. Mina uppgifter nu är också utmanande. Jag måste växa som person. Det gör jag lite. Faktiskt. Men jag ser mig inte på den där kontorsstolen i framtiden. Tyvärr chefen.


Jag ska fortsätta med det här en hög månader till. Men beslutet behöver jag ta inom några veckor tror jag. Jag har nämligen sneglat lite på en annan tjänst. Ett nytt ställe. Ett ställe jag är med att forma just nu.
När det nämndes för chefen. The big boss. Så frågade jag om jag behövde göra en intervju dit. Hon skrattade till. Nej, du skulle få jobbet direkt!
Fan va skönt att höra. Jag behövde det där. Mer än folk tror.


Dagen innan pratade jag med en kollega. Hon tyckte mina planer lät bra. Du behövs i barngrupp. Så sa hon. Tack. Så sa jag. Och log. Jag log så in i helvetes mycket. Både på insidan och utsidan. Kände redan där. Fan vad jag behövde höra det där. Kanske teamar vi ihop där. Igen.


Men innan jag är där. OM jag ens är där. Så behöver jag ta det här beslutet. Och även om jag någonstans har bestämt mig så är jag inte säker. Det är ett tag kvar. Kanske hinner saker förändras. Kanske blir det här mycket roligare snart.

söndag, november 03, 2019

Trygga/otrygga ställen

För varje år som går blir det allt tydligare. Ställen som känns bekväma. Ställen som jag känner mig hemma i. Och hur jag längtar till dem när jag är i en annan miljö. En sån där miljö som känns jobbig. Olustig. Onaturlig.

Hemmet. Sjukt trygg punkt. Jag älskar att vara hemma. Spela spel. Laga mat. Läsa. Se på tv.
Iksu. Också relativt tryggt ställe. Löparskorna. Jag vet vad jag ska göra där. Jag är rätt bra på det. Framför allt när det kommer till löpbandet. Och löpandet.
Och då kommer vi till utemiljön. Skogen. Sjön. Närmiljön. Känns bra. Känns stabilt. Jag tycker om natur. Har alltid gjort.
Arbetet. Jo. Kanske inte alltid är det roligaste stället att vara på. Men det känns ändå som ett tryggt ställe.
Bio. Så klart. Det känns alltid fint. Och bokhandeln. Konstigt ställe. Jag vet. Men så är det.

Krogen. Restauranger. Sociala tillställningar. Andras hem. Där har ni andra områden. Områden som känns jobbiga. Olustiga. Främmande och otrygga. Jag vet inte hur jag ska bete mig där. Jag försöker. Men det dröjer inte länge förrän jag längtar därifrån. Förrän jag fantiserar mig bort. Till en tryggare punkt. Kanske en biograf. Kanske löparskorna. Kanske soffan. Omringad av min familj. När de är med. Då känns det mesta genast lite tryggare.

Maskerad i en källare

Sitter nu här i ett alldeles tyst och mörkt hus. Det enda som lyser upp är datorskärmen. Ingen är hemma. Och just precis nu uppskattar jag tystnaden lite extra. Jag uppskattar lugnet och ensamheten.

För en timme sedan var jag nere på stan. Ett ställe jag egentligen tycker om att vara på. Om det är dagtid. Det är en fin stad. Det är det visserligen på kvällen också. Men med kvällen kommer det också en enorm känsla av att vara felplacerad.
För en timme sedan stod jag med två vänner i en källare. I källaren vimlade det av människor. De flesta antagligen mer än en hand full år yngre än mig. Det skrattades. Det dracks. Det vinglades. Det var utklädda människor till höger. Och till vänster. Det socialiserades. Och för varje minut som gick kände jag mig bara mer och mer vilse. Jag tycker inte om att dricka. Jag tycker inte om att socialisera. Och inte fan tycker jag om att vingla. Nu gjorde jag inte det. Men ändå.

De här två kvällarna. När mina vänner varit här. De har kretsat väldigt mycket kring öl. Det ska drickas. Nästan hetsas. Och jag förstår inte. Jag vill inte. Men får dåligt samvete. Inte ska man behöva få dåligt samvete för att man inte dricker sig onykter? Vi är väl ändå vuxna människor? För en liten stund kändes det som att jag var tillbaka till tonårsperioden. Där alkoholen bara hade ett syfte.
De här två kvällarna. Egentligen hela veckan. Har varit tuff för mig. Det har varit människor runt mig hela tiden. Besök som löser av varandra. Uteliv. Väldigt trevligt. Men det tar enormt mycket energi från mig att vara social.

För en timme sedan tackade jag för mig. Den sista alkoholfria ölen var uppdrucken.  Och så började jag gå hem. Jag gör ofta det. Går. Tycker det är skönt. Mina vänner. De är kvar. Hoppas de hittar hem. Senare i natt.



fredag, november 01, 2019

Besök del 2

Tisdag blev onsdag. Onsdag blev torsdag. Torsdag har nu gått över till fredag. Tre lediga dagar. Det har varit skönt. Besök nummer ett har satt sig på ett tåg och åkt ner till sitt igen. En lång tågresa. Blir antagligen längre när två barn är med.

På ett flygplan som nyss lämnat Arlanda sitter det två pojkar. Kanske är de män. I alla fall en del tider på dygnet. De landar om en liten stund här i norr. En har varit här tidigare. Det är Mr T. Han filmade ett helt dop en gång. Prinsens dop.
Den andre. Det är US M. Han borde ha ett helt annat namn vid det här laget. Men det är lika bra att köra vidare på samma. Han har aldrig varit här. Han är sjukt peppad. På allt.

På ett annat flyg. Som landar i morgon. Där sitter DJ E. Eller Don E. Vad det nu var jag kallade honom tidigare här på bloggen (webblogg). Han ska bo hos sin bror och sluta upp med oss andra i morgon.

Det här är alltså det nya besöket. De har inga barn med sig. Bara öl. Och träningskläder. De är övertygade om att jag har en plan för hela helgen. Det har jag inte. Om jag ska vara ärlig. Jag har några tankar. Det är allt. Givetvis är inget beslutat för att jag är rädd för att göra fel. Som vanligt. Det jag har lyckats bestämma är fotbollslunch. Sista omgången av allsvenskan. Mr T är Hammarbyare. Jag är. Ja, det vet ni nog vid det här laget. Tre lag gör upp om guldet. Hammarby och Djurgården är två av dem. Det här kan sluta hur som helst. Men bestämt. Det är det.

En del är mer peppade på utgång än andra. En del behöver det. En del vill bara träna. De flesta vill se fotboll. Alla vill umgås. Hur det än går. Ja, med både fotboll, resten av kvällen. Och natten. Så klart. Så blir det härligt att träffa dem igen. Det blir det verkligen. Jag har inte en stor kompiskrets. En del skulle säga att den är extremt liten faktiskt. Men det hör inte hit nu. Det får bli ett annat inlägg. En annan dag. En dag där inte ett flygplan med vänner håller på att landa här uppe.

tisdag, oktober 29, 2019

En storebrorhyllning


Jag har en son. Nej, jag har faktisk två. Men den äldre av dem. Han som en gång kallades Prinsen. Han är fantastisk. Nu måste jag vara ärlig och säga att båda mina barn är fantastiska. Men den här äldre. Prinsen. Han är den enda av dem som är storebror. Och det är den rollen som ska hyllas.


Han har ett sånt enormt tålamod med sin lillebror. Han är så empatisk och tillmötesgående. Han är så förlåtande. Han är pedagogisk. Han retas också för den delen. Men vilka syskon gör inte det? Hur som helst så förtjänar Prinsen något slags pris för sin roll som storebror.


När föräldrarna kört fast med den lilla. Då kommer han som en räddare i nöden. Förhandlar. Lockar. Och nästan jämt. Så fixar han problemet.
När den lilla gjort illa sig. Då flyger räddaren dit och tröstar. Arga ord flyger genom huset. Då flyger Prinsen i motsatt riktning och lugnar. Berättar något roligt. Och så försvinner de arga orden.


Det var egentligen ingenting speciellt jag hade att säga. Utom just att hylla den mest speciella av alla. Jag tänkte att han behövde en lite hyllning. Han. Som ser årets första snö och säger: "Asså mamma. Det här med vinter. Jag tror inte jag gillar den längre. Lite less. Jag har ju liksom levt med vintern i åtta år nu."



Min vän post-it

Det är fredag. Fast det egentligen bara är tisdag. I morgon väcks jag inte av telefonklockan. I stället av den mänskliga väckarklockan till son. Om en kort stund ska jag ta och öppna ytterdörren på arbetet och promenera hem. I snön. För i natt kom det snö. Snö som faktiskt har legat kvar och dessutom fyllts på under dagen. Det är inga mängder. Men det är ändå tillräckligt att man som vuxen kanske ler lite. Och som barn blir sådär till sig att det ska åkas pulka. Göras snöänglar. Ha snöbollskrig.


Men än sitter jag vid mitt skrivbord. Är kall. Precis som alltid. Skrivbordet är täckt med post-it lappar. Eller inte helt täckt. Men det sitter ett par på ena sidan. För post-it och jag. Vi har blivit väldigt nära vänner under de senaste veckorna. Post-it fyller en väldigt viktig funktion i mitt arbete. Där står saker jag ska förmedla vidare. Saker jag ska skriva. Saker jag ska gör. Ibland bara en sak. Ibland en hel bunt. Sen stryks det. Eller kastas. Okej, det låter inte som att vi är supernära vänner när jag knölar ihop lappen och kastar den. Men jag tror post-it lappen är med på vad som kommer ske.


Skulle någon person komma och dammsuga eller elda upp lapparna. Nu vet jag inte varför någon skulle gå runt med en dammsugare. Än mindre elda här. Men ändå. Skulle lapparna försvinna så skulle jag garanterat få panik. Panik av den större sorten. Och jag skulle missa att göra saker. Pedagoger skulle inte få reda på saker eller få den hjälpen de önskat.


Så man kan säga att mitt arbetssätt är ett korthus. Faller lapparna. Faller arbetet. Och det tycker jag vore väldigt onödigt.

måndag, oktober 28, 2019

Besök del 1

Behövs det en ordentlig städning hemma. Då är det bra att bjuda in besök. Desto grundligare städning. Desto längre besök. Eller om det kanske är tvärtom.
Höstlov. Hela veckan för en del. Tre dagar för mig. Men redan idag plingar det på dörren. Eller. De får ta och knacka om de vill komma in. Vår ringklocka är död och begraven.

Flickan från landet i norrs vän kommer upp från storstaden. Med två barn. Det är ett sånt där besök som är avslappnat. Som inte kräver någonting. Det är skönt. Det finns andra sorters besök också. De som kräver en jävla massa mer. Uppstyrt ska det vara. Planen ska vara klar. Och då blir det inte avslappnat. Inte ett dugg faktiskt.

Men nu var det den första sortens besök. Det blir kanske någon utflykt. Ett biobesök. Ett restaurangbesök. Någon lekplats. Och så Pokémonjakt. Denna never ending jakt.
Det kommer att vara full fart. Det är oundvikligt när fyra barn ska hålla till i ett litet hus. Men så länge alla behandlar varandra rätt. Då får det vara lite fart.

Den där grundligare städningen. Den är antagligen sjukt bortkastad. Om några dagar kommer den behövas göras om. Men det är det värt. Om några dagar byts besöket ut. Flickan från landet i norrs vän. De två extra barnen. De byts ut mot några andra. Kanske inte barn. Men betydligt skäggigare.





Ansvar och en liten pojke på kontoret

Det är höstlov den här veckan. Kul för alla lediga. Jag är givetvis inte en av dem. Inte än. Utan jag sitter här vid mitt skrivbord och skriver mail. Skapar enkäter. Pratar digitalisering och datorkunskaper. Känner ett starkt behov att få röra lite på mig.

Min chef tillhör de där som har höstlov. Hela veckan. Det kan hon visserligen behöva. Men innan hon gick på ledigt skickade hon ett mail. Till mig. Från rummet bredvid mitt skrivbord. I mailet stod det att hennes autosvar visar att jag är kontaktpersonen de här arbetsdagarna. Ojoj. Stort. De där ansvarsfulla läskiga tankarna kommer igen. Som jag hade förr. På arbetsplatsen längre ner i landet. Där ansvaret haglade under vissa perioder.
Jag blir nervös varje gång det plingar till i mailen. Jag håller andan varje gång telefonen ringer. Jag gömmer mig under skrivbordet när dörrklockan plingar. Nej, kanske inte det sistnämnda. Men jag studsar inte ner till ytterdörren i alla fall.

Nu är det snart bara en dag kvar till jag också tar lite höstlov. Ska bli skönt. Och intressant. En liten cliffhanger jag återkommer till senare i veckan. Om jag överlever.

Mitt emot mig här på kontoret sitter en liten person. Han når knappt upp över datorskärmen. Han är visserligen bara fyra år så det kanske inte är så konstigt. Pojken dricker varm choklad. Sån där vidrig choklad från en automat. Chokladpulver som blandas med varmt vatten. Han tycker den är god. Ändå.
Jag ska snart ta den där lilla pojken och gå hem. Men innan dess så tjuvkikar jag på honom några gånger till. Sådär lite diskret över min egen datorskärm. Varje gång jag gör det.Så blir jag alldeles varm i hjärtat. Att jag hade sådan tur. Att jag fick bli hans pappa.

torsdag, oktober 24, 2019

Blodet står stilla



När jag bytte arbetsuppgifter så hade jag snabbt spanat in ett skrivbord uppe i arbetsrummet. På övervåningen. Där bara vuxna människor håller till. Det var sommar och jag valde skrivbordet som var närmast balkongdörren. Frisk luft. Syre. Det där livsnödvändiga. Och det där jag är så van vid att få när jag är ute med barnen. I alla fall förut.
Skrivbordet står också längst in. Jag får ryggen fri. Jag har uppsikt över alla som går in och ut. Överallt. Inte för att jag har ett kontrollbehov. Men ändå.


Nu är det höst. Nästan vinter. Balkongdörren står stängd. Inget syre kommer in. Eller, i alla fall borde det inte komma in. För på något sätt så är det kall luft runt mig. Hela tiden. Från 07.00 till 17.00. Måndag till fredag.


För tre veckor sedan började jag känna mig lite risig. Inget konstigt. Början på en termin. Lite ovanliga bakterier som flyger omkring i bygget. Precis som varje termin. Jag jobbade vidare. Efter en vecka var skiten kvar. Efter två också. Och nu är jag inne på tredje veckan där jag känner mig risig. Men det är nu polletten trillar ner. Tror jag.


Jag ser två. Möjligtvis tre. Anledningar till varför det inte vill släppa min eländiga kropp.


* Jag sitter still. Stora delar av dagarna sitter jag still. Jag fryser. Blodet ligger stilla i kroppen och skvalpar mest bara när jag går för att hämta kaffe. Det är ändå fyra meter till kaffemaskinen. Min kropp. Och mitt blod också för den delen. Är vana att röra på sig hela dagarna. Jag har aldrig varit kall tidigare.


* Det drar. Kalla osynliga (ja, vindar är kanske alltid osynliga) vindar drar runt mig hela dagarna.


* Nummer tre. Och det här förstår ni är fruktansvärt orimligt och långsökt. Jag har fortsatt arbeta fast jag har känt mig risig.


I morgon ska jag diskutera med min chef. The Big Boss. Känslan är att de här tre, jag menar två, punkterna kommer att spela in när vi pratar kring mina nya arbetsuppgifter och hur jag vill göra i framtiden. Rent spontant. Så känns ett års förkylning inte skitfestligt. Om man får lov att välja.

onsdag, oktober 23, 2019

Vem står för notan?

I somras köpte Flickan från landet i norr och jag en ny bil. En blå. Stark. Snabb. Som muskelsmurfen. Fast lite större. Den förra bilen. Den började kosta. Inga stora utgifter. Men många små. Så den fick flytta till någon annan. Konstigt hur mycket bättre man kan sova när bilen rullar som den ska.

Igår skulle vi få vinterdäcken. Säsongens. Det nyaste de hade fått in. Det var en deal i bilköpet. Bor inte längre i storstaden utan här kommer snön redan i augusti. Eller i alla fall september. Fast kanske oktober-november. Men däcken skulle på igår och jag sitter i väntrummet. Telefonen ringer. Jag ser mannen bakom disken prata i telefon. Fem meter bort svarar jag honom. Jag vågar inte ens berätta att jag är så nära.

När däcken är på och nyckeln i min hand börjar jag gå. Har inte en tanke på att betala. Vare sig för däckhotell eller för däckskiftet. Mannen bakom disken ropar. Viftar med ett papper. Och där. Där kommer jag på att jag kanske ska betala för något. Fan. Han ropar igen. Och viftar. Och så hör jag vad han säger: "Bilköpet står för notan!" Är det sant. Satan vad trevligt. Kan inte fler ropa så när man ska betala?
"Tandvården står för notan!", "Kommunen står för däcket!" "Banken står för räntan!" Vad gött livet skulle vara.
Nu ska jag ta och gå hem. Det är rätt gött det också. Även om jag måste pumpa däckjäveln först.

Kaffe och pyspunka

Jag har en ny arbetsplats. Eller. Egentligen är den inte ny. Jag har haft den här arbetsplatsen i några år nu. Den har bara förändrats. Jag har ingen barngrupp längre. Jag har ingen avdelning. Jag har inga föräldrakontakter eller sånt hemskt. Skönt? Absolut. Jag sitter vid ett skrivbord. Framför en dator. Skickar. Skriver. Pratar i telefon. Stora delar av dagen i alla fall. Skönt? Inte alls.

Fick en förfrågan från min chef i våras. Tänkte att jag skulle testa. Väntar på att bli övertygad om att jag gjorde rätt. Rätt att testa. Frågan är om det är rätt arbetsuppgift. Men här sitter jag nu för att jag är ordningsam och effektiv. Och för att jag är så spontan och vågar testa nya saker. *host* I alla fall det första var rätt. Jag kanske återkommer gällande arbetsuppgifter. Mycket kaffe dricker man i alla fall här på övervåningen.

Hur som helst. Klockan har passerat fyra och det är snart dags att slå ihop datorn och rulla upp för backen och hem. Först ska jag bara pumpa cykeln. För det är så rutinen är för tillfället. På morgonen - dricka kaffe och pumpa bakdäcket. På eftermiddagen - dricka kaffe och pumpa bakdäcket.
Jag har blivit med pyspunka. Samtidigt hittar jag inget läge att fixa till däcket. Så jag pumpar. Cyklar. Och pumpar igen.