Biljakt från gymmet

Flickan från landet i norr och jag var färdiga på gymmet. Hårta intervaller och bra jobb på cross trainern. Lagom matta var vi på väg över vägen bort till parkeringsplatsen och vår lilla franska pärla.

Plötsligt smäller det till lite lagom högt. En bil som är på väg bort från träningsanläggningen tar ut kurvan ordentligt. Skrapar i två bilar som är på väg in. Och sticker sedan utan minsta bekymmer vidare.
I den första bilen sitter en yngre kvinna. Hon stiger ut. Ser förvirrad och osäker ut. Undrar vad i helvete som just hänt.
Ur den andra bilen stiger ingen. I stället börjar den vända. Och sätter fart efter smitaren.

Kvar står bara den unga flickan. Fortfarande osäker på vad hon egentligen ska göra. Vad hon kan göra. När hon parkerat sin bil tar vi ett kort samtal med henne. Hon verkar smått chockad. Vilket man kan förstå. Bilen klarade sig ändå relativt bra. Även om en del skrapmärken syns.

Vi åkte hem. Med tre saker i huvudet. Först: Hur gick det egentligen för bilarna som jagade i väg? Blev det en enorm biljakt med helikopter och sirener? Fick han/hon tag i smitaren? Stod de mitt på gatan och skrek på varandra. Upprörda. Fyllda av känslor. Fyllda med hat.
För det andra: Varför är inte alla lika bra bilförare som jag?
Och för det tredje: Är det inte dags att springa snart igen?

19 gånger kvar

Nu har jag försökt skriva i 20 minuter. Men det går runt två katter här. Sitter bredvid och tittar på mig. Med sina stora runda ögon. De stryker sig mot mina armar. Lägger sig på tangentbordet och kurrar. Stryker sig mot datorskärmen. Det gör skrivandet lite svårt. Näst intill omöjligt.

Nu har de fått sin dos av uppmärksamhet och dragit sig tillbaka. Till var sin ände av soffan och ligger och blundar. Antagligen vilar upp sig inför natten och sitt raceande i hallen. Hm.

Har den senaste tiden gått och längtat efter julledigheten. Att få sova ut och inte ha så mycket alls att göra på dagarna. Den 23:e jobbar jag till 16.30. That's it. Tycker det är vansinne att ha sina barn på förskolan till halv fem dagen före julafton. Men en del ha sina prioriteringar.
Jag har i vilket fall som helst hela tiden haft tanken att det inte alls är länge kvar. Snart är det ledigt. Bara att hålla ut lite lite till. Men så slog det mig. Det är fan inte bara lite lite till. Det är sjukt lång tid. Det är en hel månad kvar! Jag behöver stiga upp tidigt och åka till arbetet 19 gånger till. Suck.

Men jag antar att det är okej. Det hade kunnat vara värre. Det hade kunnat vara 40 dagar. 80 dagar. Eller ett helt halvår. 19 dagar ska väl gå an. För att göra det lättare (??) så tränar jag på ordentligt nu. Förra onsdagen fick jag till ett fint snabbdistanspass på löpbandet. (4km uppv. 4km i 3.55/km fart och 2km nerjogg). Pigga ben.
Idag var det dags igen. Målet var 3x2000m med 500m joggvila i 5.00/km fart mellan varje intervall. Jag flög fram lätt de första 2000m. Andra gick okej. Men på tredje stumnade benen ordentligt och jag fick kasta in handuken efter 1000m. Men jag får vara nöjd ändå. Vader och knän känns bra nu. Riktigt bra. Och distanserna och farterna börjar höjas nu.

Katterna sover vidare. Och det ser faktiskt riktigt inbjudande ut. Jag kanske ska ta och följa deras exempel. Så jag orkar med de där sista 19 gångerna också.

Att öppna sig för folket

Igår var det Idol på televisonen. Är nog första gången jag verkligen har följt det där fredagssjungandet. Annars brukar det mest vara själva uttagningarna. Men nu har jag alltså setat här i soffan på fredagskvällarna. Försökt hålla ögonen öppna. Och tittat på Mariette med sina vänner.

Igår var det någon slags hyllning till en vän. Till familj. Eller flickvän. Och man fick se en kort snutt om vad personen som hyllades betyder för idoldeltagaren. Deras förhållande till varandra. Och slutligen att sången de skulle sjunga var tillägnad dem.

En del var rörande. Andra inte alls. Men jag satt här i soffan och kunde bara imponeras av hur starkt det är av dem att ens göra det. Att våga öppna sig så för ett helt land. Och kanske lite mer än så. Att öppet visa sina känslor. Att öppet visa att sitt förhållande till mamma betyder allt.

Jag skulle inte göra det. Jag skulle känna mig otroligt obekväm. Att öppna mig och berätta om mina känslor. Det har jag alltid haft svårt för. Jag hålle rmig gärna som en stängd bok. Ändå tills man lär känna mig ordentligt. Riktigt ordentligt. Då går det på något sätt ändå att läsa en del av sidorna ur den stängda boken. Utan att jag egentligen vill det. Men så är det.

Så jag sitter kvar i soffan. Tyst. Och håller mina känslor inom mig. Precis som förr. Sväljer saker som egentligen kanske borde komma ut i öppna luften. Precis som förr. För det är sån jag är. Samtidigt som jag imponeras. Av Idol-Calle. Och alla hans vänner.

Livsfarlig sovstund

Efter lunchen med barnen. Har vi två stycken som brukar klä på sig och få krypa upp i sina vagnar utanför. Blunda lite. Drömma sig bort. Idag skulle bara en sova. Men han kröp upp där och somnade snabbt. Efter 90 minuter ungefär. Vaknade han och jag rullade in hans vagn i värmen. Där han brukar vilja vakna till ordentligt.

När han efter en stund krypit ut ur vagnen och börjat leka kände jag rök lukt i hallen. Ingen hade varit där. Så det var helt orealistiskt att lukten skulle finnas där. Men efter ett tag. När jag och Chicha H börjat lukta på filtarna pojken sov under. Föll saker till slut på plats. Och vi blev vansinnigt förbannade.

Ovanför förskolan finns det ytterligare en våning. Men två balkonger som vätter ut mot vår gård. Och där uppe. Har någon lagom intellegent människa stått och rökt en ciggarett. Inget fel med det. Egentligen. Men när ciggen var slut, han personen kastat ner den från balkongen. Och den hamnade rakt ner i vagnen där pojken sov. Det var brännmärken i fleccefiltarna han haft som värmande skydd.

Chicha H sprang upp och ringde på dörren. Antagligen var det den lätt skrämda fjortisen som tjuvrökt. Det vet vi inte. Men det hade kunnat gå riktigt riktigt illa. Om fleccefiltarna tagit fyr. Säkert lätt hänt. Men den här gången gick det bra. Annars hade det behövts lite brandmanskunkaper. Kanske ett tecken. Att ta tag i min dröm.

Otrolig vändning

I helgen var Flickan får landet i norr och jag och tittade på handboll. Inget elitspel direkt. Men först 93:orna som jag konditionstränar. Och sen damlaget.
"Mina" tjejer hade en tung start. Det tog väl cirka sju minuter innan de gjorde första målet. Och då hade de redan släppt in en hel del. I halvtid låg de under med tolv mål. Livet var hopplöst. Och huvuden hängde.

Men så började andra halvlek. Avståndet krympte. Och motståndarna började se lite slitna ut. 12 mål halverades. Motståndarna började missa målet. Kontringarna blev lite långsammare. Och så plötsligt. När det bara var sekunder kvar. Kom kvitteringen. 21-21. En bärgad poäng. Och en otrolig vändning.

Deras coach kom fram till mig. Var övertygad av att de vände tack vara bättre kondition. Han tackade mig. Kanske stämmer det. Jag vet inte. Men kul var det i alla fall. Kanske måste berömma dem i morgon. Innan jag tvingar iväg dem på nya intervaller. Nya rundor ute i skogen. Så de kan runda sina motståndare i varje match.

Ännu ett år av lugn

Det har varit en lugn vecka. Den är inte slut än. Men även morgondagen kommer att bjuda på lugn verksamhet. Barn har fallit bort med feber. Men ögoninflamation. Och så några halvtidsbarn. Idag hade vi bara åtta barn. Av 16. Allting blir så mycket roligare och skönare då. Vilor. Samlingar. Lunch. Allting. Och alla får så mycket mer uppmärksamhet.

Idag vaknade jag upp med lite ångest. Eller. Jag vaknade redan klockan 05. Av att Flickan från landet i norr ligger bredvid och startar ett två timmar lång hostmarathon. Inget hon kan göra något åt. Men lycklig blir man inte.
I vilket fall som heslt. Tandläkardags. Och jag ogillar verkligen tandläkare. Jag är rädd att det ska vara en massa fel. At tde ska skrapa och borra. Och att blodet sprutar ut ur munnen. Och till råga på allt ska man betala flera miljoner för munmisshandeln.

Under mina första 28 år år har jag haft ett enda hål. Det var förra året. Första hålet. I en visdomstand. Idag röntagde de. Precis som vanligt. Och visade - inga hål. Wohoo! Lycka. Trots skrapande av tandsten. Och efter att få en härlig räkning på över 800:- för en undersökning. Så kunde jag åka vidare till arbetet. Och känna mig så där riktigt misshandlad i munnen.

Som pris plockar jag fram ostbågar. Den hårda sorten. Och saftsoppa. Låter SOS Gute rulla på televisionen. Och drömmer mig bort. Till mitt nya önskeyrke. Jag vill verkligen. Jag vill byta karriär. Men jag tror jag är för feg. Även om jag inte har några hål i tänderna.

Vidriga samling

Ända sen jag började på min arbetsplats har jag ogillat att ha samling med barnen. Att prata med barnen är inga problem. Att få dem att lyssna är inga problem. Men det är något som låser sig när jag ska sitta ner i en ring med alla och göra någonting. Jag får panik. Jag blir livrädd. Jag vill inte vara med.

Första fyra åren har jag i stort sätt sluppit. Jag har förhandlat bort samlingarna. Gjort saker som mina kollegor inte vill göra. Win-win lägen alltså. Men nu är det nya åldrar. Nu är det nya lokaler. Men samma kollegor. Och jag tänkte att. För fan. Nu är det väl lika bra att ta tag i skiten. Att övervinna rädslan. Att visa vad jag går för. Eller inte går för.

Förra veckan var det min tur att ha samling. Helgen innan hade jag gjort små post-it lappar. Noga funderat ut vad jag skulle göra på varje samling. Så jag inte skulle sitta där. Hjälplös. I stället. Förberedd. Ha kontroll.

Och jag satte dem. Varenda en av dem. Måndag-fredag. Och när jag satt där. Men 16 barn i en ring. Och gjorde ramsor. Var pedagogisk. Fixade avancerade Grön Flaggmål. Så var det inte världens undergång. Kanske inte livets mest underbara ögonblick. Men samtidigt lite småtrevligt. Och när fredagen kom var jag sådär halvstolt över mig själv att jag fixade det. Känslan att jag bidragit kom över mig.
Den här veckan var det min kollegas tur. Skönt. Nästa vecka är det Chicha H's. Sen är det jag igen. Och då sitter jag där. Med mina små post-it lappar. Och har den där kontrollen igen.

Och så var vi där igen

Nu var det dags. Igen. Att få tillbaka de där minnena från i början. När Flickan från landet i norr och jag träffades. Avsked och tårar vid Arlanda. Längtan. Saknad. Önskan. Drömmar. Kyssar.

I dag åkte Flickan från landet i norr ut till Arlanda. Satte sig på ett flygplan och åkte norr över. Hem till familj. Själv åkte jag till arbetet. Inte lika roligt det. Och nu sitter jag här hemma. Med samma känslor som då. Längtan. Saknad. Önskan. Drömmar.

Det har gått mer än 3.5 år. Men jag saknar henne fortfarande när hon åker i väg upp till sitt. Även fast jag vet att hon snart kommer tillbaka. Till vårt. Men det är tomt här utan henne. Det är ensamt. Hon behövs här för att det hela ska kännas rätt. Hon är helt rätt. Ni vet. När man ser in i ögonen och bara känner lycka. När man inte vill sluta titta. När man inte vill sova för att inte missa tid med henne. När hjärtat slår lite snabbare. Lite hårdare. Och ibland även det där extra slaget.

Jag som hade tänkt att fördriva tiden på gymet. På löpband, motionscyklar och maskiner. Ute i skogarna på höstbeklädda skogsvägar. Löpandes. I bastun. Men nu sitter jag fast med en eländig förkylning i stället. Om jag bara kunde vakna helt frisk i morgon. Om jag ändå kunde få vakna bredvid den underbara Flickan från landet i norr.

En bunt trasiga datorer

Det hände mycket. Helt plötsligt. Men som så många gånger förr. Så kom vinden i ryggen till slut och saker börjar ta sin plats igen.
Först bröt vår dator ihop. Sekunderna innan hann vi få över allt det viktiga på ett usb-minne. Snabbare än vinden var vi nere på Computer City och slängde fram visa kortet. Eller. Flickan från landet i norr slängde fram visa kortet. I vilket fall kom vi hem en stund senare med en riktigt fin Acer.

Tre dagar senare var den död. Avliden. Helt svart. Och återigen befann vi oss nere på Computer City för att få med oss hem en ny. Fast likadan. Dator. Nu kan det väl inget annat än fungera? Och det gjorde den. I 36 timmar ungefär. Sen var den lika stendöd som den första vi hämtade ut.

Tredje gången på kort tid nere i butiken. Och nissen i kassan börjar nästan skratta åt oss. Trots att han ser lika torr ut som en dammtuss. Efter ett kort återupplivningsförsök kommer vi därifrån med en tredje dator. Tredje gången gillt säger man visst. Återstår att se om det stämmer. Nu har det gått två dagar och den lever. Hoppet är det sista som lämnar.

Så det var några intensiva dagar. Dessutom blev jag sjuk igen. Förstår inte alls. Har arbetet de sista tre dagarna på alvedon och envishet. Och lite feber. Klockren lösning. Mitt bland allt det har jag haft utvecklingssamtal. De där vidriga. Fast som den här gången har rullat på riktigt smidigt och lätt. Kanske börjar jag bli rutinerad. Mina två kollegor sitter en bra bit över 30 minuter på sina samtal. Mina tar knappt en kvart. Jag kallpratar inte. Jag är bara kall. Säger det jag vill ha sagt. Ställer lite frågor. Tackar och går. Tycker det blir bäst så.

De övriga problemen på arbetet har börjat lägga sig. Jag har tagit tag i situationen och avdelningen. Med ett järngrepp. Ja. Nästan. Jag styr och ställer. Jag drar verksamheten mot våra mål och Grön Flaggmål. Jag fixar rutiner som aldrig förr. Jag håller i samlingar (bara en sån sak!). Och jag gör en massa andra pedagogiska saker. Jag känner att jag har medvind. Att jag löst situationen på ett alldeles förträffligt sätt. Med lite hedeligt hårt arbete. Helt enkelt.