Psykisk ohälsa i kroppen

Jag har haft svårt att somna de senaste nätterna. Tröttheten är enorm. Men i kroppen är det helt tvärtom. Det kryper. Inte bara i benen. Utan i hela jävla kroppen. Det kliar och sticker. Jag vrider mig runt. Provar ligga på mage. Provar på sidan. Provar ryggen. Ingenting hjälper. Och tröttheten är enorm.

När jag låg där i natt och vred mig passade jag på att googla. Psykisk ohälsa och stress kunde vara en orsak. För mycket eller bist på motion var en annan. Det är lite som när man läser horiskopen. Det kan stå lite fint att jag kommer att bli rik alternativt fattig. Eller att kärleken kommer alternativt att jag blir ensam.

Men jag funderade. Kan man bli stressad när man är föräldraledig? Jag har inget att göra. Jag kan i stort sätt hitta på vad jag vill. Men jag insåg att det ligger en hel del annat där uppe i huvudet. Dels så ändras allt med ekonomin nu. Just idag faktiskt. Flickan från landet i norr får lön och jag får. Ja. Inte så mycket alls. Det blir säkerligen lärorikt för oss båda. Men jag tycker det är fruktansvärt jobbigt. Att inte ha koll. Att inte kunna betala. Det handlar om sex månader. Men det är sex vidriga månader.

Det andra handlar om arbetet. Eller brist på arbete. Jag har inget att gå tillbaka till efter ledigheten. Inte vad jag vet just nu ialla fall. Alla på stället vill. Men kanske finns det inte plats för mig. De vet inte i nuläget. Jag vet inte i nuläget. Och det är väldigt jobbigt att ha det hängandes över mig. Har jag inte hört något om några veckor. Då är det dags att söka något nytt. Igen.

Så med andra ord. Jag kanske har någon form av psykisk ohälsa. Det vet jag inte. Men jag vet. Att det kryper i kroppen. Ordentligt. Och att det gör att jag slösar bort närmare två timmar sovtid. Värdefull sovtid.

Dåligt samvete

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vilka tangenter jag ska trycka på för att det ska bildas några intressanta ord. Intressanta meningar. Det enda jag egentligen skulle kunna berätta om är hur Prinsens och mina dagar ser ut. Lek i snön. Lek i hans pirattält. Lek på hans rum. Blöjbyten och sovning. Och så lite mat på det. Mer spännande är det inte.

Så jag väljer att inte skriva om det. I stället kan jag skriva om en känsla. En känsla som gör att jag känner mig lite hemsk. Faktiskt. Prinsen är en väldigt aktiv kille. Inte bokstavskombinationsaktiv. Men bra jävla aktiv och motorisk. Vilket egentligen är väldigt bra för hans fortsatta utveckling. Och min förhoppning på en storartad indrottskarriär.

Men hans aktiva förmåga sätter sina spår. Jag blir helt slut. Och då är jag inte direkt en lat och stillasittande person. Tvärtom. Men han suger energi. Tolka det inte fel nu. Jag älskar Prinsen. Mer än något annat. Och jag tycker verkligen om att få vara hemma med honom. Men sådär vid lunchdags kommer den där känslan.

Det är en känsla som önskar att han bara kunde gå och sova nu. Direkt. På en gång. Jag måste få lägga upp fötterna på soffan och bara ta det lugnt. Eller göra något  själv. Utan att han klänger på mig eller vänder upp och ner på alla kökslådor. Jag börjar helt enkelt längt tills han ska sova.

Men samtidigt så känns det inte bra. Det känns hemskt att längta till det. Att slippa vara med honom för en liten stund. Kanske är det inte helt ovanligt. Men det känns inte bra. Jag känner mig lite hemsk. En släng av dåligt samvete kommer farandes. Smack. Rakt i ansiktet.

Snart vaknar han igen. Då ska vi gå ut. Igen. Och sen äta lite. Igen. För att efter det gå in och leka. Igen. I natt var det en tung natt för Prinsen. Och hans pappa. Gråtattacker vid 22. Vid 02. Vid 04.30. Och så pigg och glad vid 06.40. Pappan var inte alls lika pigg och glad. Inte alls faktiskt. Han var mest less. Förbannad. Och i stort jävla behov av kaffe.

Men i morgon ska han få leka av sig lite extra. Då drar vi i väg till leklandet. Med en vän och hans två barn. Socialisera sig. Jag har hört att det är bra. För att sen komma hem igen. Och få ytterligare en släng av det där dåliga samvetet. Smack. Ös på bara.

Stockholm i natt

Det har gått över ett år nu. Jag tog mitt pick och mitt pack och körde flyttbilen upp till norrland. Det är inte ofta jag verkligen har saknat Stockholm. Någon gång då och då tänker jag på storstan. Det hade varit trevligt att vara där. Gå runt. Känna pulsen. Atmosfären. Men de tankarna försvinner rätt fort ändå.

Men den senaste tiden. Då har inte tankarna försvunnit. De har fastnat ordentligt. Jag saknar verkligen Stockholm. Big time. Jag har känt mig lite vilse här uppe bland snömassorna. Lite ensam. Det kanske blir ännu mer påtagligt nu när jag är hemma hela dagarna med Prinsen.

Jag får tankar om hur det är att gå runt i huvudstaden. Caféer. Människor. (Jag vet, jag ogillar egentligen människor, men kan de få mig att försvinna i mängden är det bara bra.) Livet. Och de där gamla vanliga gatorna i förorten.

Tankarna kommer att gå över. Det vet jag. Norrland har faktiskt mycket fint att erbjuda också. Snö. Och mer snö. Och så lite snö till. Det är egentligen inte fel. Det är bara..ja..Stockholm är Stockholm. Och jag kommer alltid vara Stockholmare. På ett sätt. Eller ett annat.

Om några veckor ska Prinsen och jag åka tåg. Vi tar en tur ner till den där fantastiska staden. Njuta av våren. Fylla på depåerna. Kanske se en Djurgårdsmatch eller två. Och träffa lite vänner. Då kanske jag klarar mig en stund till.

Under tiden vänder jag mig till Peter. Herr Jöback. Han sjunger en fin låt om Stockholm. Den får mig att tänka på en kväll då Flickan från landet i norr och jag var i stan. Vi hade inte träffats allt för länge. Det var en bildutställning av Steve Bloom. Nere på Strandvägen. Vi gick omkring. Njöt. Kände kärleken. Till varandra. Och till huvudstaden.

 

Föräldraledigt

Det har visst blivit ett nytt år. Ser man på. Och efter en snabb titt i kalendern så kan man också se att det faktiskt har blivit mars. Inte illa. Andra brukar göra någon slags sammanfattning när ett år tar slut. Men det kanske inte är någon mening så här i mars. Dessutom hände det väl inte så mycket förra året. Jag menar. En son. Ett husköp. Nytt arbete. Och en ny stad. 63 mil i från huvudstaden.

 Nu är det i alla fall 2013. Det finns inget att göra åt det. Och varför skulle man? Det är måndag förmiddag och jag sitter hemma i soffan. Det innebär att jag inte arbetar idag. Och det ska jag inte heller. Jag är klar på det där stället. I alla fall för nu. Kanske får jag komma tillbaka till hösten. Det vet ingen ännu. Föräldrar, barn och kollegor. Samt chefen. De vill att jag kommer tillbaka. Men det beror lite på annan personal. Och på barnintag till höstterminen.

Att jag inte är där just nu beror på att jag får vara hemma med Prinsen idag. Och i morgon. Och dagen därefter. Ända till hösten. Då han är inskolad någonstans. Det är skönt att ha lite lediga dagar. Få bestämma själv hur dagen ska se ut. Samtidigt är det tråkigt att sluta på jobbet. Jag började precis komma in i det hela. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka till hösten. Och visar var skåpet ska stå.

Men det här med föräldraledighet. Vad gör man? Hur lyckas man inte bli uttråkad och rastlös? Jag hade lite planer för den här veckan. Skotta baksidan. Gräva fram en hängsälj som varit begraven under snön. Koka lite fruktpuréer. Kanske ta en date med en vän. (Den enda jag har här uppe by the way.) Träna med barnvagnen och tvätta.
När klockan slog 10.00 så hade jag grävt fram säljen. Baksidan var skottad. Maskinen var klar. Purén var kokad och jag har sprungit en runda med Prinsen i vagnen. Dessutom har vi lekt lite ute. En date med en vän är bokad till på onsdag. Och kaffet är drucket. Nu då?

Det blir en utmaning. Inte att ta hand om Prinsen. Utan att lyckas hålla sig levende och inte bli för rastlös. En dag har snart gått. Bara...hmm...en helt gäng kvar.