Ångra de små valen

Jag sitter nu på ett helt knäpptyst kontor. Inga människor är här. Inga barn är i närheten. Till och med ventilationen har lagt ner. Eller inte vaknat. Och när den är tyst så blir det som en slags kompakt tystnad. Ovant.


Det är sista arbetsdagen den här veckan. Det är sista arbetsdagen på det här stället på ett tag. På måndag öppnas dörrarna till en ny förskola på området. De öppnas inte för barnen. Än. De öppnas inte för personalen. Än. Men för min chef och mig öppnas de på måndag. Och där ska vi hålla på i en vecka och bära möbler, ta emot en miljon leveranser, ställa i ordning och jaga rätt på leveranser som inte dyker upp.


Men idag är jag här. Idag funderar jag lite på val som gått fel. Det hör givetvis inte ihop med att starta upp en ny förskola. Det är inte ens stora, livsavgörande val. Utan det handlar om de små valen som man kan ångra rätt fort.


För några veckor sedan kom jag hem en fredag. Hämtade barn. Och så tänkte vi att en snabb promenad till en närliggande matbutik skulle vara trevligt. Köpa lite fredagsgott och sådär. Taggade promenerar vi iväg. Det är kanske 2km dit. Som mest.
Efter ungefär 200m börjar det gå extremt långsamt. Efter 400m börjar jag bli less att den lilla går långsammare än en snigel och att den stora ska kasta sig i exakt varenda snöhög längs vägen. Vare sig snön är vit, svart eller gul. Efter 600m har jag ångrat promenaden minst 900 gånger. Åtta timmar senare är vi hemma igen.


Igår skulle jag ner på stan. Och vidare en bit till efter det. Det är ungefär 5km ner. Sedan 3-4km till ytterligare ett ställe. Och så 8-10km hem. Något man kan cykla på kanske 30-35minuter. Enkelväg. Om livet är med en. Jo. Tjena. Om det inte hade varit snöstorm. Om det hade varit plogade vägar. 8-10km hem. Det tog nästan två timmar. Jag var blöt av svett. Blöt av snö. Så förbannat jävla less. Ångrade mitt val att vara miljövän. Tar bilen nästa gång. Garanterat.

En stund av lycka

Folk brukar säga att barnen är sötast när de sover. Det är då de är stilla. Ljudet har lagt sig. Föräldrarna får tid för sig själva och kan andas lite extra.
Jag har kommit fram till att det stämmer. Faktiskt. Och det har absolut ingenting att göra med att de kan vara livliga och överdrivet rörliga under dagen. Faktiskt.


För så här ligger det till. När jag börjar ge upp på kvällen och ska försöka ta mig hela den långa vägen uppför trappan och till sängen. Då stannar jag till. Tittar in i barnens rum. Först den lilla. Han ligger och blundar. Så rofyllt. Han ligger nästan likadant som när vi kramade honom god natt. Drömmer säkert om sina enhörningar och om rosa glitter.

Sedan över till den stora. Han ligger mera utbrett över sängen. Armar och ben ligger lite hur som helst. Han blundar också. Till slut. Han ska hålla på med så mycket saker innan han kommer till ro i sin säng. Ändå är han uppe innan tuppjäveln.


När jag står där i dörrposten till respektive rum. Då fylls hela jag med så otroligt mycket värme. Så mycket kärlek och lycka. De är så fina. Och det är nu jag kanske ska lägga till att de är extremt fina hela dagarna. Inte bara när de sover. Men den här stunden. När jag ser på dem så fylls jag med lycka. Tacksamhet över att få vara pappa till de där två. Och allt skit de har hittat på under dagarna försvinner. Långt bort.


Och så smyger jag långsamt därifrån och kryper ner i min säng.

Skrik i natten

Det är inte så att jag slutat skriva igen. Det är så att jag har enormt mycket att göra. Alldeles snart går jag in i några sjukt intensiva arbetsveckor. Det kommer att vara så mycket att göra så jag kommer att drömma om arbete. Kanske är det därför jag senaste nätterna vaknat av att jag skrikit igen. Sådär som jag gjorde nästan varje natt innan vi flyttade upp till norr.


Jag minns själv aldrig riktigt vad det är som gör att jag vaknar. Att jag skriker. Någon gång kan det ha varit att jag sitter fast. Varelser närmar sig. Sliter i mig. Men jag sitter i någon slags gegga och tar mig inte loss. Kan inte fly. Kan inte slå tillbaka.


Jag hoppas att det bara är en tillfällighet att jag haft två nätter med skrik. Det blir så orolig sömn efter det. Trötta ögon på morgonen. Huvudvärk. Trötta ögon tidigt på kvällen. En ond cirkel bildas av det hela.
Om sex veckor ungefär. Då borde den här intensiva arbetsbelastningen lätta. Min gissning ligger på att jag kommer att bli sjuk då. Min gissning är att jag slutar skrika på natten i samma veva. Och att jag kan sova mindre oroligt.

En stund tillsammans i sängen

I tisdags låg jag i Prinsens säng. Jag tittade på en liten television med fruktansvärt dålig bild. Det var Djurgården som spelade hockey. Givetvis skulle jag hellre tittat på den andra televisionen i huset. Men där satt resten av familjen och tittade på Frost. För 374 gången.


När klockan börjar passera läggdags. För barnen alltså. Då borstas det tänder. Det läses något kapitel i en bok. Och det sägs god natt. Det var några minuter kvar av första perioden.
In kommer lilleman. Kryper upp bredvid mig och borrar in sitt huvud under min arm. Tittar på matchen.
Efter kommer Prinsen. Han suckar. Inte åt att vi ligger i hans säng. Utan att det är orättvist att hans lillebror får ligga sådär nära. Så han tar sin kudde. Han tar sitt täcke. Och så kryper han upp så nära bredvid mig på andra sidan. Och bäddar in oss allihop i hans täcke. Han är så välkommen.


Han frågar om han får se klart perioden innan han ska sova. Jag kan inte säga nej. Inte för att jag vill se klart den. Utan för att jag vill njuta av de där minuterna vi alla ligger tätt intill varandra och myser.
Så ringer den där periodpaussingnalen. Och den där stunden är över. Även om den lever kvar i mitt minne en stund till.

Jag älskar faktiskt mina barn

Så var det förbi. Julen. Och här sitter jag som Grinchen och ler. Äntligen tillbaka till rutiner och ordning. Det goda. Det sköna. Det viktiga. Det jag behöver för att fungera. Undrar hur det kommer att gå när jag blir pensionär eller så otroligt rik att jag slipper arbeta?


Under ledigheten har jag faktiskt inte legat raklång speciellt många gånger. Förutom när jag ska sova. Så klart. Jag hann med att göra klart saker på arbetet innan ledigheten. Jag kan ha kollat mailen några gånger. Men även den verkade ha tagit det lugnt.
Det jag däremot känt över julen är två saker. Och det är ingenting jag är nöjd över. Kanske är det så att rätt många känner likadant. Kanske är det inte så. Hur som helst så ska jag inleda med att jag verkligen älskar mina barn. Över allt annat. Så. Nu vet ni det.


Det första. När det är en längre ledighet. Inte minst på vintern. Så saknas pausen något enormt. Pausen från sina barn. Att sitta ihop med dem så länge det tar på krafterna. När de blir rastlösa och börjar tjafsa med varandra. Springa runt. Inte vill något annat än att stirra på en skärm och blir sådär lagom vansinniga när man säger nej.
Som sagt. Jag älskar mina barn. De är bäst. Och jag älskar att vara med dem. Men ibland behövs det en paus. Kanske en arbetsdag. Vad vet jag. Jag tror man är en bättre förälder då.


Det andra. Tystnad. Att få välja själv vad jag vill göra. Utan att få dåligt samvete över att säga nej till barnen. "Pappa, kan vi spela spel? Pappa, kan vi åka skridskor? Pappa, kan vi baka? Pappa, kan vi bygga om hela jävla huset?"
Nej. Nej. Nej. Kan jag inte bara så sitta en stund och läsa en bok. Det är det min ork räcker till. Jag orkar inte. Jag vill inte. Men då kickar det dåliga samvetet in. Känslan av att inte vara närvarande. Måste man alltid göra saker med sina barn? Kan inte de göra saker själva? Kanske ska jag återigen poängtera. Jag älskar faktiskt mina barn.


Klart slut.
Grinchen loggar ut.