Städmelodi

Idag var det samma visa igen. Båda mina två kollegor var hemma. Med sjukt barn. Och med öm rygg/nacke.
Chefen ryckte in och tog plats bredvid mig på avdelningen. Och som vanligt. Var det mycket roligare att arbeta då. Det blev mera gjort. Kan man byta ut kollegorna mot en chef?

I vilket fall som helst. Har jag känt att vi haft lite problem med städningen på våran avdelning. Vi vuxna. Om man nu kan kalla sig det. Städar alltför mycket. Och andra avdelningar. Lägger sig i allt för mycket. Och säger att barnen ska göra det själva. I största allmänhet. Klagas det allt för mycket på det där stället.
Men som våran köksa sa i går kväll. När vi åkte bil. "Det är alldeles för mycket kvinnor där. Då blir det gnäll hela tiden. "
Kanske är det så. Kanske inte. Ibland kan jag inte komma på någon annan anledning utom personligheten. Och ibland känns kvinnoanledningen bara helt klockren. Köksan sade också. "Ni män. Ni är mera rakt på. Nu jävlar kör vi! Det behövs här."
Det stämmer nog bra. Jag är sådan. Jag ska bara försöka få fram det på arbetet också. Men ibland känns det meningslöst att ens försöka dra med sig alla negativa människor.

Jaja. Nu kom jag ur spår. Städningen var det. Jag kom på en idé igår kväll. Så jag plockade fram en bjällra. Eller vad instrumentet nu kallas. Och gick in med alla barnen på samling. Samling. Vilket jag i normala fall hatar. Jag berättade att vi inte längre vill städa efter barnen. Och att de skulle få göra det själva i större utsträckning.
Barnen lyssnade bra. Jag visade bjällran. Och berättade att när den låter. Då jävlar är det städdags. Innan det är städat går vi inte ut. Vi äter inte lunch. Mellis. Eller vad nu som ska göras. Då slipper dessutom vi pedagoger gå runt och gnälla och tjata att de ska städa.

Barnen var helt med på det. Och på eftermiddagen bjällrade jag för första gången. "Städning!" skrek barnen. Och började plocka. Efter en kort kontroll. Kunde vi snabbt gå ut.

Kanske är det bara en rolig grej för dem just nu. Något nytt. Roligt. Men jag tror på idén. Bara vi håller fast vid den och kanske repeterar det några gånger på samlingarna. Hur det håller i sig. Återstår att se i framtiden.

Nu lämnar jag datorn för ett tag. En tripp upp till norr är inplanerad. Det ska bli skönt. Komma iväg. Åka bil. Umgås. Och sjunga kalassånger.

Vänta vänta vänta

"Vi vet av smärtsam erfarenhet att förtryckaren aldrig frivilligt skänker frihet. Det måste de förtryckta kräva. Uppriktigt sagt har jag ännu inte varit engagerad i en riktad aktionskampanj som varit läglig i deras ögon som inte lidit otillbörligt av segregeringens plågor. I många år har jag nu hört ordet "vänta!". Det ljuder familjärt i öronen på alla svarta. Detta "vänta!" har nästan alltid betytt "aldrig"."'

Så står det i Martin Luther King's självbiografi. Utdraget ur ett brev han skrev från fängelset i Birmingham.
Men vad har nu detta för poäng?

Jo. Det är inte poängen i dessa meningar jag vill ta upp. Utan det var ordet "vänta." Jag var på väg hem från bussen idag. Och gick som vanligt och läste. Men jag fastnade på de här raderna. Och började genast fundera på arbetet. Och barnen där.

Hur ofta frågar inte de någonting. Eller vill någonting. När en vuxen. I det här fallet en pedagog. Håller på med något annat och säger "vänta". Tänk om barnen börjar uppfatta ordet "vänta" som "aldrig". Det skulle vara lite hemskt faktiskt.

Fast. Ibland kanske orden "vänta" är en förmildrad version av ordet "aldrig".
"Kan vi ta ut cyklarna nu?"
"Vänta lite. Vi får se sen." (läs:nej, för då måste vi plocka in dem om 10 min när alla börjar gå hem)

Ja, så kan det vara. Bara för att man inte vill säga "nej".
Eller. Så säger man "vänta". Och glömmer sedan bort vad barnen ville. Och då blir det också ett "aldrig".
Oj. Nu blev det mycket. Men ni är smarta människor. Ni förstår säkert vad jag menar. Vad jag är ute efter.

Akta ordet "vänta". Det kan ha större och annorlunda betydelse än man tror.

Min polare Leonard

Min mp3:a har fått vila lite senaste tiden. Jag har i stället börjar läsa igen.
Efter att ha tagit igenom mig ett stycke kurslitteratur. En "Tras" bok. (Tidig regestrering av språkutveckling) som vi ska läsa genom arbetet. Så har det åkt fram flera böcker.

Förra året. Läste jag James Frey's första bok "Tusen små bitar". Jag kunde inte lägga i från mig boken. Den fångade mig totalt.
Nu har jag Herr Frey's andra bok. "My friend Leonard". Och det är samma sak med den. Jag har inte kunnat lägga undan den. Fram till nu. Jag har ungefär 15 sidor kvar av boken. Och jag börjar förstå vad som ska hände. Det är hemskt. Jag är så inne i boken. Att det känns som om jag vore där. Precis bredvid Leonard. Precis bredvid James.

Jag är lite känslig. Det vet jag. Så kanske ska jag bara låta boken vara. Stänga igen den. Och ställa den i bokhyllan? Då slipper jag läsa om det jag vet kommer att hända. Då slipper tårarna komma.
Men så kommer det inte heller att bli. Det kan jag lova. Boken kommer att läsas ut. I morgon bitti. På väg till arbetet. Och imorgon. På vägen hem. Då kommer en ny bok att öppnas. En svart. Som handlar om Martin Luther King. Så är det.
Det här med läsning. Det var inte så tokigt ändå.

En jävla dag

I morgon är det alltså måndag igen. Den där jävla måndagen. Så har det känts de senaste veckorna. Och ärligt talat? Så känns det inför i morgon också.
Den där jävla måndagen. Igen. Allt för långt till tisdag. Och för att inte tala om hur långt det är till fredag.

Men än är det fortfarande söndag. En sån där jävla söndag. Och inte heller det är någon ny känsla. Utan att söndagar har varit sån där jävliga. Är verkligen inget nytt. En sån där jävla söndag. Som kommer innan den där jävla måndagen. Så är det.

Flickan från landet i norr. Och jag. Pratar om datorer. Hon vill ha en bärbar dator. Då kan vi skriva blogg (webblogg) samtidigt. Och förstår ni hur bra det skulle vara. Då kan man synka texterna. Klicka på publiceringsknappen exakt samtidigt. Det skulle vara riktigt häftigt. Eller. Så skulle det kanske bara vara helt patetiskt och jättelöjligt. Gränsen kan ibland vara hårfin. Och helt klart. Ligga i betraktarens ögon.

Men just nu blir det ingen bärbar dator. Det blir att sova i stället. Och invänta slutet på den här jävla söndagen. Och känna att man snart är framme. I den där jävla måndagen. Men ibland. Kan både söndagar. Och måndagar. Vara helt okej. Men det hör inte hit. Inte nu. Inte ikväll.

Veckans lista v.38

Positivt just nu:

-Kruthornet
Inte en George. Men kruthornet kommer som väldigt god två.
- Elitserien

Nu är den igång. Och det har börjat bra. Bara 52 omgångar kvar.

- Lönelyft
En riktigt trevlig fredagsöverraskning. Kanske är det just det som gör att motivationen och viljan kommer tillbaka?
- Championship manager

2001/2002 eller 2006. Spelar ingen roll. CM är CM. Och det är bland det bästa tidsfördriven man kan ha.
- Valet

Jodå! Nu blev det äntligen blått.

Negativt just nu:

- Derbyt
Ja, vad i helvete hände? Bittert. Bryta ihop och komma igen. Det finns gott om poäng att spela om kvar.

- Min kropp
Jag börjar tro att min kropp inte är menad till träning. Den verkar bara gå sönder hela tiden. Foten börjar bli lite bättre. En vecka vila kvar. Innan grundträningen börjar.

- Mitt humör

Det är inte bara kroppen. Humöret också. Det påverkar andra när jag är nere. Och det gör mig ännu mera nere. Jag vill inte vara så här längre. Som tröst. Har jag gjort en kolapaj idag.

- Trängseln

På en del gator i stan. Går det inte att ta sig fram. Det blir inte roligt att gå på stan då. I tankarna finns en annan stad.
- Misslyckanden

Stora som små. Misslyckas jag. Eller inte klarar det på första försöket. Blir jag arg. Och envis. Jag ska klara det. Så enkelt är det.

Släpp klassfrågan

Sätter på datorn. Så här tidigt på lördagmorgonen. Tidigt. För mig alltså. Klockan närmar sig tio.
Jag tittar på aftonbladet. Precis som alltid. Och ser en debattrubrik. Om den nya bestämmelsen att höja böterna för fortkörning.

Ursprungsförfattaren tyckte det var pinsamt. Att rika nu ska kunna ta över vägarna ännu mer. Och att det bara kommer att svida för barnfamiljer.
Ett flertal av de följande inläggen håller med.

Det gör inte jag. Inte ens lite. Jag blir mest upprörd. Jag kan inte förstå hur människan tänker. Hur kan det här bli en klassfråga? Är inte lagen lika för alla människor? Och varför förväntas det av författaren att alla rika kör olagligt?

Nej. Det var bara ett av alla dessa idiotiska påhopp på rika. Denna klassfråga. Som uppenbarar sig överallt. Är helt onödig tycker jag. Jag är inte rik. Inte alls. Inte ens efter min löneförhöjning på 800:- Men jag förstår inte varför rika måste få betala extra mycket för saker. Bara för att de har pengar. De flesta har antagligen kämpat hårt för dessa pengar.

När det gäller hastigheterna. Så kan alla släppa på gasen. Rik. Som fattig. Även jag ska försöka göra det. Och när det gäller klassfrågan i övrigt. Låt de rika vara.

För övrigt. Undrar jag verkligen vad en vänsterdemokrat är för något...

Det stiger

Om inte humöret vänder. Så kanske andra saker fortsätter att gå bra. I går var det "Grön Flagg" vinsten på 10.000:-
Idag blev det an annan vinst. För mig. Personlig.

Jag hade precis smällt igen ytterdörren efter en lång planeringsdag. En massa nya mål. Blandade med gamla. Och en hel massa annat. Jag var rätt tyst som vanligt. Som jag brukar vara i större samlingar. Jag har idéer. Jag har åsikter. Men jag har svårt att få fram dem när hela personalen är där. Pratar jag ensam med någon. Framförallt chefen. Så är det lättare att prata.

Det ringde i telefonen. Jag svarade.
Det var våran nya personalansvarige. Hon berättade att de tittat lite på lönerna. Och berättade att f.o.m första oktober. Skulle min lön höjas med 800:- Dessutom ska jag vara med på den vanliga löneförhandlingen som äger rum i april.

Nu var inte just summan det roligaste. Visst. Jag blev jätteglad. Vem skulle inte bli det? Men det var en av de två anledningarna som fastnade främst.
Den första var att eftersom jag var den sista läraren som blivit anställd så var min lön lite lägre än andra utbildade. Och eftersom de tyckte att jag gjorde samma sak. Hade samma ansvar. Så skulle jag ha lika lön också.

Men sen kom de orden. Som jag kände betydde mest av allt hon sade. "Sedan är det ju så också, att vi är väldigt rädda om dig."

Det kanske inte låter så speciellt. Men jag kände. Att de där få orden. Betyder fruktansvärt mycket för mig. Eftersom jag själv inte tror på mig. Jag själv tvivlar på min förmåga och kompetens. Så kom dessa ord. Dessa fina ord. De vill ha kvar mig. De tycker att jag gör något väldigt bra. Något betydelsefullt. Tack.

Kanske var det vändningen på vinden? Motvin blir medvind. Jag tänker redan nu. Att jag ska gå in på måndag. Med en ny slags inställning. En ny. Fast gammal. Att köra hårt. Att visa energi och positiv anda. Som jag gjorde tidigare. Delaktig. Ja. Det ska jag.

Tack.

Grön Flagg vinst

Jag är tillbaka snabbare än väntat. Leendet. Det är fortfarande borta. Men en sak kom jag på. Grön Flagg. Som många förskolor och skolor i Sverige strävar efter och arbetar med. Våran förskola har haft "Grön Flagg" i fem år nu. Och varje år ska en rapport skickas in.

Den ska innehålla mål som förskolan arbetat efter. Miljö. Hälsa. Skog. Kretslopp. Ja. Vad som helt antar jag. Vi skickade in våran rapport för ett antal veckor sedan. Och idag ringde en herre.
Han berättade att han hade blivit väldigt imponerad av våran rapport. Och utav alla de rapporter som skickats in. Hade han valt ut våran som den bästa.
Första priset är 10.000:- och det ska bli en liten cermoni med lokal press och dyligt.

Det kanske inte är en stor mängd pengar. Men det det kan ge väldigt bra publicitet för våran förskola. Och det känns bra att andra också är nöjda med vårat arbete. Vi har lyckats med det vi strävade efter.

Så är det. Faktiskt. Grattis oss.

Fortfarande inget leende

Det går fortsatt tungt. Leendet som jag tappat bort har ännu inte hittats. Kanske tvärtom. Det har nog blivit sämre än tidigare. I stort sätt allting känns väldigt jobbigt och ansträngande just nu. Kanske blåser det helt enkelt motvind. Efter alla dessa vindar i ryggen. Fast. Jag tycker då att jag haft en del vindar mot mig också.

Träningen hade gått så bra. 85 km på sex träningspass förra veckan. Passen bara maldes ner och det känndes roligare och bättre än på väldigt väldigt länge. Klart det skulle ha sitt slut snabbt också.
En misstänkt stressfraktur i höger fot satte stopp för det. Den här gången. Jag hade något liknande för några år sedan. Och blev borta från träningen fyra veckor. Nu känns det inte alls lika illa. Men ett tag framöver blir det nog vila. Tyvärr.

På arbetet finns det inte mycket att hämta. Ingen inspiration. Ingen lust att leka med barnen. Ingen vidare kommunikation med kollegorna. Ja. Det går åt helvete med andra ord. I går kom ja till arbetet. Båda mina kollegor var hemma. Kul. Tänkte jag. Och jag hade visserligen rätt. Jag fick arbeta med chefen hela dagen. Och vi fick väldigt mycket gjort. Och hade väldigt roligt. Men idag var det slut på det roliga. Kollegan tillbaka.

Kanske inte ska fortsätta klaga. Tycker inte om att gnälla. Men. Ibland blir det bara för mycket. Och då måste det ut någonstans. Jag brukar kunna hålla inne med mycket. Men ibland får inte allt plats. Det på klistrade leendet ramlar av. Tyvärr.

Jag ska nog inte återkomma hit. Förrän klagovisan har tystnat. Och när jag har lite mera tid. Känns just nu som att all tid verkligen bara försvinner. Jag vet inte riktigt vart den tar vägen. Dagarna rullar på. Och blir allt för enformiga. Förhoppningsvis tar det inte så många dagar. Tills det blir bra. Tills det vänder. Då ska det bli lite ändring. På skrivandet också. Kanske är det bra i morgon? I kväll? Har planeringsdag i morgon. Så det kan kanske vända på det hela. Vem vet.

Derbyförlust igår. Men elitserieledning. Det är inte dåligt det.
Tack och adjö.

Veckans lista v.37

Positivt just nu:

- Djurgården hockey

Tvåa i försäsongstabellen. Det har nog inte hänt sedan storhetstiden. Tyvärr är det inte den tabellen som räknas. Men det ser bra ut inför kommande säsong.

- Idéer

Ibland kan idéer bara poppa upp. Ofta arbetsrelaterade. Senast var det en nyckelpigeidé.
- Djurgården webb-TV

En storartad sak att göra. Det tycker vi om. Mycket.

- Gentleman - Superior
En bra låt. Som ger en slags gladhetskänsla. Viktigt i dessa tider.

- Nya skor
Det är alltid trevligt med nya skor. Nästan i alla fall.

Negativt just nu:

- Bollkallemålet

Vad är det för jävla pajas till domare som godkänner ett sådant mål?
- För hög ambition

Ner ambitionsnivå. Ner! Hur gör man egentligen för att sänka den?
- Nya skor
Skavsår. Blodblåsor. Lysande vithet. Och tomma bankkonton. Det finns även nackdelar med nya skor.
- Ett borttappat leende
Någon som hittat mitt leende? Jag återfår det gärna mot beskrivning.

- Smutskastning
Det ena partiet är värre än det andra. Men Persson. Han är värst av alla.

Tårdränkt handfat

Till slut blev det ändå fredag. Och den började bra. Ett gott humör. För att vara klockan 05.00 då klockhelvetet ringde.
Men det goda humöret höll sig inte länge. Redan tidigt på arbetet dalade det. Och tystnaden var nästintill total från min sida. Jag drog mig undan kollegor. På gården stod jag själv. Lekte inte med några barn idag. Pratade inte med några kollegor. Ensam.

Jag såg hur en del kollegor började prata med varandra. Tittandes på mig. Någon frågade hur det var. Jag svarade med rosslig röst "bra". Sådär som jag brukar svara.
Innan vi skulle gå in. Började några prata med chefen. Och hon kom ner till mig. Konstigt nog. Tror hon inte på mig när jag säger att det är bra. Hm. Undrar varför. Men idag fick hon inte ur mig någonting. Och tur var ändå det. För hade jag börjat prata där. Då hade det brustit.

Brast gjorde det. Men inte ute på gården. Utan en liten stund senare. Inne på toaletten föll tårarna ner i handfatet. Jag försökte pressa fram ett leende. Ibland gick det. Ibland inte. Senare brast det ännu en gång.

Det var inte min dag idag. Eller så blev det helt enkelt för mycket. Jag pressar mig själv till tårar. Hur illa är egentligen inte det? Jag känner att jag ska komma på alla idéer. Det är upp till mig att få fram det positiva i min ena kollega. Jag ska driva fram avdelningen till stordåd. Allting ska överarbetas och det ena ska bli bättre än det andra. Till slut klarar jag det inte mera. Inte med ett leende i alla fall.

Jag läste några rader. "Jag har säkt min ambitionsnivå och försöker bedriva en vettig verksamhet med den lilla kreativitet som jag har". (Jag hoppas det är okej att jag citerar.)

Kanske så jag ska tänka lite. Inte direkt när det gäller kreativiteten. Utan allting. Jag måste sänka min ambitionsnivå lite. Jag kan inte göra allting lika bra som förra terminen. Med den bra kollegan. Jag får ta terminen och göra så gott det går. Utifrån kapaciteten som finns där. På avdelningen. Tyvärr. Men samtidigt väldigt rätt.

Jag gör gärna lite mindre med ett leende på läpparna. Än stora saker som driver en till ett tårdränkt handfat.

Måste hitta leendet

De senaste dagarna har varit lite tunga. Det har varit några jobbiga situationer. Och ibland har det kännts som om hela verksamheten blir mitt ansvar. Då en kollega är halvt sjukskriven och en är negativ till det mesta.

Idag frågade chefen ännu en gång hur det var. Senaste tiden har jag sagt "bra". Men. Det brukar kunna synas på mig när något inte är som det ska. "Du har inget leende på läpparna" som chefen uttryckte det.
Så vi började prata lite ute på gården. Om min halvtidskollega. Om möten hit. Och möten dit. Och om verksamheten. Om hur jag känner det hela. Och en hel del annat kan man säga.
Till slut även om att jag får dåligt samvete ibland. Som jag skrev om igår.

Det skulle jag absolut inte ha. Och det vet jag egentligen själv att jag inte ska. Men jag vet inte hur jag ska lyckas få bort den känslan. Det är visst en del av betalningen. Från barnens håll. Att de är på mig och vill vara med mig hela tiden. Eftersom jag är med dem och leker med dem. Är nere på deras nivå och pratar och lyssnar. Samt att jag har ett leende på läpparna ger mera intresse för barnen än någon som går runt och ser sur ut.

Annars var det att jag måste sluta tvivla på min förmåga. Jag kan. Men samtidigt. Jag ska inte göra allting ensam. Blir det så att mina kollegor inte hjälper till. Måste det pratas ordentligt med alla berörda.

Kort och gott. Jag fick prata ut lite där ute på den soldränkta gården. Det kändes bra. Det finns nog mera att få ut. Och det kanske under lite mera ordnade former. Utan avbrott. Utan uppsiktskrav. Men det får bli en annan gång. Tills dess. Får jag göra vad jag kan. Och försöka få dit det där leende igen. För det är väldigt viktigt. För mig. För barnen. Och för mina kollegor.

De ger mig dåligt samvete

Den senaste tiden har det varit en del situationer på arbetet. Situationer där jag i efterhand fått lite dåligt samvete. Jag vet inte exakt varför. Och vet jag varför. Så är det egentligen helt fel att få det.

Förra veckan. Satt jag med en liten kille på min avdelning i mitt knä och tröstade honom när han grät. Då kom L förbi. Den fröken han hade tidigare. Innan sommaren. Och stannade upp. Tittade ner på oss och sträckte ut sina armar. "Kom M" sa hon. Hon lyfte upp honom och tröstade vidare. Kvar satt jag på golvet och förstod ingenting.
Dög inte mitt tröstande? Varför lyfter du upp honom när du annars säger att man inte ska lyfta barnen och förstöra ryggen?

Lite senare kom samma fröken förbi avdelningen. Stannade upp och sa "Jag tycker alltid det bara är spring här inne."
Det säger du? De jag har pratat med. Och hört med. Har sagt att det är förvånansvärt lugnt på våran avdelning. Att det är bättre där än förra året. Framförallt med tanke på barngruppen och dess storlek.

Igår. Kom en pappa och skulle hämta sin dotter. Med sig hade han två flickor. Storasystern och en till. De två flickorna slutade hos oss för ett år sedan. Och började skolan. Det första flickorna gör när de kommer är att rusa fram till mig och krama mig. De ser väldigt glada ut. Ett leende sprider sig på mina läppar.
Bredvid mig. Står L. Kollegan jag nämnt i tidigare situationer. Hon tittar på flickorna. Och säger lite halvbittert "Matthias får kramar. Men jag får inga kramar." Flickorna håller kvar sina armar om mig och tittar på L.
L öppnar munnen igen "Hallå. Får jag någon kram?" Flickorna släpper mig och kramar henne.

När jag tänkt på de här situationerna. Känner jag att jag får lite dåligt samvete. Jag känner mig illa till mods på något sätt. Är L avundsjuk på att jag får trösta? Är hon bitter för att barnen söker sig till mig? Vad har jag gjort?
Det händer ofta. Att jag får dåligt samvete när nästan alla barnen kommer till mig när det är något. De hänger på mig. Vill leka med mig. Och hur mycket jag än vänder och vrider på det. Så ser jag ingen annan anledning till att de gör så. Utom den att jag är med barnen mest av alla. Och jag vill inte få dåligt samvete när ett barn säger "Matthias är den bästa fröken." Jag vill vara nöjd och stolt då. Inte skämmas och hoppas ingen annan hörde.

Det kan inte bero på att jag är ny. Jag har arbetat där i två år nu. Det kan inte bero på att jag är kille. Det har jag helt enkelt svårt att tro. Det kan inte ha sån inverkan. Och jag ser ingen annan anledning. Jag kan skälla på dem lika mycket som de andra. Jag kan förbjuda lika mycket saker som de andra. Men ändå. Kommer de till mig.

Jag blir glad. Det blir jag. Jag menar. Vem skulle inte bli det? Men samtidigt. Får jag en släng av dåligt samvete. Det är ingenting speciellt med mig. Men samvetet bör väl ändå få vara rent?

Veckans lista v.36

Positivt just nu:

- Höstens intågande
Hösten är ändå en bra årstid. Det blir mysigare. Lättare att sova. Tända ljus. Serier börjar på TV. Ligorna startar världen över. Ja. Det finns mycket bra med hösten.
- Tommy Haas
Det blev en riktigt bra US open tunering. Kanske borde han gått en omgång till. Men samtidigt. Kanske inte.

- Coachen
Nu är kontakten med coachen igång igen. Det känns väldigt bra. Bara benhinnan blir bra. Så blir det åka av.
- Marsglass

Kan det vara den nya drogen för mig?
- Bellmanstafetten

Ibland. Väldigt sällan. Kanske bara en gång. Så var det inte viktigast att vinna. Alla i laget kämpade strålande. Heja oss för helvete!

Negativt just nu:

- Stewe Irvin
Han var strålande. R.I P.

- Hackande

Framför allt media. Men även andra. Det ska alltid hackas på andras prestationer. Varför? Kan ni aldrig bli nöjda? Senast var det Allbäck som fick ta emot lasset med skit. Miljoner missade chanser. Varför inte hylla honom för hans två baljor i stället?

- Överkörningar

Att bara bli överkörd av någon känns aldrig bra. En del gör det för att de är sådana. En del p.g.a avundsjuka. Och en del för att de anser att de är bättre helt enkelt.

- Marion Jones

B-provet negativt. Visst. "Jag har aldrig varit dopad." Jo Min röv Marion!
- Matbrist

Jag kan bli riktigt grinig när inte födan intas som den ska. Socker. Det är A och O i min kost.

Jag får stå mitt kast

Ja. Jag blev utmanad på en annan blogg (webblogg). Och jag har lovat att göra den. Även om jag känner att det här med utmaningar och listor som flyger runt på dessa sidor. inte riktigt tilltala mig. Men som sagt. Jag lovade henne. Och nu får jag stå för det.


4 arbeten jag har haft i mitt liv:
* Chokladarbetare på marabou
* Hjälplärare i klass 1-2
* Idrottslärare
* Förskolelärare

4 filmer jag kan se om och om igen:
* Braveheart
* Hitch
* Sun trip
* Miracle

4 tv-serier jag gärna ser:
* Prison Break
* Scrubs
* Joey
* Vänner

4 ställen jag vill åka till:
* Island
* Irland
* Australien (igen...)
* Canada (igen...)

4 personer jag vill träffa:
* Haile Gebreselassie
* Stig - Arne "Flingan" Flinkfeldt
* Bengt Alsterlind
* En älva

4 webbsidor som jag besöker dagligen:
* www.hattrick.org
* www.aftonbladet.se
* www.shapelink.com
* www.dolly.wordpress.com

4 ställen där jag trivs:
* I skogen - springandes
* Hos Flickan från landet i norr
* I duschen
* I soffan

4 personer jag vill utmana att svara på enkäten:
*Ingen. Så enkelt är det.

Varför står regnet som spön?

Äntligen några minuterar över till att skriva lite. Kanske skulle jag inte ens ha de här minuterarna till övers. Men jag var tvungen att korta ner ett träningspass. Senaste dagarna. Nästan veckorna. Har träningen gått bättre och bättre. De pigga benen har kommit tillbaka. I tisdags studsade jag runt 18 km (1.23.33.28). I går ett snabbare pass på 7 km (29.12.02) utan att känna att jag tog i något. Men idag. Idag tog det lite stopp.
Jag kände relativt mycket ömhet på insidan av högra vristen. Stickande känsla. Så jag tog det säkra före det osäkra. Och kortade ner passet. Kanske är det värt det. Det visar sig.

På lördag är det tävlingsdags igen. En roligare tävling. Bellmanstafetten. En skön tillställning. Utan direkt stora krav. Kenyjanen och hans vänner heter laget. Stora skuggan är platsen. Där kan man se några kändisar. Kenyjanen (Bror). Dalaflickan. Köpings M. Flickan från landet i norr. Och Glenn himself.

I veckan har det annars varit fullt upp. Det har inte funnits tid till mycket. Arbete. Avdelningsmöten. Grillkvällar med föräldrar på arbetet. Och träning. Fullspäckat schema dagarna i ända. Men nästa vecka blir det mera tid över. Då blir det mera skrivande. Och besvarade utmaningar.

Men nu finns det ändå tid till att fundera. Att fundera på det här regnet. Varför heter det egentligen "Regnet står som spön i backen"?
Det skulle vara roligt om det stod metspön på marken. Och så satt vattendropparna fast på dem. Eller. Ja. Jag vet inte. Det var en tanke i alla fall.

Det är dags att sluta tänka. Och göra någonting åt berget med disk som skriker på mig. Jag försöker undvika att bry mig om skrikandet. Men det går inte. Jag har inget val.

San Marino - Tyskland 0 - 13

Jag har gjort det igen.

De äldsta flickorna på avdelning är de som springer omkring allra mest. Ibland får man nästan sätta sig på dem för att de ska sluta fara omkring.
Idag tänkte jag att jag skulle göra något med dem i stället för att tvångssätta dem ett pussel eller en penna i handen.
Så jag frågade lite vad de ville göra. Och kanske var det mitt stora misstag. Två av flickorna hade med sig smink hemifrån. Och det tog inte lång tid innan det satt 4 stycken fem åringar och sminkade mig.

Jag lovade att jag skulle göra något med dem. Så jag kunde inte direkt backa ur deras påhitt. De fick köra på. Och hade fruktansvärt roligt. Och samtidigt. Satt de stilla och avdelningen blev lugnare.

Sedan var det dags för mellanmål. Flickorna försvann med sitt smink och satte sig vid bordet. Jag var på väg för att tvätta bort allt. Men något kom i vägen. Efter mellis var tanken på att tvätta ansiktet borta.
De sista barnen gick. Jag stängde. Och gled bort till bussen.
På tåg perrongen märkte jag hur en del tittade lite roligt på mig. Samma sak på den andra bussen. Jag tänkte som alla brukar göra. ”Har jag något konstigt i ansiktet?”. Men tanken på sminket fanns inte.

Jag kom hem. Tittade mig i spegeln. Och upptäckte att flickornas intressanta sminkning satt kvar i ansiktet. Rött. Lila. Grönt. Brunt. Blått. Alla möjliga olika färger. Och så klart glitter. Och hallonsmak på läpparna.

Senast var det att jag satt och sjöng omedvetet på bussen. Så att medresenärerna tittade lite annorlunda på mig. Den här gången var det sminket. Ja. Så det kan gå. Ska man skratta eller gråta? Eller helt enkelt bara bjuda på det.

Veckans lista v. 35

Positivt just nu:
- Djurgården

Bra spel och 3-0 mot Hammarby. Det lovar gott inför avslutande matcher.

- Hammarby

Tog tag i arbetet mot huliganerna snabbt och bra. Och att stämma dem. Det är genialiskt.
- Träningen

72 km den här veckan. Och nyss ett lätt 19km pass (1.27.09.67)

- Sång
Förra veckan var det dans. Nu har idol börjat och mellan alla patetiska sångförsök dyker några sångfåglar upp. Jag blir imponerad. Vill också kunna. Mer än singstar stjärna.

- Nykterhet
Jag slår ett slag för nykterheten. Var på fest igår och var nykter. Men hade roligt för det.

Negativt just nu:
- Huliganer

Stanna hemma. För helvete. Ni har inget på arenorna att göra.
- Fast i vardagen
Stiga upp tidigt. Arbete. Träna. Äta. Sova. Ibland blir rutinerna för rutinmässiga.
- Vädret
Det har regnat så länge jag kan minnas. Men. Det kan vara mysigt det också.
- Fega jävlar
Misshandla en barnvakt. Våldta en 11-åring. Eller misshandla en 82-åring i hemmet. Hur feg får man egentligen bli?

- Vandaler
Att sparka ner och ha sönder alla dessa valaffischer. Det är inte direkt moget. Alla borde väl ha samma chans? T.o.m de där röda.