Men pappa.

Den senaste tiden jag jag försökt att inte ha så bråttom att säga god natt. Jag har försökt att ta en liten stund att prata om saker. Sitta där bredvid dem och lyssna på deras berättelser. Saker de gjort. Saker de funderar på. Ibland viktiga. Ibland totalt oviktiga och meningslösa. Men jag tar mig ändå tid.

Egentligen finns det ingen ursäkt att inte ta sig den tiden. För vad är det jag har så bråttom ner till? Jag har redan tränat färdigt. Disk brukar vara diskad. Tvätt brukar vara hängd. Det mesta som måste göras är redan gjort. Så det som väntar är egentligen att lägga fötterna på bordet. Sträcka ut sig i soffan. Vila huvudet från skräpljud. Att se på någon serie. Någon match. Någon film. Och få den där funderingen som Alfons brukade ha. Varför vuxna säger att man inte ska leka krig. Men själva tittar de på alla möjliga slags vapen, mord och olagliga saker. Kanske är det dubbelmoral. Kanske inte.

När jag har lyssnat färdigt på barnens berättelser. När det verkligen är dags att säga god natt. Gute nacht. Schlaf gut mein schatz. Och allt det där. Då brukar jag hinna gå som mest tre steg i trappan. Oftast hinner jag inte ens fram till trappan innan orden kommer. "Pappa." Oftast kommer de från Prinsen. Han har plötsligt något mer att berätta. Någon mer fundering. Någon mer fråga. 

Det slår egentligen aldrig fel. Nio kvällar av tio. "Pappa." "Pappa." Sov gott nu. "Ja, men pappa...."

Ha. Underbara barn.

Illa. Jag mår illa.

Den senaste veckan har jag inte velat gå och lägga mig. Inte för att jag är pigg. Absolut inte. Jag sover inombords vid 20.00. Men jag vet vad som väntar en bunt timmar senare. Jag måste vakna. Och det vill jag inte. För när jag vaknar vet jag att jag inte mår bra. Rent fysiskt. Det har jag inte gjort på ett tag nu.

Jag vaknar med huvudvärk. Jag vaknar med tjockt huvud. Svullen känsla i ansiktet. Lite som en blandning av att vara lätt överkörd av ett tåg och ha en man-cold. Förutom att jag inte är förkyld. Och inte blivit överkörd av ett tåg. Så klart. Ibland mår jag illa. Några timmar senare. Ofta efter en tablett eller två. Så är allt som det ska igen. På kvällen tränas det hårt som vanligt. Jag förstår ingenting. Men jag vet att det kommer att vara likadant nästa morgon.

Varje kväll hoppas jag på att det ska vara annorlunda. Att jag ska vakna och känna mig hel och frisk. Känna att det blir en bra dag. En bra morgon. Slippa bita ihop. Jag räknar ner till sommaren. Till semestern. Inte för att jag är sliten av arbete. Utan för att jag ska byta arbetsuppgifter. Att jag äntligen ska få göra något meningsfullt igen. Kanske är det just det som får mig att må dåligt. Bristen på att vara behövd. Bristen på att arbeta fysiskt. Bristen på att få blodet att pumpas runt. Även när jag inte har löparskorna på.

I kväll är det Arsenalmatch. Det betyder att jag kan sitta uppe lite längre. Dra ut på det lite. Innan jag måste lägga mig i sängen och vänta på att må dåligt. Någon kanske skulle säga att jag ska kolla upp något. Prata med någon. Jag säger att det går över.

Påsken. Var god passera.

Ett påsklov har passerat. Inte bara lovet. Utan hela påsken faktiskt. Jag vet att påsken egentligen är den största högtiden av de alla. Kom igen. Jag har faktiskt gått runt med ett kors runt halsen de senaste 25 åren. Ett kors jag fick av min mamma när jag konfirmerade mig. Men om man bortser från tron så känns den lite meningslös. (Förlåt.) Den hinner knappt börja innan den är slut. Det lönar sig inte ens att plocka fram något påskpynt. Det ska ändå bort några dagar senare.

Påsklov och barnen får vara lediga. Det behöver de. Få en paus från skolan. Dagarna innan tänker jag att de ska aktiveras hela lovet. Vi ska hitta på en massa saker. Men så börjar lovet. Första dagen går. De vill inget annat än att ligga i soffan och ta det lugnt. Jag passar på att läsa. Alla är lite trötta.

Andra dagen kommer. Nu ska vi väl ändå hitta på något. Den äldre försvinner till en kompis. Den yngre vill bara ta det lugnt. Jag passar på att läsa. Är nog lite trött i dag också.

Så fortsätter det. Dag efter dag. Och även om jag kan få lite dåligt samvete så är det faktiskt rätt skönt att bara sitta och läsa. Dessutom är det skitväder ute. Aprilväder. Sol/regn/snö/sol osv.

När lovet var slut. Då kom solen. Och värmen. I några dagar. Precis sådär lagom länge för att jag ska börja längta till sommaren. Till varma vindar. Till löppass utan underställ. Till sopade gator. Samma dag som jag bytte till sommardäck kom det snö. Så klart. Ordentligen med snö. Och det snöade i två dagar i sträck. Käftsmäll. Börja om från början. Gå tillbaka till ruta ett.

Nu är solen åter framme. Snön börjar smälta. Igen. Det är bara på vår baksida ingenting händer. Den snön kommer aldrig riktigt in i solen. Den kommer att ligga kvar där i några månader till. Antagligen kommer den bara täckas av nästa vinters snö. Inte så konstigt att gräsmattan där under mest liknar en åker.

Mörkt hos Prinsen

För ett tag sedan mådde Prinsen inte så bra. Han hade några dagar där det mesta var mörkt. Det var trams och det var retningar. Det var motgångar. Det var ett trött kropp. Såna dagar som man själv kan få. Där det känns som att hela världen är emot en och allt man får är skit. Nu råkade hans mörka dagar också krocka lite med att jag hade det lite mörkt i sinnet.

Som förälder sitter jag och tänker att jag måste överösa honom med positiva saker. Så klart. För att det ska väga upp. För att han ska se hur fin han egentligen är. Vända negativt till positivt. Jag kan instruktionsboken. Men så kommer allt det tramsandet. Och det slutar med tillsägelser ändå. Helt fel. Jag vet. Men vad gör man?

I vanliga fall slutar det med lite stampande i trappan. En dörr som smäller. Något otrevligt ord. Men det gjorde det inte den här gången. Den här gånger går han längre. Han biter sig i armen. Han skadar sig själv. Han tycker att han förtjänar det.

Jag sitter kvar på nedervåningen. Tom. Orolig. Jag vet exakt hur han känner. Jag vet. Jag har varit där. Allt för ofta. Allt för länge. Mindre tänder. Mer knivar och saxar. Måste prata med honom. Försöka förstå att det inte är ett bra sätt att lösa problemen. Försöka komma på bättre sätt. Höra varför han gör som han gör. Fast egentligen vet jag. Mer än väl.

Det är svårt att prata med honom om det. Inte för att jag har problem att prata med honom. Absolut inte. Men det är svårt att sitta och säga att man inte ska göra illa sig själv. När det är exakt det jag själv vill. Men kämpar med att inte göra.