Skratta med Elvis

Jag hörde en låt i morse. En riktigt fin låt. Och det var då det slog mig. Någonting positivt. Sådär direkt på morgonen. Något man kan tänka tillbaka på under dagen då allt känns tyngre. Något man kan le åt. Något som får en att dra på läpparna.

Det var Elvis låt. Elvis med Are you lonesome tonight. Ni vet, den där versionen från Las Vegas 1969. När han mitt i börjar skratta så härligt. Jag vet inte om det är tjejerna i kören som får honom att brista ut i skratt. Men när jag hörde den log jag. Det är den inverkan låten har på mig. Och jag känner direkt att den för någonting positivs med sig. En känsla. om jag ska försöka hålla kvar hela dagen.

Elvis Presley - Are you lonesome tonight (laughing version

Jag lever

Okej. Dag ett. Nu jävlar. Nu ska jag hitta något positivt att fokucera på. Klockan har inte hunnit bli så mycket. Men i och med datorn hemma som bara vill gå i viloläge när jag ska skriva så måste jag sätta mig här. På chefens kontor. Eller. Vi har ingen chef så det kanske inte ska kallas för det. Kontoret då, helt enkelt.

Jag funderar och funderar. Letar och letar. Men kommer inte på så mycket speciella händelser. Så i stället säger jag så här. Jag går ut hårt. Riktigt hårt. Med meningen: "Jag lever!"
För det kanske ändå är något positivt. Jag hade kunnat dö i natt. Varför vet jag inte. Men jag hade säkert kunnat det. Men det gjortde jag inte. Utan jag kunde vakna som vanligt och känna att jag lever.

Jag kan äta god mat. Jag kan träna. Jag kan vara med Flickan från landet i norr. Jag kan göra egentligen vad som helst. Just för att jag lever. Så det får bli dagens positiva sak. Livet. Kort och gott. Som sagt. Jag går ut förbannat hårt!

Sju positiva saker. Kanske.

Sprang och tänkte lite idag. Inget konstigt med det. Jag tänker så förbannat mycket när jag är ute och maler mina mil. Konstigt ibland hur mycket man hinner med att fundera ut. I vilket fall som helst. Idag. Då drog sig tankarna till att fokucera på de positiva sakerna. Det är svårt ibland. Men någonstans känns det som att helheten blir lite lättare då. De borde bli det. Hoppas jag.

Så jag kanske ska skriva en positiv sak varje dag. I alla fall under en vecka. Det kanske är att ta enormt mycket vatten över huvudet. Dränka sig själv utan att ha en chans. Men jag måste försöka. Givetvis börjar jag inte idag. För idag har det varit en skitdag.

Dålig sömn. En riktigt fuldag. Alldeles för kortklippt. En man kort på avdelningen utan vikarie. Fortsatt förkyld. Och så 12km med spik fallande från himlen rakt ner i ansiktet. Så ni förstår själva. Idag är fel dag att börja skriva något positivt. Helt jävla fel dag.

Ännu tyngre period

När jag kände att mörkret var som värst så blev det nästan helt bäcksvart. Det kom en fruktansvärt tråkigt besked från norr. En vidrig sjukdom. Och tårarna rann. I högre fart än vad blodet från armarna gjorde veckan innan.
Det har gått några dagar nu. Det hela har börjat sjunka in. Även om det fortfarande är fruktansvärt ledsamt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska agera. Men jag antar att det viktigaste är att bara finnas där.

Det är min sista vecka som "ung". Alldeles snart fyller jag trettio. Ni hör själva. Trettio bast. Shit. Nu är det över. Eller är det nu det hela börjar? Hela kalaset. Men barn och hus och framtid. Det är frst nu ingenting blir sig likt. Men kanske är det också just det som gör att det hela känns lite mörkare än vanligt. Jag hade ångest redan när jag fyllde tjugo. Jag ville inte bli äldre. Jag vill orka och jag vill vara pigg. Nu är jag snart trettio och då finns inte den orken. Vare sig jag springer 12 mil i veckan eller inte.

Men jag vill inte fokucera på min trettioårsdag. Den är skit. Jag vill undvika den. Om det bara gick på något sätt. I stället fokucerar jag på Flickan från landet i norr. Att hon ska känna sig bättre. Mindre ledsen. Jag vill vara nära och hålla om. Vill säga att allt kommer att bli bra. Fast jag vet inte. Sjukdomen är kanske för elak. Men jag hoppas hon känner att jag finns där. För det är väl ändå det viktigaste.

Mörka tankar kommer igen

Det är mycket nu. Mycket i huvudet. Mycket tidskrävande. Och mycket mörka tankar. Det var länge sedan sist. Länge sedan de där mörka tankarna dök upp i huvudet. Tankarna som egentligen är ostoppbara. Som gör att jag agerar utan att fundera på det. Förvandla psykisk smärta till fysisk. Och ser sen bara blodet rinna.

Men jag försöker strukturera. Jag gör så gott jag kan för att försöka få någon som helst ordning på tillvaron. Inte minst uppe i mitt huvud. En del dagar känner jag verkligen att jag skulle behöva få hjälp. Men sen slår jag bara undan tanken och övertygar mig själv om att jag kan fixa själv.

Sedan chefen försvann på arbetet läggs väldigt mycket på oss pedagoger. En del hanterar det bra. Andra mindre bra. En del vill bara ha makt. Andra vill se till att skeppet flyter så gott det kan. Flyter gör det. Än så länge. Men vi skulle verkligen behöva en ledare nu. En boss. En big chief. För vi vet inte riktigt hur länge vi fixar det här. Och jag vet inte hur länge jag fixar det här. Jag måste sortera. Jag måste skriva listor. Jag måste få kontroll på mina tankar.

Nu sitter jag inne på kontoret. Det ständigt tomma kontoret. Regnet slår mot rutan. Och jag vill bara hem. Lägga mig under täcket och drömma mig bort. Till ljusare tider. Det vill säga framtiden. Det är en fin dröm. Kanske till och med den finaste. Det är en dröm, som inte innehåller rinnande blod.

Jag väntar på bokbussen

Förra veckan var det dags för bokbussen att komma till förskolan. Den kommer på en taskig tid, så det är inte alltid man hinner ta med sig några barn dit så de kan få välja lite böcker. Det här var ett sådant tillfälle där jag och en kollega från en annan avdelning fick gå ut själva till bussen.

Vi går ut men var sin pensionärsvagn. Ni vet. En sån där med hjul som man släpar efter sig. De var fulla med böcker. Bussen hade inte kommit än när vi står där vid parkeringen och väntar. Framför oss står det en lastbil. En ung kille hoppar ut och frågar om vi ska ut med någon bil från parkeringsplatserna bakom lastbilen.

Jag svarar: "Nej, vi väntar på bokbussen". Och i samma stund som jag säger det så inser jag hur fruktansvärt töntigt det lät. I klass med Baby i Dirty Dancing. När hon lagom smidigt säger "I carried a Watermelon". Ja, ni minns säkert. Men där står vi. Med pensionärsvagnarna och väntar på en jävla bokbuss. Och i den stunden. Så inser jag hur fruktansvärt pinsamt yrket kan vara ibland. Yrket. Eller jag. Det kan ju faktiskt vara så också.

Clarion - jo, vi tackar.

Förra julen fick Flickan från landet i norr och jag presentkort på en kryssning. Vi kom aldrig iväg och nu i höst och vinter visade det sig att helgerna var fullbokade. Är det inte arbete så är det konsert eller något liknande. Så vi drog in en chansning och lyckades byta ut presentkortet till en hotelvistelse på söder. På Clarion. Visserligen bara 20 minuters bilresa hemifrån, men det kan räcka. Skillnaden är enorm.

Fredagen efter arbetet åkte vi in. Checkade in och andades ut veckan på rummet. För att sen åka in till globen och gå på Mamma Mia. Bredvid mig satt Flickan från landet i norr och smidde planer på att bli musikalartist. Hon tränade ivrigt genom att sjunga med. Det är tur att hon ändå inte är dålig på att sjunga.

Tillbaka till hotellet och ner i den sköna sängen. Härliga täcken och lugn som sprider sig. För att några timmar senare vakna. Rulla ner till ett stort dukat frukostbord. Med allt (utom gröten!) man kunde önska sig. Till och med jag åt frukost. Lördagen spenderades i city. Shoppandes. 6.5 timmar sätter sig i benen. Verkligen. Så efter upppackandet av påsar. Så var det bara god middag som gällde. Bauer var stället där det efteråt skålades med fina drinkar.

Hela helgen blev riktigt bra. Det blev sådär mysigt på något sätt. Sitta och se på Flickan från landet i norr och återupptäcka vilken underbar människa hon är. Bara vi. Hålla hand och prata. Vara nära varandra. Det behövs i bland. Komma i från lägenhet och alla måsten. Känna att vi två är ett. Det är svårt när vardagen rullar på i högsta fart. Men vi hittar knepen. Det måste vi göra. Och att slippa behöva bry sig om städning, katter och matlagning ibland. Det gör förbannat gott.