Erik Emilsson

Jag sitter här den här sena valborgskvällen. Med flickan från landet i norr. Mitt knä är fortfarande lite ur funktion. Och den där slemsäcken. Eller vad den nu egentligen är. Vill inte riktigt ge med sig. Det börjar bli frustrerande. Riktigt frustrerande.
Formen var på intågande. Motivationen har varit på topp. Och viljan har bara stigit under våren.

I lördags var jag inne i storstaden. Tittade på terräng DM. Bror sprang. Och gjorde det bra. Suget var stort. Jag tittade på. Och önskade. Även om klockan inte stod på 22.22.

Nyss läste jag en artikel. Som fick mig att häpna. Det var en fruktansvärt imponerande prestation.

ERIKS TRIPPELJOBB RÄDDADE UCLA
Erik Emilsson bidrog till att UCLA vann den prestigefyllda duellen över USC med minsta möjliga marginal. Erik drog ett stort lass genom att springa 800, 1500 och 5000 meter inom loppet av mindre än två timmar! Tiderna blev ändå så pass bra som 1:51.09, 3:49.58 och 14:50.60. Inför de avslutande fyra grenarna låg UCLA under med 19 poäng, men tack vare tre raka trippelsegrar vände UCLA på steken. Mötet mellan "the Bruins" och "the Trojans" är ett klassiskt derby mellan universiteten i Los Angeles, som har hållits 73 gånger. USC leder ännu med 39-34. (Friidrott.se)

Det är en prestation. De tiderna. På de sträckorna. Och allting på två timmar. Jag är mållös.
Men samtidigt som jag är frurtansvärt avundsjuk. Och önskar att det vore jag. Så måste jag glädjas med Emil. Han är bra. Och det visade han inte minst här. Han går en bra sommar tillmötes. Ur löpningssynpunkt. Jag. Ja. Jag går en skadefull sommar tillmötes. Som alltid. Precis som förr.



Erik Emilsson

Veckans lista v. 17

Positivt just nu:

-Storhandla

Det känns gott. Både i kylskåp och skafferi. Ett extra lyx.

- Flickan från landet i norr.

Hon har varit här i helgen. Och det blir bara bättre och bättre.

- Paul Duncan

Ny musik. Bara sådär. Riktigt bra.

- Scrubs

Det är guttare än kreem.

- Erik Emilsson

1:51.09, 3:49.58 och 14:50.60. Fruktansvärt imponerande. (Kommer ett inlägg snart)

Negativt just nu:

- Derbyt

Låt dem ha det nu. Det är långt kvar.

- Knät

Knäjävel!

- Vårstress

Den börjar ordentligt nu. På arbetet.

- Storhandla

Det svider på kontot.

- Folkmassor
Att gå på stan. När halva Sverige är där. Känns lagom bra.

Aprilprincipen

Det är 33 grader på min balkong. Okej. Det är i solen. Men ändå. På gården på arbetet hade vi 18 grader. I skuggan.
Det är skönt. Fruktansvärt skönt. Jag tycker om solen. Och värmen. Det blir sällan för varmt. Inte för mig. Men för barnen. De små liven.

Det är röda kinder. Matthet. Blöta pannor. Och klagande.
Och det är just i det. Klagandet. Min fundering ligger just nu.
De vill ta av sig jackor. Tröjor. T-shirts. Skor och strumpor.

Det är varmt ute. Absolut. 33 grader. Och 18 grader. Det har jag sagt. Men det är samtidigt fortfarande april. Och för inte alls länge sedan låg det stora drivor med snö. Förra veckan snöade det.

För mig får barnen springa runt i T-shirt. Kanske en tröja. Någon pedagog skickar ut barnen med mössor. Och fleece. Eller jacka.
Är det principen som spökar? Är det april så ska det kläs efter ett typiskt ruskigt aprilväder? Går det inte att bryta mönstret? Eller är det så att barnen verkligen måste ha så mycket kläder på sig? För inte behövs det väl så mycket skydd för solen?

Jag är lite fundersam över väderperioden just nu. Det är jag. Solen tittar fram. Och människor tar av sig en hel del. Ungdomarna går runt i shorts och t-shirt. Korta kjolar. Det känns som om det går lite väl fort.
Men jag kan inte vara ensam om att vara förbryllad. En del har tjocka vinterjackor på sig fortfarande. Det måste vara kalla själar.

Jag köper inte aprilprincipen. Det gör jag inte. Men samtidigt köper jag inte shortsen heller. Det måste finnas ett mellanting. För ungdomarna. Och även för barnen. Våra barn.


Avslutningsvis måste jag säga Grattis. Det är ingen födelsedag. Antagligen större. Det är G-spot. Han har fått ett arbete i sommar. Tyvärr lämnar han landet för det. Men han återkommer. Får jag hoppas. I alla fall. Grattis kompis.
Ni kan läsa om det på hans sida. Det står på Isländska. Så. Ha! Lycka till.

Du gamla, du fria

Igår lyssnade jag på webbradio. På matchen mellan Djurgården och IFK Göteborg. Det slutade bra. En skön seger. Och en fortsatt hållen nolla. Men. Det hör inte hit. Just nu.

I början av sändningen. Nationalsången spelades på Stockholm stadion. Borgen. Kommentatorerna blev tysta och nationalsången ekade även ut ur mina högtalare. Nästan som om jag satt på Stadion. Fast ändå inte.
Jag ställde mig upp. Kanske av ren reflex. Men det ska man.
Jag rös. Det vet jag inte om man ska. Men jag gör det. Jag gör alltid det. När jag hör nationalsången.
Jag ryser. Och blir helt still. Helt still. Förutom läpparna som långsamt rör sig i takt med sångens verser.

Hur det kommer sig att jag alltid blir så här vet jag inte. Inte riktigt. Men jag kan tänka mig att det har mycket med min dröm att göra. Den där bilden jag har i huvudet. När OS finalen. Eller VM finalen är avklarad. Och den svenska fanan hissas. Jag står där. Överst på pallen. Och alla dessa år av slit betalat sig.

Jag kan klara av en hel del sorgliga saker. Utan att tårarna kommer. Men. När jag ser bilderna. När någon står på prispallen. Och TV bilden delas mellan sista spurten av segerloppet och flaggan som hissas. Och personen på prispallen. Då. Då har jag svårt att hålla tillbaka tårarna.

En gång. När jag skulle springa JSM i Karlskrona. 1998. På 2000m Hinder. Så var invigningen precis innan våran start. Jag höll på att värma upp. Den där sista uppvärmningen innan startskottet. Överdragsbyxorna var av. Tröjan var av. Spikskorna på. De gröna shortsen och det grön/vita linnet var redo. Jag var redo.
Då ställde sig publiken upp. Och nationalsången spelades. Det var mäktigt. Men. Vi visste inte om vi skulle stanna och titta mot flaggan eller om vi skulle fortsätta våra sista förberedelse. Jag tror det blev något halvdant.
Jag kom femma. Jag log.

Ge det tid

En stor del av gårdagen bestod av diskussioner. Diskussioner kring mig och mitt självförtroende. Mitt självförtroende är otroligt lågt. Det har det alltid varit. Och jag vet inte exakt varför. En del funderingar har jag. Men jag tror inte att jag kommit på alla faktorer. Ännu.
Det diskuterades om hur svårt jag har för att ta åt mig positiva saker. Positiv kritik. Komplimanger. Beröm.

Jag har alltid haft svårt för det. Inte bara svårt. Jag har stundtals haft helt omöjligt att ta åt mig något positivt. Tvärtom är det med det negativa. Med kritiken. Den suger jag in så snabbt det bara går.

Men. Jag tänker inte gå in på hur det hela fungerar nu. Inte här. Jag har säkert nämnt det tidigare. Och jag kommer säkert göra det i framtiden igen.
Och för de som känner mig. Ja. Ni vet hur svårt jag har.

Igår under diskussionerna. Funderade jag. Som vanligt. Jag vet att det kan bli frustrerande för den som säger de snälla sakerna. Om jag inte kan ta åt mig dem. Jag tycker precis likadant.
Men igår skämdes jag lite. Att jag har svårt för det. Jag kände att det var dåligt av mig. Att det var dålig stil att inte kunna förstå att det stämmer det folk ibland säger.

Jag vet att personer i min närhet bara vill mig väl. Och jag är givetvis väldigt smickrad över det ni säger. Jag vet att ni är ärliga.
Men tvinga inte fram det. Tvinga mig inte att ta åt mig. Tvinga mig inte att säga hur bra jag är. Det går inte. Det blir bara värre då. Och bli inte arga om jag inte kan säga en massa positiva saker om mig själv. Eller nicka instämmande på det andra säger.

Jag måste få arbeta i min egen takt. Inte nödvändigtvis ensam. Men i min egen takt. Och jag vet. Att på de senaste åren har jag kommit en bit. En bra bit. Som är väldigt synlig.

Jag måste ge det tid. Jag hoppas andra kan göra det också.

Veckans lista v.16

Positivt just nu:

-Arsenal
Still going strong! Det börjar lukta final.

- Hagamannen

Äntligen ett erkännande. Det var på tiden.
- Arbetet
Jag är en "stöttepelare". Enligt chefen. Och jag trivs så bra.
- Vädret
Sol. Och varma vindar. Ett extra leende på läpparna.
- Henrik
Han har gjort ett bra jobb. Och snart får ni alla läsa det.

Negativt just nu:

- Negativ inställning
Saker kan vara ansträngande. Men ge det för Guds skull en chans först.
- Knät
Knäjävel!
- Spänd stämning
Det är verkligen inte roligt att gå runt och arbeta när alla blänger på varandra. Och muttrar.
- Fredagströttheten
Den är inte att leka med. Energin rinner ut en innan man kommit innanför dörren.
- Tomt kylskåp och skafferi

När suget för något är som störst. Är kylskåpet och skafferiet som tommast.

Måste det vara verklighetsbaserat?

Solen har börjat sjunka ner bakom huset mittemot. Fortfarande hel. Med alla sina strålar. Mitt kapande igår verkar inte ha gjort någon skada. Men det är tur att jag har barnen som kan påpeka det. I fall det nu skulle bli vinter igen.

Jag har just avverkat Million Dollar Baby. Eller. Inte hela filmen. Jag stängde av när det var lite kvar. Jag har sett den tidigare. Och jag vet hur den slutar. Och hur löjligt det än låter. Jag klarar inte av det slutet. Jag lider.
Filmen i sig tycker jag är bra. Kanske för att jag ibland känner igen mig. I hennes vilja. I hennes drömmar om att bli bra. Bäst.
Hon är lite äldre. Och blir bäst. Kanske ger det mig en förhoppning om att det inte är försent för mig. Men det är film. Det vet jag. Men förhoppningar kan mycket väl födas genom en film. Eller en bok. Det behöver väl inte alltid vara verklighetsbaserat?

Jag tycker mycket kan komma genom en film. Genom påhittade sagor. De kan ge inspiration och förhoppningar. Drömmar kan skapas och de kan ge en skrämmande tankar. Rädsla. Nyfikenhet. Tips. Idéer. Leenden och tårar. Ja. Allting kan väl egentligen komma från en film. Från någonting som egentligen aldrig riktigt existerat. Det är lite fascinerande. Tycker jag. På ett bra sätt.

Kvällens andra film. Det blir Hitch. Det är en bra film. Riktigt bra. En lite mera lättsam film. Det är bra. Jag tror jag behöver det. Nu. I kväll.

Har suttit och tänkt lite under eftermiddagen. Medan tiden runnit iväg. Och matcherna avlöst varandra på Championship Manager.
Jag tänkte. Att ibland önskade jag att jag inte hade den här lägenheten. Och att jag inte hade det arbetet jag har. Om jag inte hade haft det. Hade jag lättare kunnat packa mina väskor. Och kanske flyttat norröver.
Det hade varit bra för mig tror jag. Starta om lite på nytt. Lära känna nya människor. Min umgängeskrets här. I storstaden. Börjar ebba ut. Nästan i samma fart som tidvattnet. Det kanske beror på mig. Jag vet inte. Lite tråkigt är det. I de flesta fallen. Men ibland. Finns det inget mer man kan göra. För att hålla det vid liv.

Jag kapar solens strålar

Solen skiner med sina värmande strålar idag. Gatorna är torra. Och folk ser sådär lite extra glada ut när de är ute med hundar. Med barnvagnar. Och vad de nu har för sig därute.
Jag står på balkongen. Och observerar dem.
Tittar på solen och tänker på gårdagen.

Jag skulle klippa till en kolteckning som ett barn hade gjort. För att den skulle få plats i en plastficka. Han hade ritat en sol. Och en flagga som vajar i vinden. Och en jordgubbe. Jag klippte lite längst upp.
Ett annat barn tittade på. Och sa lugnt. "Du får inte klippa i solen. Då blir det vinter igen."

Bra sagt. Och. Ja. Blir det vinter igen. Då får ni skylla på mig. Det var jag som klippte. Det var jag som kapade solens strålar. Det var mitt fel.

Men idag. Lyser solen. Med sina värmande strålar. De är inte kapade. De är i sin fulla längd. Och når ända ner till marken. Och till de lite extra glada människorna.

Diamantprinsessor och Skogstigrar

Diamantprinsessorna och Skogstigrarna. Det är våra två klubbar på min avdelning på arbetet.
Diamantprinsessorna är en tjejklubb. Och Skogstigrarna är en killklubb.

Vi hade tidigare arbetat en del med genus. Vi hade tidigare försökt blanda pojkar och flickor så mycket det gick. Så att barnen skulle känna att det var naturligt att vara med det motsatta könet. Men nu bytte vi taktik helt. Tvärvändning. Helt om.
Vi delade upp dem. Och bildade klubbar.

I Diamantprinsessklubben får tjejerna göra modiga saker. Saker killar ofta gör. Bär tunga saker. Går barfota i snö. Går i mörker. Brottas. Skriker och spelar innebandy. De har ett eget klubbhus. Och gör egna hejaramsor.

I min klubb. Skogstigrarna. Vi gör lite annorlunda saker. Saker som killarna inte gör i vanliga fall. Inte självmant.
Vi ritar en hel del. För att träna penngrepp och finmotorik. Vi bakar en del. Idag blev det en passande tigerkaka. Idag tränade vi även bordsskick. Hur man dukar. Hur man använder kniv och gaffel. Hur man gör med servetten och när man är klar med maten. Vi kommer även att klä ut oss. Spela teater. Och vi har hittat på en saga som tjejklubben ska få rita bilder till.

Klubbarna är väldigt omtyckta av barnen. Och av oss fröknar. Det kan jag inte sticka under stolen med. Och vi tror att barnen kanske får en viss förståelse för vad det motsatta könet leker och gör. Och kanske. Kanske hittar de något som de inte visste om tidigare. Som är lite extra roligt.
Och samtidigt. Får vi lite mera tid med barnen. I mindre grupper.

Komplimanger till 0-0 Matthias

Jag fick komplimanger idag. Och igår. Av kollegor. Jag såg brun och fin ut. Jag såg brun och fräsch ut.
Och idag. I personalrummet. Sa Tant S. Att den fina blåfärgen i mina ögon framhävs ännu mer av brunheten. Och även tvärtom. Att brunheten framhävs av blåfärgen i mina ögon.
Jag blev lite rörd. Inte brukar jag få så mycket komplimanger.

På eftermiddagen kom en pappa. Han skulle hämta sin sån och frågade L8 om hon hade sett 0-0 Matthias. L8 såg frågande ut. Men jag som stod bredvid. Förstod hans poäng.
Pappan är hammarbyare. Jag är blårand. Och efter två raka inledande 0-0 matcher. Ja. Då antar jag att man får ta såna fruktansvärt roliga skämt. Ha!

Nåja. Det var ändå ett rätt bra dag. Med klubbverksamhet och hela köret. Jag ska förklara det en annan dag. Kanske i morgon. Förklara vad klubbarna. Skogstigrarna och Diamantprinsessorna innebär.
Det är bra. Det är pedagogiskt. Det är vi.

Jag stannar

Jag kom till arbetet i morse. Och det låg en stämmning som var tyngre än en riktigt tät dimma över förskolan.
I går. Då hade vi mötet. Mötet som förändrade en hel del. Och som rev upp en del känslor. Personal skulle flytta på sig. Byta avdelningar. Arbeta med nya människor. Bryta sammarbetet med sina favorit kollegor. Nya barngrupper och nya barnantal på avdelningarna.

Någon blev kanske nöjd. Någon brydde sig inte speciellt mycket. Några blev väldigt besvikna. Och någon. Gick en med en fruktansvärt negativ syn på det hela.

Jag personligen. Blev kanske inte helt nöjd med min nya kollega. Men samtidigt får jag vara kvar på min avdelning. Med de stora barnen. Och det ville jag nog. Innerst inne.
Dessutom. Jag fungerar bra med de flesta personerna. Jag ger det åtmindstonde en chans.
Vi kommer att få 18 barn på våran avdelning. Nu har vi 15.
Dessutom kommer det att bli färre personaltimmar i höst. Än vad vi har nu.

Min nya kollega. D. Började genast med en väldigt negativ inställning. Det skommer aldrig att fungera. Allting kommer bara bli skit. Enligt henne. Och det är det jag har svårt för. Som jag stör mig på.
Ge det i alla fall en chans. Det kommer att bli bra. Det är jag övertygad om. Och jag har fullt förtroende för att chefen har gjort uppdelningen på ett bra och genomtänkt sätt.

Jag fick reda på placeringarna innan alla igår. Jag fick skriva ut det på papper. Och chefen förklarade för mig hur hon hade tänkt.
Jag berättade att jag nästan hade tippat som det blev. Och när jag sa exakt min tanke. Så blev hon tyst. Funderade länge och sa att hon kanske skulle ändra allt. För mitt sätt var nästan bättre.
Men. Hon bestämde sig för att ha kvar det som hon tänkt från början.

Jag verkar ha inflytande. Förtroende. Och jag tror att jag ligger bra till hos min chef. Det verkar som det.
Idag. Tycker jag mest synd om Tant S. Hon blev inte nöjd. Inte ett dugg. Hon kommer att få en trist höst.

I kväll är det dags.

Man ska visst aldrig ropa god afton fören man skrammlat den fulla tunnan i ett glashus.
Idag. Finns det känningar i ett knä. Jag tar en extra vilodag. Och hoppas att det ska räcka.
Har det något med klimatet att göra? Eller är det rent psykiskt?
Ja. Jag vet inte. Det är bara hoppas att det går bra nu. Och att den lilla inflamationen lägger sig. För gott.

Verkligheten startade ordentligt idag. Den slog mig i ansiktet som den hårdaste vinden. Pufh.
Upp 04.50. Öppning. Kaffe.
Nu sitter jag på chefens kontor. Framför hennes dator. Och väntar.
Jag har redan slutat. Men ska ha personalmöte klockan sex. Det är ett personalmöte utöver det vanliga. Ett möte av stor vikt. Med stor betydelse för framtiden.
Jag är lite nervös.
Det ska i kväll läggas fram vart alla kommer att hamna i höst. På vilken avdelning.
Det är det där miljöombytet. Som jag talat om tidigare. Som chefen vill ha.

I kväll gäller det alltså. Stanna kvar på min avdelning. Eller börja skola om sig. Till småbarnsavdelningen. Alla är helt ovetande. Alla. Förutom chefen.

Veckans lista v. 15

Positivt just nu:

-Träningen

Shorts och bar överkropp. Sol. Skog. 114 km och 11 pass. Känns bra.

- Resturanger

Det känns alltid lite extra speciellt att gå på resturang. Även om man gör det en vecka i sträck.

- Beachvolley

En helt fruktansvärt rolig idrott. Så är det bara.

- Kareoke

Ha ha. Jag har nog fortfarande inte slutat skratta.

- 63 mil(jävlar)

63 mil är ändå bättre än..ja. En satans massa. Men det är ändå 63 mil för mycket.

Negativt just nu:

- Flyga

Det är inte roligt att flyga. Start och landning. Okej. Fine. Men all väntan. Alla tränga utrymmen. Väntan.

- En kontrast

Att komma från värme till kyla. Det känns sådär lagom roligt.

- Blåränderna

Två oavgjorda matcher. Inte den bästa starten.

- Pengar och tid

Hade det funnit gott om pengar och tid. Hade jag fått en väldigt trevlig överraskning på Arlanda idag.

- Dåliga förebilder
Även ungdomar har sina förebilder. Och att själv dricka en del på ett träningsläger. Ger fan inte en bra bild.

Ett mentalt styrkelyft

Så. Vad var det nu som skedde med mig där nere i värmen?
Jo. Lite av det har jag nämnde jag i mitt inlägg från Monte Gordo. Det handlade om maten.

I hela mitt liv. I alla fall de senaste åren som jag har minnen i från. Har jag ätit väldigt dåligt. Under en tid hade jag ätstörningar. Och senaste åren har jag helt enkelt bara inte tyckt det varit så viktigt. Ofta har lunchen på jobbet. Med barnen. Varit det enda mål mat jag ätit per dag.

Men. Nu. Började jag fundera. Eller. Egentligen behövde jag inte fundera speciellt mycket. Jag fick det väldigt tydligt bevisat. Träningen lider utan mat. Fan. Det stämmer faktiskt det alla gått runt och sagt till mig de senaste åren.

Jag var hungrig jämt. Jag kände hur energin tog slut i kroppen under passen. Och hur kroppen laddades upp när det var dags för mat. Det var lite fräckt. Det var det. Så. Jag insåg att maten är väldigt viktig. Om man ska träna så mycket som jag gör. Ska.

Något annat som slog mig där nere. Var saker som vilja. Motivation. Mål. Drömmar. Ja. Saker blev klarare. Tydligare. Än tidigare. Det uppstod en vilja och iver som jag sällan haft tidigare.
För varje pass som gick. Ville jag bara köra mer. Mer. Mer.

Mina tidigare träningsmål blev tydligare. Och drömmarna. Ja. Den huvudsakliga drömmen kvarstår. Kanske svårt att toppa den. Men. drömma är gratis. Det är det. Så självklart finns det en hel del mindre drömmar också. Och de poppade fram under resans gång.

Alltså var resan inte bara lyckad ur ren fysisk träningssynpunkt. Utan även som ett mentalt styrkelyft. Jag hoppas det kommer att hålla i sig. Samma vilja och iver att träna. Samma kosthållning. Det. Hand i hand med en skadefri kropp. Det kan inte bli fel. Verkligen inte.

Slutliga träningsrapporten

Jag börjar med att välkomna mig själv hem.

Tack

Ja. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Innan Portugal. Då hade jag problem med ett knä. Och precis innan dog min vänstra vad.
Jag kom ner. Utan några som helst förväntningar. Jag hoppades få jogga lite.
Nu är jag tillbaka. Och har malt på 114 km under veckan. På 11 träningspass.

Knät har jag inte känt någonting av. Fram till sista passet. Då blev det distans i stället för intervaller. Men kanske var det lika bra. Kanske berodde det bara på de 10 passen jag hade i benen.
Vaden. Den gör ont. Men den har på något vis blivit bättre undre veckan. Det känns bättre att springa på den. Kanske bör den kollas upp av sjukgymnasten. För lite massage. Och kanske lite ultraljud.

Men. Som sagt. Det blev en väldigt bra träningsvecka. Även om det svåraste i träningsväg kommer nu. På hemmaplan. Att fortsätta hålla uppe träningsnivån. Inga 11 pass i veckan. Men de sex-sju jag ska köra.

Mellan alla dessa pass. Blev det inte heller alltid vila. Det spelades beachfotboll. Det spelades beachvolleyboll. I mängder. Det tog på vader. Och på kroppen i största allmänhet.

Kort sammanfattat. Ett strålande läger. Och en väldigt bra uppbyggnad och grund inför säsongen. Nu gäller det bara att läka ordentligt. Och sedan fortsätta vara hel.

Dessutom. Hände det en sak till under veckan. Det hände något med mig. Och mitt tankesätt. Jag återkommer till det. Snart.

Det rullar pa

Sa. Da ar man framme i Portugal. Det regn som skulle vara har. Har jag inte sett skymten av. Det ar bra. Det tycker jag om.

Traningen. Som anda ar huvudanledningen till att jag ens befinner mig har nere. Fungerar. Jag ar mar i kroppen. Redan. Men det ar bara att kora pa.
Det ar kanske lite konstigt att jag sager sa. Med tanke pa alla inlagg om knaskador och vadproblem. Men jag har bitit ihop.
I gar. Nar vi kom. Fanns inga dendenser till kanningar i knat. Inte heller idag. I morse.
Vaden. Den kanns. Forsta 10-12 minuterna. Sedan domnas den bort och det gar att kora pa som vanligt.

Daremot. Inga intervaller pa banan for min del. Kanske kan jag trycka pa lite i skogen. For att fa upp pulsen lite.
Men. An sa lange. Tva pass. Och just nu. Ar det bara vila benen. Ladda. Infar kvallspasset.

Vi har med en till lopare. En fransos. Fran en annan stockholmsklubb. Han ar marathonlopare. (2.28) Sa vi har lite sallskap pa de annars relativt ensamma skogsvagarna.

Nog om traningen. Och nog skrivet. Dags att ga upp pa rummet. Vila lite till. Sa jag far ut det basta av traningen.
Det jag i och med det har lagret. Redan. Har kommit fram till. Ar hur viktigt det ar att ata. Att fylla pa.
Det tog mig visst bara 25 ar att komma pa. Och ett antal ar av elittraning. Ha!
Men battre sent an aldrig. Faktiskt.

Ett kort pitstop

Jag hinner visst med ett inlägg till. Ett inlägg som pressas in mellan de två utflykterna.
Nyss hemkommen från en fin helg i Umeå. Hos Flickan från landet i norr. Alla stunder är fina med henne. Vare sig det är helg eller inte. Önskar bara det fanns fler av dem. Dessa korta stunder. De går alltid så fort.
Köra upp i sju timmar. För att vara där en dag. Och sedan bila hem sju timmar igen. Men det är värt varenda sekund. Varenda meter jag kör.

Fredagen gick segt. Vid lunchen sa barnen att det skulle vara tysta leken. Efter någon minut började de prata igen. Men vi fröknar. Vi tog det på allvar. Vi slutade prata. Vi skrev en lapp. Där det stod att vi slutar prata för dagen. Och lämnade den till barnen.
Vi sa inte ett ord till någon. Under två timmars tid. Det var skönt. Och barnen klarade sig ändå.

Nåväl. Nu är det dags att packa färdigt. Klockan 03.30 ska jag upp. 05.00 ska jag vara på flygplatsen. Det ska bli skönt att åka bort lite. Till lite värme. Till en vår som är mycket längre kommen. Än våren utanför fönstret. Här hos mig.

Veckans lista v.14

Positivt just nu:

-Franska kombin
Jag tjänar så mycket tid. Jag hinner med så mycket mer.
- Arsenal
De slår rekord efter rekord. Maler fram som en ångvält. Nästan i alla fall. Inte långt kvar!
- Hjälpsamma människor
Det finns inte för många av dem där ute. Men det som finns, är underbara.
- Tidiga kvällar
Att gå och lägga sig redan 20.00. Det är helt otroligt skönt.
- Helgen
Den har inte varit ännu. Men kan inte bli misslyckad. Umeå. Flickan från landet i norr.

Negativt just nu:

- Hagamannen
Bara för att det är han. Och för att han hemsöker människors drömmar.
- Fullspäckat schema
Det tar ordentligt. Både fysiskt och psykiskt.
- Skador

De tar aldrig slut. Och förstör så mycket. Hälsena. Vad. Häl. Knä. Vad. And so on...
- Otäcka drömmar

Hur kommer det sig egentligen? Jag vaknar i stort sätt varje natt av mardrömmar.
- Omstrukturering

Det behöver inte alltid vara negativt. Men. På arbetet. Då är det så. Ovissheten slår in.

Ett tidsbestämt adjö

Min kropp och jag är inte överens. Kanske är det så att jag håller på att betala tillbaka för allt dumt jag gjort mot kroppen tidigare.
Vaden vill inte riktigt ge med sig. Fortfarande lite ömt när jag går. Knät vet jag inte. Eftersom jag inte har kunnat springa de senaste dagarna.
Och idag. Har mitt huvud visat vad det kan. Ordentligt med huvudvärk. Och nyss. När jag kom hem. Kände magen för att visa upp sig också. Så ja. Upp med allt som fanns i den.

Alltså. Min kropp och jag är inte vänner just nu. Huvudvärken. Kommer säkert från arbetsdagen. Med dess uppgifter.
Vi var på naturhistoriska muséet idag. Med 15 barn. Det tar på krafterna.
Huvudet. Bekämpas med vatten och en alvedon.

Magen. Vet jag inte vad det kommer ifrån. Men jag sväljer ner lite blåbärssoppa. Och jag har suttit i duschen. Länge. Börjar känna att jag kommer tillbaka till normal färg.

I morgon ska jag bila 63 mil till Umeå. Till Flickan från landet i norr. Den underbara. Då måste jag vara i form. Tänkte köpa proviant idag. Men jag klarade inte av det. Jag är svag. Ibland.

Väskan. Väskorna är i stort sätt färdigpackade. Den lilla. För Umeåtrippen. Den stora. För Portugal-lägret. Jag tror att det börjar bli tid för ett adjö.
Jag kommer inte att närvara här på ett tag nu. Därför får ni även veckans lista redan i dag. Senare i kväll.

Jag är åter. Om en och en halv vecka. För mera skriverier. Tankar. Händelser.
Undertiden.
Adjö.

Till Portugal som Fredrik och Johan

Jag börjar känna mig som Fredrik Ljugberg. Fast inte i närheten av hans utseende. Kanske mera som Johan Mjällby. Skadorna avlöser varandra.
De senaste passen har knät kännt relativt bra. Inflamationen hade nog börjat lägga sig. Och jag kunde i stort sätt springa obehindrat. Allting såg bra ut inför Portugal-lägret.

Men.

I söndags. Efter ca. sex km. Kom en smärta i vänster vad. Samma ben som knäproblemet. Kändes som kramp. och smärtan känns igen. det var samma som jag hade när jag tidigare i vinter hade en blödning i vaden. Och en knut på en muskel.
Jag avbröt passet.

Så. Nu sitter jag med en trasig vad. Fem dagar innan avfärd. Till ett träningsläger som skulle bli perfekt. Ur träningssynpunkt. Nu lutar det mest åt jogging. Inga 20-25km pass. Inga intervaller. Antagligen inte heller 10-12 pass den veckan heller.

En mamma. Till en liten pojke. Som går på min förskola. Är sjuksköterska. Hon rekomenderade en salva. Hirudoid. Den skulle påskynda läkningen. Läkningen av blodkroppar och vävnader.
Det är det sista jag har att hoppas på. Snart. Bär det av.

Tre män och en kvinna

I aftonbladet idag står det om Hagamannen. Inte ovanligt. I dessa tider. Men just nu är det inte mannen i sig jag syftar på. Det finns några andra artiklar. Som handlar om att allmänheten bör ingripa oftare. Då skulle det finnas färre gärningsmän. Och färre brott.
Må så vara. Det kan jag inte svara på. Varken förneka. Eller hålla med om.
Men jag tror nog mannen som talar. En professor. Kan ha en poäng.

Det hela får mig att tänka på ett tillfälle. När jag var på väg ut till mitt regemente. När jag låg i lumpen. Jag satt på pendeltåget. Och det var en bit in på kvällen. En vanlig vardagskväll.
Jag sitter iförd min M90. Och tittar ut genom fönstret. Drömmandes.
Det är lite folk på tåget.
På sätet bredvid mig. Sitter en man. En lite äldre man. Kanske några år över femtio.

En bit längre bort sitter en kvinna. En ung kvinna. Kanske kring 16-17.
På sätet bredvid henne sitter en man. En man som kanske är runt trettio. Och ser väldigt sliten ut. Lite skum. Den sistnämnda mannen tar några steg över och sätter sig mittemot den unga kvinnan. Han börjar säga saker. Och ta lite på hennes lår. Hon försöker skaka bort hans hand.

Den lite äldre mannen kommer fram till mig. Han säger: "Ska vi inte ta och gå bort dit?" Och så pekar han på den skumma mannen. Och den unga kvinnan.
Jag reser mig. Och vi går tillsammans bort dit.
Den äldre mannen sätter sig bredvid kvinnan. Och jag sätter mig bredvid den skumma mannen.
Vi frågar kvinnan om allt var okej. Det var det inte.
Då säger vi åt kvinnan att sätta sig med oss. På sätet bredvid. Det vill hon. Och så går vi.

Den skumma mannen följer med. Och sätter sig bredvid mig. Och fortsätter prata med kvinnan. Och ta på henne.
Vi ber snällt mannen att sluta. Och gå där i från. Då blir hans humör lite sämre.
Han svär högt och undrar vad som är problemet. Han sparkar till mig på knät. Och försöker skalla mig. Men missar.
Sedan lugnar han ner sig.

Tåget stoppar. Slutstation. Alla reser sig. Kvinnan ställer sig närmast dörrarna. Den äldre mannen och jag bakom. Sedan kommer den skumme. Han ställer sig tätt bakom mig. Och jag känner hans andedräckt i nacken.
Jag känner mig övertygad om att så fort dörrarna öppnas. Får jag en spark i ryggen.

Dörrarna öppnas.

Inget händer. Alla går av. Och den skumma mannen försvinner. Kvinnan också. Åt andra hållet. Utan att säga något.
Den äldre mannen och jag samtalar lite. Gåendes längs perrongen.
Jag sätter mig på fel buss. Förvirrad. Uppspelt. Och står sent på kvällen ute på en åker. Utan att veta vart jag är.

Men jag vet. Att jag var med och stoppade något. Något litet. Som hade kunnat bli stort. Och det var nog bra det.

När blev det egentligen okej?

Jag funderar lite. När blev det så. Att det är okej när en kvinna ger män sexistiska kommentarer?
Men det är strängt förbjudet. För en man att ge en kvinna samma sak.

Jag kan ge ett exempel.
Idag. På arbetet. Kommer en mamma in. Hon ska hämta sin dotter. Precis som vanligt.
Hon kommer fram och säger. "Hej snygging. Har hon skött sig idag?"

Skulle en pappa säga samma sak till en av de yngre fröknarna. Då skulle det bli ramaskri. Det är jag övertygad om.

Händer det bara en gång. Visst. kanske kan man förbi se det. Men. Den här mamman är ständigt i farten. Tidigare har hon försökt bjuda in sig på middag hos mig. Frågat om jag ska komma och läsa god nattsaga till hennes dotter. Klagat på att hon inte "fått något" på länge. Och en hel del andra kommentarer som tydligt pekar på ett sexuellt menande.

Och det är fullt synligt vad hon är ute efter. Enligt mig. Och enligt alla andra som arbetar på förskolan. Det syns. Och det syns tydligt.
Men de flesta av mina kollegor skrattar bara åt det. Precis som alla andra jag pratar med.
Men hade det varit tvärtom. En pappa som gjort så. Exempelvis mot Tant S. Då. Oj. Då hade det varit annat.
Jag tycker det är tråkigt. Det är pinsamt och tragiskt.

I början. Då kändes det mest som skoj. Men. Nu märks det att det har passerat den gränsen. Det sker i stort sätt varje dag.
Kanske en sak till att ta upp på mitt medarbetarsamtal med chefen. Kanske ska jag bara se det som komplimmanger och se glad ut. Kommplimanger. Som jag inte tar åt mig på.
Eller. Kanske säga till mamman. Igen. Ordentligt.

Miljöombyte

Det är inte bara mitt skrivande som byter miljö. Det gör även jag. På arbetet.
Idag. Hela eftermiddagen. Har jag varit inne på småbarnsavdelningen. De behövde hjälp och chefen tyckte att jag skulle gå in. Sagt och gjort. Så där var jag.
Lyfte upp barnen ur deras vagnar. Lekte med dem. Och åt mellis med dem.
Det gick nog bra. I alla fall enligt L8 och Tant S.

Det är lite omstruktureringar på arbetet just nu. Chefen vill ha en förskollärare på varje avdelning. Samtidigt som en personal ska följa med ett resursbarn till en ny avdelning.
Med andra ord. Folk kommer att få flytta runt lite till nya avdelningar.

En del av personalen har haft sina medarbetarsamtal med chefen redan. Och har då fått säga vem de helst vill arbeta med. Vilken förskollärare. Och vem de inte vill arbeta med.
Här kommer det.
Tant S och L8 vill arbeta med varandra. Och med mig som förskollärare. Med de vill vara kvar på sin småbarnsavdelning.
Samtidigt ska en av oss på min avdelning bort. Eftersom vi är för många förskollärare där.

Jag känner. Att förfrågan kommer att komma. Om jag kan tänka mig börja arbeta inne på småbarnsavdelningen. Och jag vet faktiskt inte. Jag vet verkligen inte vad jag ska svara.

Kollegorna kommer att vara perfekta. Bättre än nu. Samt att det kommer att vara lugnare och ge en ny utmaning i mitt yrke.
Men. Det kommer inte att vara lika roligt att arbeta med barnen tror jag. Jag fungerar bra med de lite äldre barnen. Och det görs fler roliga saker där. Och jag vet hur saker fungerar. Det är ändå till de lite äldre barnen jag har utbildningen. Och det är där jag sökte arbetet från början.

Så. Jag vet inte. Jag har kanske en vecka på mig att komma fram till något. Om jag nu får frågan. Det vet jag inte än.
1-2 åringar.
4-6 åringar.
Det är frågan. Vad är svaret?

Veckans lista v.13

Positivt just nu:

-Hagamannen

Han är fast. Troligtvis i alla fall. Och det känns bra. Jävligt bra.

- Choklad

Nu har jag varit utan så länge. Skönt att få äta utan att oroa sig.

- Arsenal

Körde i stort sätt över Juventus. Utklassade Tottenham. Det ser bra ut.

- Prison Break

Ja. Okej. Jag fastnade för den serien också.

- G-spot

Det blev en trevlig kväll. Mat. Onyttigheter. Prat. Och Lost.

Negativt just nu:

- Nytt SIM-kort

Allt försvann. Telefonboken. Meddelanden. Suck.

- Höga krav

Framför allt de kraven jag ställer på mig själv. Jag måste få ner dem. På något sätt.

- Hagamannen

Han är verkligen inte frisk någonstans. Hoppas han får sitta sjukligt länge.

- Blogg.se

Jag kan inte länka. Mina inlägga visas inte. Har jag gjort något? Är mina inlägg så dåliga?

- Vädret

Andra april. Och det är full snöstorm ute. Våren. Den känns väldigt avlägsen.

När allt kommer omkring

Det blev inte sån dålig dag som jag var rädd för. Den blir ändå rätt bra.
Huvudet fick rensas lite. Under bilfärden. Och under löpningen. Löpningen. Knät. Kanske kunde ha gått lite bättre. Men va fan. Det gjorde inte ont heller. Allt beror på ur vilken synvinkel man ser det hela.

Det visades allsvensk fotboll på en kanal jag kan se. Visserligen bara Gais-Örgryte. Men. Fotboll är fotboll. Sedan visades det hockey. Linköping - Frölunda. Och nu. Är det Treviso - Juventus. Inga favoritlag. Men återigen. Fotboll är fotboll.Och som om det inte skulle räcka. I kväll väntar mötet av alla möten. El Clasico. Barcelona - Real Madrid.

Dessutom. Fick jag under dagen chansen att prata ut. Missförstånd reddes ut. Huvudet rensades lite till. Och vinden som tidigare hittade in genom sprickan. Försvann. Nu känns det annorlunda. Det finns en spricka. Där solen hittar in. Det hela blev bra. Och jag märkte bara ännu tydligare. Vart mitt hjärta ligger.

Så. Den här lördagen blev rätt bra ändå. När allt kommer omkring. Jag är trött. Riktigt trött. Men helgen får inte slösas bort. Inte på vila eller sömn. Det går ändå. Och det blir lättare. När känslorna inte är svarta

En förklarande ursäkt

Mina inlägg verkar inte vilja visas på blogg.se. Men det är väl bara skriva på i alla fall. Här.
Någon gång kanske de ändrar sig och publicerar inläggen fullt ut.

Jag lyckades inte riktigt skriva av mig det jag inte visste vad det var tidigare. Så jag satte mig i bilen. Den franska kombin. Körde en timme. Sedan sprang jag 32 minuter. Sedan körde jag en timme till. Huvudet rensades. Det brukar det. Av bilkörning. Men framför allt. Av löpningen.

Inget rensar huvudet bättre än min träning. Är så rädd när det gäller löpandet just nu. Om det ska göra ont. Jag känner efter konstant. Antagligen för mycket. Minsta lilla smärtkänsla kan förstöra mycket.
Löpningen är en sådan enorm del av mitt liv. Och när den inte fungerar. Då fungerar inte jag heller.

Jag ber väldigt mycket om ursäkt för de som kommer i vägen. Det är inte min mening. Men som nu. När jag är rädd. Rädd för att knät ska göra ont i gen. Då blir jag kort och konstig. Jag blir inåtvänd och tyst. Jag är rädd och orolig. Jag hoppas folk kan ha förståelse. Men jag förstår om de inte har det.

Samtidigt sitter det där med Fröken J.L i bakhuvudet. Hon förtjänar inte allt det där. Hon har gått igenom ett helvete. Jag är orolig för henne. Det är jag.

Idag blev det till slut sju km. Där det fanns tendens till ömhet mellan minut åtta och femton. Men ingen direkt ömhet. Tyvärr inte helt problemfritt ännu. Tyvärr kommer oroligheten fortgå. Ett tag till. Nio dagar till Monte Gordo. Nio dagar. Det är vad jag har på mig

Tre dagar och ett grattis

Känner att jag behöver skriva av mig just nu. Men hur mycket jag ens funderar. Hur mycket jag ens känner efter. Kommer jag inte riktigt på vad det är jag vill få ur mig.

Det finns en spricka. Där vinden tar sig in. Det är en lite frustrerande känsla. Det måste jag säga. Kanske om jag pratar om lite andra saker först. Då kanske det andra kommer fram.

I torsdags. Blev jag hämtad efter arbetsdagens slut. När jag var halvvägs hemma ringde D från arbetet. Hon berättade lite skrattande att mina nycklar satt kvar i förrådsdörren. Jag hade alltså för första gången lyckats åka hem utan mina nycklar. Jag är glad. Att jag inte åkte kommunalt den dagen. Då hade det tagit tid.

I går. Blev det en helkväll med G-spot. Det blev en middag. Efter en del ändringar i mina planer. Och sedan blev det efterrätt. Efterätt som varade och varierade rätt mycket. Till det hela visades Lost. Åtta avsnitt hann vi med av andra säsongen. Sedan tog energin slut hos Glenn. Arbetsdagen tog ut sin rätt. Och jag satte mig bakom ratten för att köra hem G-spot.

Idag. Finns det inga direkta planer. Och det är tur det. Fotboll i kväll. Det är inte så mycket att säga om den saken. Platsen i soffan är inbokad sedan länge.

Annars bär det i väg ut på gatorna idag. Först i bilen. Den franska kombin. Som är min i en vecka. Då mina föräldrar tagit en tripp till varmare breddgrader.Jag måste titta till den lite. Reparera. Och eventuellt lämna in den på verkstaden.

Sedan ska det tränas. Fortsätta testa knät. En vecka kvar på måndag. Då lyfter flyget mot Monte Gordo. Och en ypperlig träningsanläggning.

Får avsluta med att gratulera Dalaflickan idag. Hon fyller år. Kanske fyller hon 22. Kanske 23. Något sådant måste det vara. Grattis i alla fall.

Ombyggnad pågår

Först och främst. För att påminna er om vem jag egentligen är. Så kommer jag med en bild.

Min sida på blogg.se har tydligen bestämt sig för att lägga ner. Kanske något fel på deras sida. Kanske är jag inte välkommen längre. Mina inlägg blev kanske för många. Eller så var de helt enkelt för tråkiga. Jag ville inte byta sida. Men jag känner mig mer eller mindre tvungen.


Så. Så ligger det till. Glenns webblogg - där älvorna dansar. Kommer inte att läggas ner. Den kommer bara att flyttas.
Hit.
Tidigare inlägg kommer inte att föras över hit. Om ingen kan berätta hur man gör det utan att sitta och klippa och klistra i en veckas tid. Jag menar. Kom igen. Det är över femhundra inlägg. Men läs och njut (?) på den tidigare sidan.
Jag repeterar: glenns.blogg.se är den gamla. Och glennswebblogg.blogspot.com är den nya.

Kanske tar det ett tag innan jag hunnit utforska vad som finns här. Men den vinner som är trägen.