Allt för mycket motvind

Det blåser för mycket motvind just nu. Allt för mycket går helt fel väg just nu. Har försökt få till någon slags rutin den senaste veckan. Vara på ett ställe måndag och fredag. Ett annat ställe i mitten på veckan. På alla andra ställen lite då och då. Det har fungerat sådär.


Men motvinden blåser hårt. Vart jag mig än vänder så slår den i ansiktet. Lite som den där berömda Runbybron som man alltid sprang hemma i förorten. Motvind hela tiden. Nu är det inte en bro. Nu är det livet. Jag vet inte vad som är värst.


På arbetet ligger saker som jag inte riktigt har koll på och strular. En faktura. En felkontering. Ett företag som gjort en miss. Jag som gjort en miss. Det var bara en tidsfråga med så många ställen att göra inköpen till.
Samtidigt. Varje gång jag ska försöka att ta ut lite av all övertid. Då kommer något i vägen och jag blir kvar på arbetet. Idag planerar jag helg vid 13. Givetvis behöver jag vänta på ett samtal och ett besök från en annan avdelning. Jag hoppas de också vill ha helg tidigt.


Motvinden fortsätter hemma. En liten som är så arg. Fortsätter att kasta saker, skrika och säga mindre trevliga saker. Orden gör fortfarande ont. Jag vet att det är en fas. En period. Men det gör lika ont ändå. Sedan vänder hans humör. Han städar undan. Sätter sig nära. Säger ingenting. Kanske är vi lika där. Kanske är det hans sätt att säga förlåt.


Jag behöver komma ut och springa av mig. Rensa huvudet. Få en paus. Från en motvind till en annan. Men ute öser regnet ner. Det blåser storm. Och vägarna är glashala. Det är inte läge. Tiden för löpband finns inte just nu. Idag hoppas jag på tidig helg. Troligtvis möter jag motvinden i trappen på väg ner. På väg ut i den glashala världen.

Ord som gör ont.

Glest mellan inläggen nu. Inte speciellt glest mellan arbetsuppgifterna. De två senaste veckorna har varit intensiva. Sådär galet intensiva som verksamheten på avdelningarna brukar vara i april/maj.
Samtidigt är det roligt när saker händer.


Igår hände det också saker. Men de var långt i från roliga. Långt i från arbetet också. Jag hämtade barn. Från skola och från förskola. Den lilla fick ett utbrott. Det sker allt för ofta nu för tiden. Han vill bestämma. Han vill vara den som får göra alla saker. Och får han inte det. Då bryter han ihop. Ordentligt. Vilket gör att jag ännu mindre vill låta honom göra saker.


Igår sparkades det på dörren. Det flög skor i hallen. Det skreks. Det gräts. Allt det där kan han hålla på med. Så länge han inte har sönder saker. Så länge han städar upp efter sig senare.
Efter en stunds skrikande tar han till orden i stället. Dörren är ful. Maten är ful. Skorna är fula. Oftast stannar det där. Men igår fortsatte han. Och det är det som gör ont. Så fruktansvärt jävla ont.
"Jag hatar dig!" Jag vill att du ska dö!"


Pang! Rakt i ansiktet. Det kändes som den största kniven i världen just huggits in i mitt hjärta. Och vridits om. Många varv.
Någonstans hoppas jag. Tror jag. Att han kanske inte menar det. Men det gör lika ont ändå. Bara att höra de där orden. Jag ville bara stänga av spisen. Ta på mig jackan och skorna. Och springa därifrån. Långt bort. Bara springa.


En del borstar bara bort såna ord. De går vidare. Hur lätt som helst. Det kan inte jag. Det gör för ont. Och så blandas orden ihop med egna tankar. Kanske har han rätt. Kanske vore det bäst. Jag har nära till såna tankar. Det har jag jämt. Kritik. Och jag. Vi går hand i hand.

Någonting växer fram

Just nu sitter jag på ett nytt kontor. Ett kontor som kanske kommer att vara mitt. Det är nybyggt. Luktar nytt. Hela förskolan är nybyggd. Hela förskolan luktar ny. 

Den här veckan har varit kaos. Jag har tagit emot så många leveranser. Jag har burit så många lådor. Jag har packat upp. Placerat ut. Dirigerat snickare och allt möjligt folk. Haft visningar. Ringt företag. Lärt mig larmsystemet. Fått ta beslut som jag inte har någon som helst utbildning till att ta. Arbetat med barnplaceringar. Jag har knappt varit still en sekund. 

Nu har första veckan gått. Det är spännande. Från att komma in i totalt tomma lokaler har det nu på en vecka börjat växa fram en förskola. Men det är mycket kvar att göra. Väldigt mycket. Men man kan se vart vi är på väg. Att fått vara med på den här resan har varit tungt. Men samtidigt väldigt roligt och givande. Även om jag får göra enormt mycket som jag egentligen inte har kunskap till.

Nästa vecka kommer det personal. Det ska bli intressant. Någon känner jag till. Någon har jag läst om i ett CV. Någon är ett blankt blad för mig. De har en vecka på sig att få ihop något slags arbetslag. Någon slags inskolningsplan. Någon slags avdelning. 

Nu har jag suttit still allt för länge. Har fler lådor att fixa. Fler utrymmen att möblera. Förskolan är tom just nu. Bara jag här. När klockan närmar sig 11.30 försvinner varenda hantverkare från stället. Om en timme kommer de tillbaka. Skruvar upp fler hyllor. Fler möbler.

Jag ska fortsätta med leveranserna. Placera ut saker. Placera in saker. Göra i ordning för nästa vecka.

Så mycket att göra. Så lite tid.