Tredje delen av semestern

Igår var nog första gången jag verkligen rattade in P1. Helt medvetet. Det var Lasse som skulle sommarprata. Herr Winnerbäck. Han var bra. Han är bra. Pratade på om både det ena och det andra. Uteblivna intervjuer och om sprit. Om att behöva välja mellan får i kål eller köttbullar. Och göra det på ett seriöst och moget sätt.
Tyvärr hann jag bara höra halva. Innan det var dags att förflytta sig till USM och hans gröna balkong. Där den kalla ölen stod och väntade. Precis bredvid de små rykande kopparna fyllda med cappuccini.

Men det blir fler tillfällen att lyssna på Lasse. Visst är det bara gå in på Sveriges radio's hemsida och lyssna på hans sommarpratande. Eller sätta på skivorna som står här. Eller alla låtarna på datorn. Men det finns ett tillfälle till. Det bästa tillfället. Det kommer att ske i Sundsvall.I början på augusti.

När Flickan från landet i norr och jag varit uppe i hennes hemtrakter ett tag så är det dags att åka söderut igen. Men inte hela vägen till storstan. Vi stannar till i Sundsvall och möter Bror och hans Dalaflicka. En weekend där med avslutning på folkets park där Lasse har sin konsert. Lite mindre. Lite mer mysigt.

Och inte bara spelningen. Att få bo på hotel två dagar. Men service. Frukost, lunch och kvällsbuffé. Och så den där kaffemaskinen i receptionen. Den här guld värd. Och den är gratis. Det blir en tredje del av semestern. En riktigt bra del det också.

Så det gör inget att jag missade andra halvan av Lasse's sommarprat igår. Jag tar igen det i sommar. Eller kompleterar. Att i stället sitta med USM där på balkongen var inte fel det heller. Och att sedan gå vidare till Tant S. En bit längre bort. Där lite kollegor och annat folk hade sina kalla öl ståendes. Två grupperingar blev en. Och kvällen blev lång.

Andra delen av semestern

Nu har snart en vecka till gått. Så nedräkningen till semestern kan fortsätta. Tre veckor kvar. tre veckor av städande och plockande. Och så det där hemska hembesöket som gör mig totalt jävla livrädd.

Efter de två veckorna på hemmaplan. Då är det dags att packa väskorna. Inte till någon solig strand någon annanstans i europa eller övriga världen. Utan det bär av norrut. 70 mil för att vara exakt. Till Umeå och Robban. Till Flickan från landet i norr's hemmaplan.

Det blir med flyg. Vilket känns lite lagom bra. Flyg är läskigt. Flyg gör mig orolig. Men det var det billigaste allternativet. Och det snabbaste, så klart. Så det är bara bita ihop den dryga timmen.

Vad som sker där uppe vet jag inte. En farmor fyller 95. Och det finns en hel del trevligt folk att träffa. Det ska bli skönt att åka upp. Jag har längtat. Norrland har nästan blivit som en slags tillflyktsort. Att hitta något slags lugn. Jag behöver inte prestera. Jag slipper krav och måsten. Från mig och från andra.

Jag tycker om staden. Jag tycker om de två orterna utanför. Och jag tycker om människorna. Och så får jag se Flickan från landet i norr må sådär extra bra. Över att få vara hemma. Hemma på riktigt. Det blir lite mer än en vecka där uppe. Där uppe som kanske blir min hemmaplan i framtiden också.

En ångestfull midsommarmiddag

Och så blev det midsommar. Och tanken var att det skulle bli lite midsommarmiddag med lite släkt hemma i det där barndomshuset. Och allting gick alldeles utmärkt i början. Ända fram till en liten bit in på middagen.

Plötsligt var det någon som började räkna potatisar på allas tallrikar och så trillade jag dit. Matångesten kom som ett brev på posten. Kallsvettningen stormade fram. Andningen blev häftigare. Blickan vandrade från skål till skål. Från tallrik till tallrik. Och det jag fick i mig efter det var några sockerärtor, morötter och lite sallad. Och varken det eller de få sillbitarna och potatisen jag åt innan, fick stanna kvar särskilt länge.

Mittemot mig satt bror. Vältränad och smal. Mittemot honom satt jag. Tjock, fet och ohälsosam. Avundsjuk. Och med ångest som syntes väldigt tydligt. Och ville vara vart som helst utom där jag satt.

Det behövs så lite för att jag ska trilla dit ibland. Och jag vet inte hur jag ska komma över den där sista branten av matproblem. Jag vet heller inte hur jag ska få bort fettet från kroppen. Hur jag ska känna mig mera vältränad. En sak som är säker, är att jag måste bli hel i senan snart, så jag kan börja springa igen. Och att de onyttiga kvällsätandet måste bort. Och bakandet få ett slut.

Tar jag bort några sådana saker och försöker få bort de 200kg av fett som sitter på mig så blir det på ett bättre sätt. Då behöver jag inte sluta helt. Då behöver inte fingrarna vandra ner längs insidan av halsen. Då slipper jag det. Då slipper andra det.

En annan sak som är säker är att jag förstör trevligheter för de runt omkring mig när jag blir sådär. Sådär ångestfull. Och det ber jag om ursäkt för. Men jag kan inte hjälpa det.

Tigern har hittat hem!

I går kväll efter fotbollen var det dags att gå och sova lite. Efter en stund hör vi båda ett svagt slags jamande. Det är inte Nike. Tigern vi har haft kvar här hemma. Så både Flickan från landet i norr och jag hoppar båda upp och springer ut på balkongen.

Och så ser vi. Där nere. tre våningar under oss. Mellan ett par bilar. Sitter Dolly. Våran lilla saknade tiger. Och ser upp på oss med stora ögon. Exat en vecka sedan hon hoppade ner från balkongen.

Vi slängde på oss lite kläder och rusade ner med hennes syster. Tigern där ute var lite trevande första sekunderna, men sedan kom hon fram. Ett par kilo svagare än när hon var här för en vecka sedan.

Nu har hon hängt över matskålen och hängt på oss. Kurrat konstant. Hennes syster är lite avvaktande. Luktar en massa. Men det hela verkar gå bra. De ska nog hitta tillbaka till det de hade innan äventyret.

Om man nu bara förstod vad Dolly pratar om. Jag är säker på att hon går runt och berättar allt hon gjort. vart hon varit. Alla hundar och katter hon har nockat. Mött och ekorrar hon slaktat. Ja, allt det där vanliga som tigrar brukar göra.
Vad hon än gjort. Nu är hon hemma. För gott.

Professionell utveckling

Köpings M har precis farit sin väg efter några timmars fikande och pratande. Köpings M som numera kanske borde heta Västerås M. En hemstad har blivit en annan.

I höst ska jag få göra en sak som jag tidigare aldrig gjort i mitt yrkesliv. Jag ska få ha en inskolning. En riktig och alldeles egen inskolning. Det ska börja en ny flicka på våran förskola och hon ska direkt in på den äldsta avdelningen. På min avdelning.

Så idag har jag pratat med hennes mamma och bokat in ett hembesök innan semestern. För att flickan ska få träffa mig och känna igen någon innan hon börjar efter sommaren. Vad jag förstår så är det inte längre speciellt vanligt med hembesök. Något jag gärna hade sluppit. Men mamman blev glad för det. Dessutom är det kanske lättare att prata om allt när man sitter där än att ta det per telefon.

I vilket fall som helst. En ny uppgift. En ny utmaning. Kanske kan det kallas utveckling. Jag vet inte. Jag är nervös. Jag är livrädd. Jag vill verkligen inte åka hem till dem och sitta där och prata. Se varandra i ögonen och låta professionell. Jag vill ta det på min hemmaplan. På förskolan. Där känner jag mig tryggare.

Västerås M har precis satt betyg på 60 av sina elever. 15 fick underkänt. De tiderna var också som en klump i magen. Precis som jag har från idag fram tills jag har ringt på hos den nya flickan och satt mig i soffan och börjat prata sådär professionellt som man ska. Då släpper klumpen. Då kommer utvecklingen.

Första delen av semestern

I morgon påbörjas ännu en vecka. Den 25:e för året. Det innebär att det bara är fyra veckor kvar tills det är dags för lite längre ledighet. Tills semestern börjar. Fyra veckor till sovmorgon. Det vill säga kl 06.00 då den ensamma katten börjar visa sig från sin mindre roliga sida.

Semestern i år blir uppdelad i fyra olika kategorier. Den första delen kan jag berätta om nu. Det blir det två veckor på hemmaplan. Andas in och andas ut. Skaka av sig vårterminen. Tvätta av sig allt gnäll och klagande. Vila öronen.

Kanske träffa lite vänner jag inte träffat på länge. Vänner som under vardagar är en bit bort. Goda vänner. Roliga vänner.

Kanske kan jag träna lite. Men det vågar jag inte hoppas på för mycket. Hälsenan är fortfarande trasig och vad jag eller någon annan än gör så verkar det inte bli några framsteg.

Eller så kanske jag tillbringar dagarna i soffan. Tittandes på serier och film. Spela Fifa eller NHL. Kanske står jag i köket och bakar för fullt. För att bjuda alla de där vännerna jag inte träffat på länge. Och för att fylla frysen.

Möjligtvis sitter jag någonstans med en bok i handen. Det brukar jag kunna göra. Ett litet tag i alla fall. Sedan blir jag rastlös och måste hoppa omkring lite. Innan jag kan läsa vidare.

Eller så är jag ute och letar efter den där stackars katten. Hon som hoppade och försvann. Och som inte vill komma hem.
Så billigt som möjligt ska det vara i alla fall. Den ekonomiska stiuationen här hemma är inte den bästa. Det räknas småpengar. Och det funderas på hur man kan få ihop lite snabba cash.

Vad jag än gör de där två veckorna så är det med Flickan från landet i norr. Vi har lite tid att ta igen. Det har varit mycket på var sin kant senaste tiden.
Men som sagt är det fyra veckor kvar. Det hinner klagas och gnällas lite till. Det hinner skrikas och skrattas mer. Och det blir tid för fler avsked. Den sentimentala biten med arbetet. Och det hinner läggas på ett lager till med vårtermin. Och kanske grunda med lite hösttermin också.

En tiger är borta

Så blev onsdagen till natt. Flickan från landet i norr och jag hade krypit ner under täcket och ögonlocken var tunga. Natten går och det blir torsdag morgon. Men det är någonting som inte riktigt stämmer.

När jag stiger upp kommer ingen katt strykandes på benet. Inget jamande eller kurrade. Efter ett tag tittar jag ut på balkongen. Där ligger den ena katten och ser på mig med stora ögon.

Den andra katten är borta. Hon har lyckats få upp fönsterluckan på balkongen och hoppat ner de tre våningarna. Ner på asfalten. Sedan dess har vi inte sett till henne. Hon är spårlöst borta. Hennes syster går runt och jamar konstant. Flickan från landet i norr också. Men av olika anledningar. Det går inte att locka fram henne.

Nu är det fredag kväll. En syster sitter bredvid mig i soffan. Ser på när jag skriver. Den andra gör något annat. Kanske jagar möss eller fåglar. Kanske är den rädd och letar efter sitt trygga varma hem. Om det är det sistnämnda. Då hoppas jag hon snart hittar hem. Vi saknar hennes mjuka svarta päls. Hennes lilla fuktiga nos. Och hennes kurrande. Vi saknar Dolly. Våran tiger.

En efter en försvinner

Nästan fyra dagar ledigt. Och så kom söndagen. Dagen innan det är dags att gå tillbaka till arbetet. Arbetet som egentligen känns helt okej just nu. Men det är själva saken att behöva stiga upp och åka dit.

Nästa vecka slutar ett av barnen redan. Semester och sedan skolstart. Så fårtsätter det. Ett efter ett droppar de av. Det blir lättare och lättare för varje vecka som går. 18 barn blir 17. 17 blir 16. Tills man står där själv kvar.

Men innan alla barn har hunnit droppa av så finns det saker att göra. Avsluta allt från den här terminen. Plocka ner och skicka hem. Och göra i ordning inför hösten. Hösten som jag tidigare mest bara kände en klump i magen för. Men som nu mera ligger i huvudet som en stor jävla utmaning. Det ska gå bra. Vi ska visa vad vi går för.

Personligen ska gå tillbaka till ruta ett. Vara med barnen. Jag har kommit i från det lite den senaste tiden. Pappersarbete och planering tar över. Viljan att alltid ligga steget före nutiden. Irritationen över den manliga kollegan. Orken att bry sig tog slut.



I kväll går Tyskland in på planen. Måste bli en seger. Det står nybakade kanelbullar på bordet. Och på gallret i köket står nybakat norskt havregrynsbröd och svalkar sig lite. Så mycket man nu kan svalka sig i den här varma lägenheten.

Men det ska inte klagas på värmen. Det är bra att den är här. Den var efterlängtad. In med mjölken. Fram med bullarna. Så de kan börja droppa av en efter en de också.

En osäker kanadensare

Nu har det börjat. Domaren har blåst i gång. Inte bara den här matchen. Utan hela EM. Kanske är Schweiz - Tjeckien ingen höjdarmatch. Men EM är EM. Och i morgon går Tyskland in i tuneringen.

Säkerligen nervösa spelare. Det blir man i nya och osäkra situationer. I alla fall jag. I går kastade Flickan från landet i norr och jag ner en kanadensare i vattnet. Vi paddlade ut en bit. Rundade en ö. Såg lite underliga fåglar. Kände hur tyst och lugnt allting blev.

Och så kom de där osäkra situationerna. Ingen av oss är speciellt erfaren när det gäller paddling. Så när det kommer större båtar. Nästan i klass med Viking Line. Eller kanske något mindre. I vilket fall som helst har de motorer och lämnar en del vågor efter sig. Vågor som gör att en liten kanadensare med två osäkra landkrabbor gungar till rätt friskt.

I början gjorde osäkerheten så att man snabbt paddlade in mot land och försökte hålla fast sig. Eller ta tag i något uthängande träd. Kanadensaren långsamt och fegt glidande så nära landkanten som möjligt. För inte vill man inkräkta på de riktiga båtarnas territorium.

Den här gången klarade vi oss bra. Vi blev inte blöta fören efter att vi slängt upp båten på bryggan igen. Och slängt ner oss själva i vattnet. I mälaren, som för övrigt fortfarande är bottenfryst.

Nästa gång ska vi vara kaxigare. Starkare. Inte fega längs landkanten och känna oss osäkra. I stället ska vi ta för oss. Och för säkerhet skull lämna alla tekniska prylar på land.
Det är i alla fall tur. Att spelarna i EM inte behöver guppa omkring på vatten. Och kanske inte heller bara glida längs kanten.

Dags för övernattning

I morgon klockan 07.00 ringer klockan. En och en halv timme senare öppnar jag dörrarna på förskolan. Då startar mitt arbetspass. 26 timmar senare. Då öppnar jag dem igen, från insidan. Och kan gå hem.

Efter sommaren slutar de äldsta barnen på förskolan. Men innan dess är det dags för den traditionsenliga övernattningen. Barnen är pirriga och förväntansfulla. D och jag är trött. redan nu. Vi vet att det kommer att bli svårt att få en blund.

Men vi gör det ändå. inte bara för att vi får en del komp.timmar. Utan för att vi vet hur mycke barnen tycker om att göra det här.
Det blir lite skattjakt. Lite film och popcorn. Kanske lite glass med maränger. Och så lite fnissande. Eller en hel massa fnissande faktiskt.

På torsdasmorgonen äter vi en lugn mysig frukost tillsammans allihopa. Och så är det dags att börja dagen. Samtidigt som övriga kollegor börjar sin dag. Så avslutar vi andra våran. Vi har gjort vårt. Vi får gå hem. Och ladda inför EM. I alla fall de som vill.

Undertiden finns det en karamell till att suga på. En underbar man. En förebild för alla. Jag tycker det var fantastiskt gjort. En stor gest från en respekterad man. Michael Johnson.

Chip chip

Det blev inga fler punkteringar. Cykeljäveln fick stå och vila sig lite. Det fick bli en resa med bussen. Med tåget. Med bussen. Precis som vanligt.

I höst kommer det in nya barn på våran avdelning. Men inte bara barn. Jag får en ny kollega igen. Min manliga kollega är klar nu. Han har förpestat stället tillräckligt. Om han hoppas på bra referenser kan han tänka om.
In på min avdelning kommer i stället ingen mindre än Chicha H. Det ska bli roligt. Både för D och mig. Och för barnen.

I går var både Chicha H och D här hos mig. Vi skulle planera lite inför hösten. Delade upp ansvarsbarn. Gjorde bordsplaceringar. Och skissade upp lite vad vi tänkte arbeta med. Jag vill satsa lite extra på språket. Tycker det kan behövas på ett flertal av våra nuvarande och kommande barn.

Till en planeringsdag duger det faktiskt inte bara med obligatoriska pennan och pappret. Kaffe är också givet. Men man måste ha något att mumsa på också. Så under söndagseftermiddagen ställde jag mig i köket. Igen. Slängde ihop lite ingredienser i en bunke. Slängde in allt i ugnen. En liten stund senare stod det en plåt med Chochlate chip brownies på bordet. Farligt goda. Farligt onyttiga.

I söndags blev det kesobullar som Flickan från landet i norr

kunde avnjuta till frukost. Lätta att göra. Och nyttiga att äta.