Bakåt i den social utvecklingen

Jag tittade på den där raden på bloggen (webblogg) som visar hur många inlägg som skrivits varje månad och varje år. Det är knappt den når upp på tvåsiffrigt numer. Men så ser jag längre ner i listan. Där skrevs det inlägg nästan varannan dag. Hur är det ens möjligt? Hur kan jag haft så mycket mer att säga då? Eller så hade jag mer tid att känna efter. Fundera. Och skriva. För den delen.

I helgen var det årlig kvartersfest på gatan. Det var dags för den årliga socialiseringen. Man kan tycka att det ska bli lättare med åren. När man hälsar. Nickar. Ler mot varandra nästan varje dag. Kanske varannan. Som inläggsmängden förr. Men det blir inte lättare. Inte för mig. 

Det finns någon enstaka granna som jag pratar med. Egentligen tre stycken på hela gatan. En pratar jag löpning med. En pratar jag...också löpning med. Den tredje. Honom pratar jag mest också löpning med. Tro det eller ej.

När det är kvartersfest är det alltid någon som tycker att man ska börja med någon sorts mingellek. Jag försöker komma på någonting som är värre än mingellekar. Möjligtvis covid.19. Och skörbjugg. Jag hatar mingellekar. Tvångssocialisering. Fy fan.

I år blev det inga mingellekar. Det blev välkomstdrink i form av chips i pappmugg. Betydligt bättre än mingellek. Efter middagen börjar dock folk att mingla. Prata med varandra. En del pratade värmepumpar. Andra pratade barn. Någon pratade allvarliga saker. Jag pratade inte alls.

Jag har svårt att gå fram till någon och bara börja prata. Så jag satt kvar. Ett bra tag satt jag ensam där i carportlängan. Kändes lite löjligt så  jag tog i alla fall upp telefonen. Efter ett tag kom en av de där jag pratar löpning med. Vi pratade. Om löpning. Om träning. Om serier.

Jag kanske har gått bakåt i min sociala utveckling. Kanske för att jag hela dagarna sitter i stort sätt i min ensamhet och arbetar. Jag har inte många sociala samspel längre. Inga kollegor och inga föräldrar att prata med. Inte ens barn. De som oftast är lättare att prata med.

Kanske ska prata mer med mig själv. Var det därför det var så många inlägg för åtta år sedan? Eller så var det för att jag upplevade fler möten. Fler saker. Att reflektera över. Det händer sällan något spännande här uppe på övervåningen. Jag fick ett barnplaceringsbeslut. Wow. Och ett till. Det måste jag delge omvärlden. Inte.

Absolut frihet

Jag var på stan igår. Bara en sån sak. En ny vän på arbetet frågade om jag ville följa med på bio. Så klart. Vem säger nej när det gäller bio? Bio är faktiskt perfekt. Inte bara för att jag älskar film. Utan för att under den där stunden som filmen rullar. Då finns det absolut ingenting jag behöver göra. Jag behöver inte fundera på städning. Jag behöver inte fundera på arbete. Jag behöver inte fundera på träning. Jag behöver inte fundera på någonting förutom hur mycket popcorn som finns kvar eller handlingen i filmen. Så under de där timmarna så är jag helt ledig. Jag är fri. Och det är fan underbart. 

Jag var på stan lite tidigare än min vän. Så klart tog jag cykeln. Det är skönt. Den ger också en känsla av frihet. Jag kan ta mig vart jag vill. När jag vill. 

Jag gick runt lite på stan. Och under de få minuter jag gick runt så höll jag på att krocka med flera stycken. Givetvis är det inte mitt fel. Hur skulle det kunna vara det? De jag nästan krockade med gick och stirrade på sina telefoner. Så klart. Jag ser mig omkring och ser mer än hälften av alla människor som går omkring tittar ner på sin telefon. Och jag blir så provocerad. Värst är det när sällskap går tillsammans och alla tittar på telefonen i stället för att vara med varandra.

Samma sak när jag cyklade ner. De flesta kan inte ens cykla utan att hålla på med telefonen. Det känns som att många missar stora delar av livet för att de inte kan släppa sin telefon. Eller kanske är deras liv i telefonen. 

Jag har raderat alla mobilspel jag haft. Jag börjar lägga bort telefonen mer och mer. Det finns inte så mycket spännande där i. Har det egentligen aldrig gjort. Däremot finns det mycket spännande att se om man tittar upp. Det har jag märkt. Människor. Möten. Barn. Byggnader. Natur. Och så slipper man krocka med andra personer. Jag tycker nästan det också ger en känsla av frihet. 

Jag minns när jag gick på högskolan i huvudstaden. Jag älskade att sitta på centralen och bara titta på människor. Hur de ser ut. Hur de beter sig. Hur människor möts. Det var innan alla smartphones. Det var innan alla stirrade på sin lilla skärm. Där krockade man med varandra för att det var trångt i stället.

Kroppen ur balans

Tillbaka på kontoret. Jag har inte varit borta speciellt länge. Men ibland känns även en väldigt kort tid som väldigt lång. Två dagar extra kan göra att jag blir nervös för att komma tillbaka. Jag känner att jag missar saker. Nästan skolkar. 

Det var ännu värre när jag arbetade i barngrupp. Kanske är det därför jag inte är borta från arbetet speciellt ofta. Eller så har jag bara hög arbetsmoral. Nu är jag i alla fall tillbaka i stolen. Allt ser ut som när jag lämnade det. 

När jag gick hem en dag förra veckan ville kroppen inte vara med längre. Svetten rann som om jag skulle ha gjort ett pass med stenhårda tusingar. I stekhet sol. Vindstilla. Tartan. Mmmm... Ja. Ni förstår. Nu hade jag inte det utan jag hade bara gått för att hämta lillen på förskolan. En lugn promenad på 500m. 

Jag stod där på gården och pratade med pedagogerna. Svetten rann. Svetten rann något djävulskt. Tänkte ta av mig den tunna jackan. Men det hade inte varit en vacker syn. 

Jag kom hem. Svettades mer. Började frysa. Svettades. Utan att ha feber. På natten började jag må illa. Enorm huvudvärk. Covid-19 lyste i ögonen. Utan att gå in på fler mysiga sjukdomsdetaljer så var kroppen inte direkt i balans. 

Jag vet egentligen inte om den fortfarande är ur balans. Men en sjukanmälan var nödvändig. Fan. Tyvärr. Som tur var gick det snabbt över och jag tror att jag ändå har sluppit få corona. Eller tyvärr inte fått. Beror på hur man ser det. Det hela var över på två dagar. Och just två dagar var kanske just det kroppen behövde. Efter all träning i sommar. Den skrek efter lite vila. Och vila fick den. 

Det är så märkligt det här med träning. Man är aldrig så sugen på att köra hårt som när man inte kan eller får. Under de här dagarna där jag vilat har jag i stället fantiserat. Oj oj, tänker ni. Men skärp till er. Det är inte som ni tror. Jag har fantiserat om löpning. Om långa pass framför allt. Lugna pass som går längs vatten och stigar. Flera mil. Nya vägar. I bland har det till och med smugit in en liten fantasi om löpband. Hur jag står och maler tusingar eller något tempopass. 

Nu sitter jag som sagt åter i stolen. Det innebär att det inte är länge kvar tills det är dags att ge sig ut på vägarna igen. Jag har lite planer. Lite funderingar. Får se hur kroppen känns och hur vädret är. Ska bara se till att komma helt i balans först. Och förkorta några url-adresser. Tydligen.

En gråtande prins

För några år sedan var jag ute i lekparken med två små barn. Lekparken ligger några meter i från vårt hus. Den lilla var nästan nyfödd. Prinsen var kanske fyra år. 

I lekparken sitter en mamma. Hon har också en väldigt liten. Och en som kanske var fyra år. Fyraåringarna börjar lek med varandra där i parken. Några minuter senare försvinner prinsen med den andra fyraåringen hem till hans lägenhet. Där leker de. Timme efter timme. Dag efter dag. 

Det var så det började. En otrolig vänskap. De har varit goda vänner sedan dess. Även om de tyvärr flyttade för ett tag sedan. Båda saknar varandra något enormt. 

I sommras. Då skulle prinsen åka dit. Sova över där några dagar. Tillsammans med Flickan från landet i norr och den lilla. Som numera är rätt stor. Jag skulle vara kvar. Få andas lite. 

När dagen kommer. Väskorna är packade. Skorna på. Det är dags att säga hej då. Då bryter prinsen ihop. Han bryter ihop totalt. Han vill inte lämna mig. Vi sitter där på hallbänken. Kramandes. Prinsen håller ett hårt grepp kring mig och tårarna rinner. Där sitter vi. I säkert 20 minuter. Vi säger inte mycket. Men saker är tydliga ändå. Och jag tror att vi båda är lika urtömda när bildörren till slut stängs. Fan vad jag älskar den där pojken.

Framtiden i en bil

Tillbaka på kontoret. Känns fortfarande konstigt att säga så när jag alltid annars brukar vara nere i barngrupperna. Det är skönt att få komma och göra lite arbete igen. Känna sig behövd (nåja).

Fick uppgifter direkt igår. Tog en kvart. Fick lite mer. Tog en kvart till. Plus cykelvägen dit. Är det så här det ska se ut även i höst? 

Semestern har rullat på. Inga större utflykter. En hel del kortare. Det har varit skönt att få vara på hemmaplan. Jag tycker om det. Det ger ro. Satbilitet. Det ger någon slags vardag fast det är ledighet. Har medvetet inte skrivit något här för att koppla bort. Koppla av. Just den biten har inte varit specielt ansträngande. 

Just det här med vardag tänkte jag på här om dagen. Jag minns en bilresa i förorten för länge sedan. Jag körde med några vänner. Hade precis tagit körkort. Hela världen var min. Tänkte jag. I bilen pratade vi om framtiden. En kille baksätet skulle ta över hela välden. Han ville bli känd på sin musik. 

Den andra. Bredvid honom. Han skulle också bli känd. 

I framsätet satt en vän till. Hon berättade om sin framtid. Sina förhoppningar. Och det här sitter fortfarande kvar. För jag tror någonstans att jag kände exakt likadant. Hon berättade om att hennes största önskan var att bli en medelsvensson. Ha familj. Två barn. Villa med en liten gräsmatta och en hund. Antagligen köra volvo. Ha ett vanligt arbete. 

De två i baksätet skrattade. Jag log. Inte bara för att det var modigt av henne att uttrycka den önskan. Utan även för att jag också ville ha det så. Nu. Många många år senare. Då sitter jag här. Familj. Två barn. Ett hus med en liten gräsmatta. Ingen hund, som tur är. Kör japanskt i stället för volvo. Och ett vanligt arbete. Det är rätt skönt. Det känns tryggt. Jag behöver inte mer än så. Inte sedan drömmarna om en idrottskarriär försvann.