Gråta tillsammans

I kväll tittade jag på film med mina barn. De hade satt igång Paddington 2. Jag slog mig ner i soffan. Efter en stund hade jag ett litet huvud liggandes i mitt knä. En stund senare kom Prinsen över till soffan och lutade sitt huvud mot min axel. Det var en sån där stund man knappt vågade röra på sig. Eller andas. En sån där stund som gärna kunde vara för evigt.

Några minuter senare ville den lilla kasta in handduken. Krypa ner i sängen och vila inför jullovet som startar i morgon. Jag kom ner igen. Satte mig i soffan och fick ett huvud på axeln igen. Vi såg klart filmen under tystnad.

Nu vet jag inte om ni har sett filmen. Men den har ett fint slut. Och i samma veva som jag torkar mig lite diskret i ögonvrån. Vilket jag gör rätt ofta under filmer. Så ser jag att Prinsen gör samma sak. Och så en gång till. Och en till. Så snyftar han till. Han berättar att det är så sorglig.

Samtidigt som vi borstar tänder och gör oss klara för sängen. Så pratar vi vidare om de där tårarna. De som föll från hans kinder. Och från mina. Vi pratade om vad det var som fick dem att rinna. Om allt det fina. För det var det den här gången. Fint. Vi pratade om att det är okej att gråta. Även tillsammans. Vi pratade om att det är bra att visa känslor. Att prata om dem. Jag tycker det är viktigt. Även om jag själv inte är så bra på det. Riktigt jävla urusel om jag ska vara ärlig.
Vidare pratade vi om vikten av att vara en fin vän. Att hjälpa varandra. Jag uppmuntrade hans fantastiska empatiska förmåga.

En kram. Ett god natt. Och så smyger jag ner för trappan igen.