Ligga raklång

När jag kom hem igår började jag göra mat. Som så många andra dagar. Jag har börjat stoppa lurar i öronen för att sortera allt ljud. Nu får jag endast musik i öronen och slipper ljud från televisionen, barn och allt annat möjligt som far omkring.
Strax innan maten var färdig gjorde jag det. Jag lade mig ner raklång i vardagsrummet. Blundade. Stirrade upp i taket. Det var skönt. Men kortvarigt. Alla måsten ligger i huvudet. Det tog mindre än en minut innan det lilla barnet stod bredvid mig. Det var slut på vilan och sorterandet i huvudet.


Senare på kvällen låg jag raklång i sängen. Händerna på bröstet. Hårda hjärtslag. Blicken i taket. Försökte sortera. Försökte få bort tankar. Det gick inte då heller. Och jag känner att jag är på väg in i en sämre period igen. Det ger mig enormt dåligt samvete. Skuld.


Sista fem timmarna på arbetet. Jag sitter ensam här uppe på övervåningen. Kanske ska jag lägga mig här på golvet och stirra upp i taket. Kanske kommer någon kollega upp och undrar vad i helvete jag håller på mig. Sparkar lite på mig eller skjutsar mig till psyket. Jag längtar något enormt efter grönt gräs som jag kan lägga mig på. Stirra upp på den blåa himlen. Molnen som långsamt glider förbi. Tror det är mer accepterat att ligga raklång där.


När jag kommer hem idag ska jag göra mat igen. Medan den står i ugnen ska jag lägga mig ner. Förhoppningsvis med ett huvud som har några tankar färre än igår. Om min chef bara kunde ge mig svar.