Utan glädje

Två dagar kvar. Två dagar innan det är dags för lite ledighet. Det ska bli skönt. Tror jag. För ärligt talat är jag inte alltid säker. Kanske känns det svårare just nu efter att ha varit hemma med sjukt barn i två dagar. Två dygn som går så fruktansvärt jävla långsamt. Det är så segt och trist jag vet inte vart jag ska ta vägen. Samtidigt är jag väldigt tacksam att möjligheten finns att få stanna hemma med sjuka barn och samtidigt få en liten slant för det. Men att slippa passa så mycket tider. Det är skönt.


Hur som helst. Det jag skulle skriva handlade inte om att vårda sjuka barn. För nu är det dags att försöka bli lite allvarlig för en stund. Det finns en sak som jag senaste tiden funderat över. Något jag har känt av. Eller inte känt av. Kanske man ska säga.


Den senaste tiden. Och då kanske vi pratar om några månader. Kanske till och med ett år. Så jag har inte kunnat glädjas speciellt mycket. Det är ytterst sällan jag känner att jag blir sådär riktigt glad. Inte ens när Djurgården vann SM-guldet var lyckan total. Och då förstår ni att det har gått långt.


Det finns stunder som jag längtar till. Det finns saker som jag ser fram emot. Men sedan när det händer. Då kan jag tycka att det är lite trevligt och ingen mer med det. Men den där riktiga glädjen. Den finns inte. Har inte funnits på ett  bra tag.
Mycket känns jobbigt. Allt i från arbetssaker till att lägga barn. Planera mat. Träna. Prata. Det enda jag längtar efter är tystnad och lugn och ro. Jag vill bara ligga raklång på golvet och känna total tystnad. Men jag antar att det skulle bli svårt att inte ligga där och fundera på alla måsten. Svårt att komma i från alla röster.


För samtidigt som den här glädjelösa tiden infunnit sig så är kroppen trött. På något konstigt sätt. Inte den där härliga - jag har kört slut på kroppen genom träning - känslan. Utan en allmän matthet som är konstant. Jag funderar på om jag är sjuk. Har jag någon allvarlig sjukdom som ligger där inne i kroppen och håller på att växa? Jag är för rädd för att kolla.
Så jag tänker att det går över. Jag tänker att jag biter ihop. Jag tänker att alla känner så här. Inte minst när de har småbarn. Jag tänker att det är så många som mår ännu värre. Jag tänker att jag inte har rätt att klaga. Jag tänker att orken kommer tillbaka. Bara jag får vila lite över julen. Julen. Som innehåller minst lika många måsten som lugna stunder. Men jag ska försöka ta tillvara på de lugna stunderna. Se till att de övervinner alla måsten.


Om två dagar är det jullov. Jag har en lista bredvid min dator. Nio punkter. Tre av dem är strukna. Om två dagar är det jullov. Jag ska börja med att lägga mig raklång i hallen.