Och så var vi där igen

Nu var det dags. Igen. Att få tillbaka de där minnena från i början. När Flickan från landet i norr och jag träffades. Avsked och tårar vid Arlanda. Längtan. Saknad. Önskan. Drömmar. Kyssar.

I dag åkte Flickan från landet i norr ut till Arlanda. Satte sig på ett flygplan och åkte norr över. Hem till familj. Själv åkte jag till arbetet. Inte lika roligt det. Och nu sitter jag här hemma. Med samma känslor som då. Längtan. Saknad. Önskan. Drömmar.

Det har gått mer än 3.5 år. Men jag saknar henne fortfarande när hon åker i väg upp till sitt. Även fast jag vet att hon snart kommer tillbaka. Till vårt. Men det är tomt här utan henne. Det är ensamt. Hon behövs här för att det hela ska kännas rätt. Hon är helt rätt. Ni vet. När man ser in i ögonen och bara känner lycka. När man inte vill sluta titta. När man inte vill sova för att inte missa tid med henne. När hjärtat slår lite snabbare. Lite hårdare. Och ibland även det där extra slaget.

Jag som hade tänkt att fördriva tiden på gymet. På löpband, motionscyklar och maskiner. Ute i skogarna på höstbeklädda skogsvägar. Löpandes. I bastun. Men nu sitter jag fast med en eländig förkylning i stället. Om jag bara kunde vakna helt frisk i morgon. Om jag ändå kunde få vakna bredvid den underbara Flickan från landet i norr.