Vidriga samling

Ända sen jag började på min arbetsplats har jag ogillat att ha samling med barnen. Att prata med barnen är inga problem. Att få dem att lyssna är inga problem. Men det är något som låser sig när jag ska sitta ner i en ring med alla och göra någonting. Jag får panik. Jag blir livrädd. Jag vill inte vara med.

Första fyra åren har jag i stort sätt sluppit. Jag har förhandlat bort samlingarna. Gjort saker som mina kollegor inte vill göra. Win-win lägen alltså. Men nu är det nya åldrar. Nu är det nya lokaler. Men samma kollegor. Och jag tänkte att. För fan. Nu är det väl lika bra att ta tag i skiten. Att övervinna rädslan. Att visa vad jag går för. Eller inte går för.

Förra veckan var det min tur att ha samling. Helgen innan hade jag gjort små post-it lappar. Noga funderat ut vad jag skulle göra på varje samling. Så jag inte skulle sitta där. Hjälplös. I stället. Förberedd. Ha kontroll.

Och jag satte dem. Varenda en av dem. Måndag-fredag. Och när jag satt där. Men 16 barn i en ring. Och gjorde ramsor. Var pedagogisk. Fixade avancerade Grön Flaggmål. Så var det inte världens undergång. Kanske inte livets mest underbara ögonblick. Men samtidigt lite småtrevligt. Och när fredagen kom var jag sådär halvstolt över mig själv att jag fixade det. Känslan att jag bidragit kom över mig.
Den här veckan var det min kollegas tur. Skönt. Nästa vecka är det Chicha H's. Sen är det jag igen. Och då sitter jag där. Med mina små post-it lappar. Och har den där kontrollen igen.