Att öppna sig för folket

Igår var det Idol på televisonen. Är nog första gången jag verkligen har följt det där fredagssjungandet. Annars brukar det mest vara själva uttagningarna. Men nu har jag alltså setat här i soffan på fredagskvällarna. Försökt hålla ögonen öppna. Och tittat på Mariette med sina vänner.

Igår var det någon slags hyllning till en vän. Till familj. Eller flickvän. Och man fick se en kort snutt om vad personen som hyllades betyder för idoldeltagaren. Deras förhållande till varandra. Och slutligen att sången de skulle sjunga var tillägnad dem.

En del var rörande. Andra inte alls. Men jag satt här i soffan och kunde bara imponeras av hur starkt det är av dem att ens göra det. Att våga öppna sig så för ett helt land. Och kanske lite mer än så. Att öppet visa sina känslor. Att öppet visa att sitt förhållande till mamma betyder allt.

Jag skulle inte göra det. Jag skulle känna mig otroligt obekväm. Att öppna mig och berätta om mina känslor. Det har jag alltid haft svårt för. Jag hålle rmig gärna som en stängd bok. Ändå tills man lär känna mig ordentligt. Riktigt ordentligt. Då går det på något sätt ändå att läsa en del av sidorna ur den stängda boken. Utan att jag egentligen vill det. Men så är det.

Så jag sitter kvar i soffan. Tyst. Och håller mina känslor inom mig. Precis som förr. Sväljer saker som egentligen kanske borde komma ut i öppna luften. Precis som förr. För det är sån jag är. Samtidigt som jag imponeras. Av Idol-Calle. Och alla hans vänner.