Förbannad

Jag funderar på hur länge det går att hålla saker inom sig. Och hur man vet vad det egentligen är som vill komma ut. Vilka känslor. Vilka reaktioner.

Senaste tiden har jag varit förbannad. Jag vet inte riktigt på vad eller på vem. Bara att jag är riktigt jävla arg. Det bubblar i mig. Det kokar i mig.
Jag hade en sådan period för ett antal år sedan. När jag fortfarande bodde hemma. Då stängde jag in mig och ville inte träffa någon. Kanske är omoget. Vad vet jag.

Nu är jag äldre. Och jag börjar komma in i en liknande period. Det är inte bra. Om jag bara visste vad det är som vill komma ut. Ut i det fria. Så jag slipper gå runt och vara förbannad.

Självklart spekulerar jag i anledningar. Och självklart kan jag komma på en hel massa. Men jag känner inte säkert att det är allt som ligger bakom det arga.
Exempelvis. Jag är inte nöjd med mig själv och mitt arbete. Jag vet vad jag vill. Men jag fastnar alltjämt i min kollegas negativa nät. Och så skiter sig allt. Vilket gör mig förbannad. Både att jag inte gör det jag tänker. Samt att jag som person blir helt fel. Jag är inte sån. Jag är driftig. Jag ger saker en chans. Men det har försvunnit någonstans på vägen de senaste månaderna. Men det kan väl inte vara den enda anledningen till att jag alltjämt är arg?

I stället kan jag fortsätta listan en bit till med saker jag inte är nöjd med. Men jag har alltid varit en sådan som håller tyst och sväljer diskussionen. Och så kommer det nog att förbli. Kanske inte är den bästa lösningen. Men efter ett tag är irritationen borta och verkligheten kan gå vidare som det var innan. Fram tills nästa gång.

För övrigt så behövde jag ringa 112 på arbetet idag igen. Det börjar bli en vana. Men sedan kom en mamma som kör ambulans och kollade upp flickan med den onda magen. Och avbeställde ambulansen. Det blev jag inte förbannad på. Det kröp upp senare inom mig.