Farbror Glenn

Det har gått några dagar sedan jag satt ensam i mörkret utanför ett rum med sovande barn. Morgonen efter stappalde jag hem tidigt. Tänkte att jag skulle gå hem och sova någon timme för att ladda upp batterierna igen. Men det blir sällan som man tänkt sig.

I stället träffade jag Flickan från landet i norr och tog en gemensam frukost på Wayne´s. Detta underbara ställe. När jag kom hem satte jag igång och diska. Och städa. Och plocka det ena efter det andra. Plötsligt slog det mig att jag hade tvättid. Och där försvann all chans till att sova ikapp lite.

Tröttheten slog aldrig till den dagen. Faktiskt. Inte ens på kvällen blev jag spceiellt trött. Men jag behövde nog några extra sovtimmar ändå. Så jag tog sovmorgon på torsdag. Ända till kl. 09.00. Innan jag i panik åkte iväg till bror för att hjälpa till med lite rivning. Bror. Som för övrigt ska bli en sån här fadersfigur i sommar. Ska bli spännande. Ska bli intressant att se hur både han och hans Dalaflicka är som föräldrar.

Jag tvivlar inte på att de blir bra föräldrar. Men det är ändå svårt att se sin bror som det. Kanske lever vi för nåra inpå varandra för det. Eller så ser jag oss fortfarande som tonåringar som ständigt springer fram längs skogsvägar och asfaltsgator. Och då blir det svårt att plötsligt se honom som en pappa.

Själv längtar jag lite. Inte tills han blir pappa. Utan tills jag själv en dag får hålla mitt egna lilla barn i famnen. Att skämma bort och älska. Att påverka och älskas. Det kommer att bli bra dagar. Det kommer att bli fantastiska dagar. Det är mitt luftslott som har byggts upp.