Ensamstående för en helg.

Jag har varit ensam med Prinsen några dagar nu. Ensamstående. Sedan fredag kväll. Har väl haft lite blandade känslor inför det. Lite oroliga moln flög förbi ibland. Det är första gången. Han och jag. Jag och han. Hänger ihop, ensamma här hemma. Hur orkar ensamstående föräldrar egentligen det här?

Jag var beredd på att bli arg. Frustrerad. Inte orka ta strider. Sucka. Allt det där Flickan från landet i norr och jag annars kan dela på. Eller ge varandra lite andrum i alla fall. Prinsen slukar i vanliga fall en hel del energi. Han är jordens snällaste och mest empatiska pojke. Men han super verkligen energi. Aktiv. Frågvis. Och vill delta.

Nu gick fredagen. Och hela helgen. Plötsligt var det måndag morgon och det var dags att arbeta och gå till förskolan. Få en liten extra paus från varandra. Men under hela helgen. Vi har inte bråkat en enda gång. Inte tjafsat. Inte suckat. (Eller nja...någon liten suck kanske det kom när han efter två timmar i lekparken vill gå till en annan lekpark. Eller när han ska krypa upp för trappan vid sänggång och leka snigel.)

Det har gått fantastiskt bra. Handlat. Varit ute. Lagat mat tillsammans. Haft långa diskussioner vid matbordet. Ja, allt sådant som man vill ha. Skrattat. Dansat. Poppat popcorn. Nu var det här inte alls speciellt jobbigt. Men jag vill ändå hylla ensamstående föräldrar. De gör ett hästjobb. Sliter för två. Och de flesta gör det säkerligen riktigt bra.

Nu är det måndag kväll. Prinsen sover. Jag ser på Run all night. Vi båda inväntar tisdag morgon. Och starten på den tredjesista dagen på den här terminen. Jag ser ljuset i tunneln. Det är bara hoppas att ljuset för lite sommarvärme med sig också.