I vilket fall som helst. En måndagskväll. Bara en vanlig kväll. Ett gäng löpare samlas i ett terrängspår på andra sidan stan. Förväntningarna och spänningen är hög. Alla vill iväg. Visa vad de går för. Prova på. Ta de där första stegen efter att startskottet gått. Känna glädjen och lyckan i att bara få springa.
Klockan 18.00 ska starten gå. Som på alla lopp är tiden framflyttad. Det är för många löpare så startgruppen delas upp i två. 18.15 går startskottet för andra startgrupp. Och där. De där första stegen. Det är så det alltid ska vara. Det är sån lycka som ska infinna sig när man gör något.
Nu är det inte mig det hela handlar om. Det hade det kunnat. Om jag hade varit skadefri. Men nu är det Prinsens kväll. Det är hans första löptävling. 500m terräng. Och han är så taggad. Så laddad. Han vill bara springa. Tydlig med att jag inte får springa med. Jag ska möta honom vid målet. Själv hoppas jag bara att han följer med strömmen. Vem vet vad han kan hitta på vägen som stjäl hans uppmärksamhet.
När starten går och han springer iväg så skiner han med hela ansiktet. Med hela kroppen. Han ser så lycklig ut och det gör mig alldeles varm inombords. Äntligen får han utlopp för all sin energi.
Runt hörnet försvinner barnen och jag joggar mot målet. Joggar på lätta steg en 40-50 meter från målet för att möta honom. Plötsligt ser jag honom komma. Och det är nu det är svårt att formulera sig.
Han ligger där framme med den vuxna förlöparen och två barn till. Han ler. Jag börjar heja på honom (att han är duktig, inte att han kommer att vinna, så klart) och han lägger in ett ryck när han ser mig. Fortfarande världens största leende på läpparna. Han lägger i en extra växel och springer först in i mål. En klar seger med en 20 meter.
Nu blev det plötsligt svårt. Som gammal (ja, jag är sjukt passé och gammal vid det här laget) löpare så är jag givetvis fantastiskt lycklig och stolt. Min son vann. Han sprang snabbast. Samtidigt så vet jag att det inte är viktigast att vinna. Framför allt när man är 3,5 år gammal. Eller ung. Det viktigaste är att han var så där fantastiskt lycklig som han såg ut att vara. Att han vill springa nästa vecka igen. Att han kan fokucera på något och använda som energi till något positivt. Jag antar att jag förmedlar det ena till Prinsen och håller den andra vinnarkänslan för mig själv. Jag vill inte sätta någon press på honom. Absolut inte. Han ska göra det han blir lycklig av. Så där lycklig som ni kan se han vara när han pinnar iväg närmast kameran i det första klippet. Underbara unge.
Starten. Och han pinnar iväg som en ko på grönbete.
Målgången. Ni ser också den sjukt spänstiga pappan som viker av strax innan målgången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar