Streaken lever

Det har varit mycket nu. Föräldrabesök. Middagar. Avslutningar. Och så det vanliga arbetet som ska göras. Ta hand om de där 42 härliga barnen. Försöka upprätthålla någon form av pedagogisk verksamhet så här i slutet på terminen.

Men det är nära nu. Riktigt nära. Jag började arbeta den 2:a januari det här året. Det var den första dagen på vårterminen. Det var ett tag sedan. Det har gått snabbt. Mycket har hunnits med. Om en vecka är vårterminen slut. Den är över. Förbi. Men det är inte semestern jag egentligen räknar ner till. Det är streaken. Den som lever ända sedan 2:a januari. Och som måste leva en vecka till.

Jag har varit på arbetet varenda dag. Exakt varenda dag vi har haft öppet. Inga sjukdagar. Inget vabbande. Inga läkarbesök. Inget. Nada. Det känns lite halvt sjukt att jag lyckats med det. Och då kanske ni tänker att vi vabbar ojämnt här hemma. Men det är faktiskt så sjukt att under hela den här terminen har Prinsen varit sjuk en enda dag. En fredag. Det minns jag. Och så säger de att barn som inte ammar får sämre immunförsvar. Ha!

Så nu återstår alltså fyra arbetsdagar. Sen har jag fixat det. Och just nu känns det som att det ska mycket till att det inte ska lyckas. Överkörd av en lastbil. Skottskada. Jordbävning. Eller en magsjuka från helvetet. Någonting i den stilen. En kollega tror inte jag fixar det. Han anser att jag vill det för mycket, därför kommer det inte att gå. Så jag ska nog helt sluta tänka på det. Bara låta dagarna ha sin gång. Rulla på. Och så plötsligt. Boom! Så är det fredag.