Vågskålen vägen över

Den senaste veckan har jag varit nere lite på avdelningarna. Lämnat min trygga punkt här uppe på den kalla tomma kontoret. För att möte det varma. Livliga. Och det har fått mig att inse något. Det har fått mig att väga över rätt ordentligt på vågskålen jag burit med mig det senaste året.


Nu ska jag göra det jag gör ett år till. Två terminer. Höst och vår. Det har jag redan lovat. Och kanske vet man inte helt säkert efter ett år. Det kanske är för kort tid. Men efter två år. Då kan ingen säga att jag inte testat.


När jag varit där nere på avdelningarna. Då ser jag miljöer. Jag ser material. Kollegor. Och så ser jag barn. Dessa härliga barn. När jag kommer in på den avdelningen jag för ett år sedan lämnade. Då kommer ett barn fram och kramas. Och sedan ett till. Plötsligt stod jag där i någon slags gruppkram med sju barn.


Jag gick vidare till grannavdelningen. Lämnade av lite saker och var på väg därifrån igen. Då hörde jag att en flicka där väntat hela dagen på att ge mig en kram. Lite blygt kommer hon ut ur ett rum. Avvaktande. När jag hukar mig ner så kommer hon fram med utsträckta armar. Där vägde vågskålen över. Ordentligt.


Nu sitter jag här uppe igen. Det är tyst och det är lugnt. Skönt ibland. Men jag saknar ändå farten. Jag saknar skratten. Jag saknar att se barnens utveckling genom åren som går. Ett år till ska jag ge det här. Det har utmanat mig något enormt. Men jag vet inte. Det är på något sätt inte rätt.