Så kom det ett nytt samtal. Ett nytt besked. Och även om det inte kom som en nyhet så är det svårt att verkligen förbereda sig för de här orden.
"Det är inte så bra. Jag har cancer." Satan. Igen. Hur tar man egentligen emot såna ord. Det är säkerligen mycket värre för den som måste sitta mitt emot läkaren och få de orden kastade i ansiktet. Men att sitta 60 mil därifrån. Att höra hur den föräldern man har kvar försöker att vara positiv. Det är inte lätt det heller.
Hon har klarat tre olika sorters cancer tidigare. Både och läkarna är optimistiska. Det är väl ändå bra. Men samtidigt som jag hör hur stark hon försöker vara så lyser rädslan igenom. Hon börjar, kanske omedvetet, sammanfatta saker. "Ni har gjort ett sånt bra jobb med era barn". "Visst blev ni väl ändå rätt bra människor".
Jag hör de här sakerna och det är nog det som gör mig mest rädd.
En operation är planerad. Allt är redo. Det är bara en sak som fattas. En bokad tid. Det är personalbrist och därmed tidsbrist. Inte konstigt med tanke på pandemin som härjar runt om i världen just nu. Så klart det här skulle hända i samma veva.
För något år sedan satt jag på nattbussen från norr ner till huvudstaden. Tunga resor för att möta en pappa som var på väg bort. Jag hoppas att jag slipper de resorna på ett bra tag. Jag hoppas att det finns en operationstid snart och att allt försvinner. Att allt tas bort. Vi är inte redo än. Hon är inte färdig än. Hon ska ju lära mina barn tyska ordentligt först. Hon vill skämma bort dem med pucko till frukost i flera år till. Hon är betydligt starkare än vad jag är när det gäller sånt här. Och det är nog tur det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar