Ännu ett RUS

Jag hade utvecklingssamtal med min chef förra veckan. RUS. Som det så fint heter. Givetvis kommer jag in så där extremt förberedd. Dokumenten var i fyllda. Jag hade läst dem många gånger så att jag skulle kunna prata om dem utan att egentligen behöva läsa. Den timmen det skulle ta blev snabbt en och en halv timme. Precis som vanligt så skattade jag mig själv alldeles för lågt. Även om jag den här gången satte mitt lilla kryss aningen högre än förra året.

När vi pratat om en hel massa saker så kom vi till slut fram till den där punkten gällande framtiden. Vill jag fortsätta med det här administrativa arbetet eller vill jag tillbaka till barngrupp. Hon sa att jag passade till båda. Jag sa att det är extremt skönt att höra. Jag behöver höra det. Och jag tror jag har bestämt mig. Jag tror. Att när hösten kommer. Då har jag lämnat det här kontoret. Då ska jag göra skillnad. Då ska jag vara en del av det stora. Det är mycket som kommer med det som jag ogillar. Men jag tror det kommer att kännas bra. Kännas viktigt. Viktigare.

Men än är det några månader kvar. Chefen tyckte vi skulle återkomma till den punkten senare. När våren kommer. Men jag tror jag har bestämt mig. Faktiskt. Jag har en kollega som är intresserad av min tjänst. Snart ska han få den. Bara åtta månader kvar. Och en hel del saker att försöka lösa.

I fredags uppstod ett problem. Jag skulle fixa en sak. Det gjorde jag. Men missade en sak. Skulle ändra. Då ville inte systemet det längre. Kommunens ansvarige kunde inte heller lösa det. Ärendet är nu skickat till systemets support. Jag hoppas att det löser sig under dagen. Jag har inte kunnat släppa det där hela helgen. Sovit dåligt. Funderat. 

När en sak blir fel kommer ofta fler saker rullandes. Och det gjorde det i fredags. Så klart. Jag hatar att göra fel. Det gör säkert de flesta. Men hos mig så sätter det sig ordentligt. Jag bryr mig så mycket om vad alla andra tycker och tänker om mig och det jag gör. Så jag har ingen tro alls på mig själv. Precis som Dr. Cox säger.