När jag ändå är igång och pratar om fina människor. Om fina vänner som glidit iväg. Så finns det faktiskt en till. USM. Han som egentligen inte borde heta USM längre. Kanske finns det någon som minns honom. En vän jag haft sedan barndomen. Det börjar bli rätt länge nu. En vän som kanske egentligen inte riktigt glidit i väg. Utan mer att vi har haft lite lätt kontakt då och då och när vi träffats så har det ändå känts som att vi träffats hela tiden. Ja. Svårt. Men ni som vet. Ni vet.
Den här killen är tillbaka i storstan. Till förorten utanför. Där jag också växte upp. Han har haft det lite tufft den senaste tiden. Men han kämpar på.
En annan som kämpar på är min mamma. Operationen gick bra. Det blev något strul med lungorna. Men det verkar vara fixat. Det blev något strul med gallblåsan. Men det verkar också vara under kontroll. Så hon kämpar på. Som sagt var. Och då var det dags att knyta ihop de här två personerna.
Eftersom jag växt upp med USM så känner min mor och han varandra också. Så jag bad USM om en tjänst. Frågade om han skulle kunna tänka sig handla lite åt min mor. Så hon inte behöver ta sig iväg. Bland virus. Nyopererad. I stället få vila lite. Svaret kom lika snabbt som en blinkning. "Say no more. I fix. Det är inga problem. Skicka bara vad jag ska handla så levererar jag det till dörren."
Jag antar att när man har en sådan fin vän. En vän man kan lita på. Då blir det naturligt när man träffas. Även om det har gått över ett år sedan vi sist sågs så blir det ändå på något sätt att man bara fortsätter där man slutade senast. Utan att det blir konstigt. Och det känns väldigt skönt. Så tack kompis. Tack för att du ställer upp. Tack för att du är en man kan lite på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar