Jag fick en käftsmäll i lördags. Ni vet. En sån där smäll som golvar en totalt. Som får exakt alla känslor att rinna över och bilda en stor pöl på golvet.
Tanken var att lugnt se en julfilm. Flickan från landet i norr och jag pratar om det varje år. Att vi ska se julfilmer. Men sedan går julen. Och vi har inte sett en enda. Annat skulle det bli i år.
Vi startade Jag kommer hem igen till jul. Med Peter Jöback. Han som brukar värma många hem i juletider med sina julsånger. Jag satt i fåtöljen och tänkte att det här blir lättsamt och musikaliskt. Och det blev det. I ca. tjugo minuter. Sedan blev jag tystare. Och tystare. Och tystare.
Jag kunde inte slita blicken. Jag knöt näven. Jag bet ihop. Jag svalde ner känslor som bubblade upp. Till slut lät jag tårar rinna. Ni som inte har sett den. Gör det. Kanske kommer ni inte alls bli berörda. Kanske kommer någon enstaka känna känslor som bubblar. Kanske går någon och lägger sig med lite mera julkänsla. Kanske suckar någon och tycker att filmen var helt värdelös. Kanske går någon och kryper ihop i fosterställning och gråter. Vad vet jag.
Kort sagt. Peter Jöback kommer hem till julen. Hem från de stora scenerna i Los Angeles. Hem till sin lilla hemby där familjen är kvar. Familjen där alla bär på någon liten hemlighet. Eller stor. Till slut kan saker inte hållas tysta längre. Känslor och hemligheter öppnas upp och det ger konsekvenser. En del små. En del enorma.
Jag säger inte att alla måste se den här filmen. För många är den säkert bland det sämre de har sett. Men jag blev träffad. Jag blev golvad. Och samtidigt som jag hatar när det blir så här. Så älskar jag det.
Nu har det gått någon dag och jag har tryckt ner känslorna igen. Det känns bättre. Det är lugnt nu. Tills nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar