Den senaste tiden har jag funderat en hel del på mitt föräldraskap. Jag har helt enkelt blivit tvungen. Kanske har vi varit bortskämda med det behovet tidigare. Eller så är det att vi har lyckats ganska bra med att forma våra barn till hyfsat vettiga människor. Men i veckan hände en sak med den äldre som fick mig att fundera ett par varv extra.
Här antar jag att olika personer reagerar väldigt olika. Men under min uppväxt så var liknande händelser totalt oacceptabla, vilket jag egentligen också tycker. Andra skulle tycka att det är väl ingen stor sak. Och det kanske det inte är. Det är inte så att han slagit någon eller gjort någon illa på något sätt alls. Han har ritat en sak på en stol och sagt något mindre trevlig ord. Sägs det.
Kanske reagerar jag större på det här för att han aldrig gjort något liknande tidigare. För att han började gråta den gången han råkade göra illa en kompis som inte höll i sig ordentligt på en skrana han drog.
Men hur som helst så kan en sån här sak inte bara passera förbi obemärkt. Det behövs ett samtal med Prinsen. Och det är väl egentligen här mina största funderingar kommer. Hur går man in i ett sånt samtal? Blir man arg? Ska man försöka låta upprörd och bestämd eller ska man ta den varliga vägen?
Det är svårt tycker jag. Om det ändå fanns ett facit. Då skulle det inte vara några problem. Jag kan hantera båda vägarna tror jag. Men jag tror också att många föräldrar blir arga för ofta. Att barnet inte riktigt kan ta in allt om en förälder låter för arg eller uppförd. De kanske bara känner skam och/eller trots. Så jag valde den andra vägen. Lät honom berätta. Säga sin version. Berätta varför. När tårarna sprutade erbjöd jag kramen. Det blev en lång kram. När tårarna slutat rinna hos honom pratade vi lite till. Och jag försökte vara tydlig med att jag aldrig någonsin vill höra att han gjort något sånt igen.
Jag tror att det är en bra väg. Visa att det verkligen är allvar samtidigt som man visar ömhet. Eller blir det fel signaler då? Jag vet inte. Jag har aldrig varit förälder tidigare. Jag kan omöjligt veta. Kanske får jag svaret om så där tjugo år. Men i dagsläget känner jag att barnet måste få känna sig älskat. Och det gör han hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar