För några år sedan var jag ute i lekparken med två små barn. Lekparken ligger
några meter i från vårt hus. Den lilla var nästan nyfödd. Prinsen var kanske
fyra år.
I lekparken sitter en mamma. Hon har också en väldigt liten. Och en som
kanske var fyra år. Fyraåringarna börjar lek med varandra där i parken. Några
minuter senare försvinner prinsen med den andra fyraåringen hem till hans
lägenhet. Där leker de. Timme efter timme. Dag efter dag.
Det var så det började. En otrolig vänskap. De har varit goda vänner sedan dess. Även om de
tyvärr flyttade för ett tag sedan. Båda saknar varandra något enormt.
I sommras.
Då skulle prinsen åka dit. Sova över där några dagar. Tillsammans med Flickan
från landet i norr och den lilla. Som numera är rätt stor. Jag skulle vara kvar.
Få andas lite.
När dagen kommer. Väskorna är packade. Skorna på. Det är dags att
säga hej då. Då bryter prinsen ihop. Han bryter ihop totalt. Han vill inte lämna
mig. Vi sitter där på hallbänken. Kramandes. Prinsen håller ett hårt grepp kring
mig och tårarna rinner. Där sitter vi. I säkert 20 minuter. Vi säger inte
mycket. Men saker är tydliga ändå. Och jag tror att vi båda är lika urtömda när
bildörren till slut stängs. Fan vad jag älskar den där pojken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar