Tillbaka på kontoret. Känns fortfarande konstigt att säga så när jag alltid
annars brukar vara nere i barngrupperna. Det är skönt att få komma och göra lite
arbete igen. Känna sig behövd (nåja).
Fick uppgifter direkt igår. Tog en kvart.
Fick lite mer. Tog en kvart till. Plus cykelvägen dit. Är det så här det ska se
ut även i höst?
Semestern har rullat på. Inga större utflykter. En hel del
kortare. Det har varit skönt att få vara på hemmaplan. Jag tycker om det. Det
ger ro. Satbilitet. Det ger någon slags vardag fast det är ledighet. Har
medvetet inte skrivit något här för att koppla bort. Koppla av. Just den biten
har inte varit specielt ansträngande.
Just det här med vardag tänkte jag på här
om dagen. Jag minns en bilresa i förorten för länge sedan. Jag körde med några
vänner. Hade precis tagit körkort. Hela världen var min. Tänkte jag. I bilen
pratade vi om framtiden. En kille baksätet skulle ta över hela välden. Han ville
bli känd på sin musik.
Den andra. Bredvid honom. Han skulle också bli känd.
I framsätet satt en vän till. Hon berättade om sin framtid. Sina förhoppningar.
Och det här sitter fortfarande kvar. För jag tror någonstans att jag kände exakt
likadant. Hon berättade om att hennes största önskan var att bli en
medelsvensson. Ha familj. Två barn. Villa med en liten gräsmatta och en hund.
Antagligen köra volvo. Ha ett vanligt arbete.
De två i baksätet skrattade. Jag
log. Inte bara för att det var modigt av henne att uttrycka den önskan. Utan
även för att jag också ville ha det så.
Nu. Många många år senare. Då sitter jag
här. Familj. Två barn. Ett hus med en liten gräsmatta. Ingen hund, som tur är.
Kör japanskt i stället för volvo. Och ett vanligt arbete. Det är rätt skönt. Det
känns tryggt. Jag behöver inte mer än så. Inte sedan drömmarna om en
idrottskarriär försvann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar