Kroppen ur balans

Tillbaka på kontoret. Jag har inte varit borta speciellt länge. Men ibland känns även en väldigt kort tid som väldigt lång. Två dagar extra kan göra att jag blir nervös för att komma tillbaka. Jag känner att jag missar saker. Nästan skolkar. 

Det var ännu värre när jag arbetade i barngrupp. Kanske är det därför jag inte är borta från arbetet speciellt ofta. Eller så har jag bara hög arbetsmoral. Nu är jag i alla fall tillbaka i stolen. Allt ser ut som när jag lämnade det. 

När jag gick hem en dag förra veckan ville kroppen inte vara med längre. Svetten rann som om jag skulle ha gjort ett pass med stenhårda tusingar. I stekhet sol. Vindstilla. Tartan. Mmmm... Ja. Ni förstår. Nu hade jag inte det utan jag hade bara gått för att hämta lillen på förskolan. En lugn promenad på 500m. 

Jag stod där på gården och pratade med pedagogerna. Svetten rann. Svetten rann något djävulskt. Tänkte ta av mig den tunna jackan. Men det hade inte varit en vacker syn. 

Jag kom hem. Svettades mer. Började frysa. Svettades. Utan att ha feber. På natten började jag må illa. Enorm huvudvärk. Covid-19 lyste i ögonen. Utan att gå in på fler mysiga sjukdomsdetaljer så var kroppen inte direkt i balans. 

Jag vet egentligen inte om den fortfarande är ur balans. Men en sjukanmälan var nödvändig. Fan. Tyvärr. Som tur var gick det snabbt över och jag tror att jag ändå har sluppit få corona. Eller tyvärr inte fått. Beror på hur man ser det. Det hela var över på två dagar. Och just två dagar var kanske just det kroppen behövde. Efter all träning i sommar. Den skrek efter lite vila. Och vila fick den. 

Det är så märkligt det här med träning. Man är aldrig så sugen på att köra hårt som när man inte kan eller får. Under de här dagarna där jag vilat har jag i stället fantiserat. Oj oj, tänker ni. Men skärp till er. Det är inte som ni tror. Jag har fantiserat om löpning. Om långa pass framför allt. Lugna pass som går längs vatten och stigar. Flera mil. Nya vägar. I bland har det till och med smugit in en liten fantasi om löpband. Hur jag står och maler tusingar eller något tempopass. 

Nu sitter jag som sagt åter i stolen. Det innebär att det inte är länge kvar tills det är dags att ge sig ut på vägarna igen. Jag har lite planer. Lite funderingar. Får se hur kroppen känns och hur vädret är. Ska bara se till att komma helt i balans först. Och förkorta några url-adresser. Tydligen.