Jag tycker om att göra saker praktiskt. Det har jag alltid gjort. Rörelsebehov och allt det där. Vilket återigen gör att jag funderar varför jag tackat ja till att sitta på olika kontor och skriva saker.
I början av den här tjänsten. Då var det en hel del praktiskt som skulle ordnas. Och även om det inte var fysisk rörelse jämnt så fanns det saker som skulle ordnas och struktureras på datorn. Listor (wohoo!), beställningar och budgetar. Den senaste tiden. Då har det varit mycket sammanställningar. Jag sitter och gör bildspel på saker pedagogerna fått fundera kring och skrivit om. För att min chef senare ska kunna ge feedback till personalen.
Men så sitter jag här. Läser frågorna. Läser deras case. Och så känns det lite som att min hjärna har gått i dvala. Den fungerar inte riktigt. Jag har inte använt den på rätt sätt det senaste året. Det där pedagogiska tänket jag tidigare använt mig av. Det har fallit bort. Ligger kanske som en våt trasa längst bak i huvudet.
Jag plockar fram pedagogernas frågeställning. Deras case. Försöker skriva ner mina egna svar. Försöker vara en av alla dem. Fast jag inte längre är det. Jag är en pedagog på paus.
Jag har två frågor framför mig just nu.
* Hur synliggör vi barnens lärande och utveckling?
* Hur vet vi att det vi undervisar ger effekt?
Och jag funderar. Jag försöker tänka. Men det händer ingenting. Jag hittar inte fram till rätt svar. Är det någon som har svaren så kan ni skrika till. Någonstans här inser jag vad jag behöver göra. Att sitta och göra sammanställningar och strukturera saker i all ära. Men det är inte det jag egentligen vill. Jag vill vrida ur den där våta trasan i bakhuvudet och börja tänka igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar