Zombieapokalyps

Världen är fortfarande nedsläckt. Gränser stängda. Människor ska hålla sig inne. Regler om att bara vara som mest två personer på samma ställe. Olika länder tänker på olika sätt. Många stänger skolorna. Sverige håller öppet. Och jag kan inte undgå att tänka att det här ändå är en slags tävling. Om ett halvår kanske en vinnare kan utses. Vem hade minst antal smittade? Minst dödsfall? Vem valde rätt taktik? Så även om all idrott är inställd. Så pågår en tävling i alla fall.

Jag får fler tankar under de här veckorna. Tankarna går till zombies. Levande döda. För tänk om det här är starten på en zombieapokalyps. Tänk er att plötsligt. Alla de som har dött av Covid - 19 plötsligt börjar röra på fingrarna. Ställer sig upp. Kroppen fortsätter att brytas ner. Ruttna. Men de går vidare. På jakten efter människor. Tänk om det skulle bli så.

Det kanske är dags att göra upp en plan. Vilka ska jag ha i mitt lag? Vilka områden är bra att hålla till på? Mat. Tillhyggen. Skydd. Kommunikation. Så mycket att tänka på.
Ja. Jag kanske har tittat på för många filmer. Följt The Walking dead för länge. Fear the walking dead. Men att leka med tanken är lika roligt som skrämmande. Jag får hoppas att det kan stanna vid en tanke. Att alla de tusentals människorna som mist livet de senaste veckorna. Att de förblir döda. Att de förblir stilla.

Bunkra!

Ny dag. Nytt kontor. Jag vet snart inte längre vart jag jobbar. Hade det inte varit för temperaturskillnaderna på kontoren så hade allt bara flutit ihop. Idag är det onsdag. Då brukar jag vara på det kalla stället. Det är jag också. En kort stund. Sedan måste jag över till det varma. Det är rörigt.


I övrigt råder det Corona-tider. Covid-19. En djävulsk ny influensa som sprider sig över hela världen. Fler och fler saker stängs. Gränser. Restauranger. Biografer. Även skolor i en del länder. Någon ledare skyller på en annan. Andra vill samarbeta. En del tar snabba beslut. Andra avvaktar. Gör inget förhastat. Gemensamt för alla: Ingen har rätt svar.


Här i landet ställs evenemang in. All sport tog slut. Bara sådär. Det blev inga vinnare. Inga förlorare. Om inte alla blev förlorare kanske. Ekonomiskt slår det hårt.


Men så finns det de som tar allt ett steg längre. Kanske för långt i mina ögon. De åker till mataffärer. De åker till apotek. Och så köper de på sig. Enorma mängder. Toalettpapper. Handsprit. Pasta. havregryn. Handskar. Ja. Inte fan vet jag vad de köper allt. Och inte varför heller för den delen. Men slut tar det. Det är bara några som får allt. Vårdens handsprit tar slut. En del stjäl. Säljer extra dyrt. Och jag sitter och läser om det här och fattar ingenting. Varför bunkrar folk? Maten kommer knappast ta slut. Toalettpappret kommer knappast ta slut. Människor kommer inte bli inlåsta under vapenhot.


Rekommendationen är att inte vara för många på samma ställe samtidigt. Så smittan sprids. Stanna hemma om du känner dig lite sjuk. Precis som alltid. Inte vara för nära äldre. Jag kanske tar för lätt på allt det här. Kanske får jag äta upp allt om några veckor när jag inte har någonting. När jag ligger dödssjuk. Men just nu. Nu lever jag precis som tidigare. Jobbar. Hämtar barn. Tränar. Handlar mat. Undviker folk. Precis som alltid. Den största skillnaden är att sporten på kvällen byts ut mot en serie. En film.


Vi når nog snart toppen av den här smittan. Några länder har redan gjort det. Inom några månader är nog allt över. Bara ekonomin i världen som ska återhämta sig. Folk lever på som vanligt. Och då har nog en del väldigt mycket havregryn och pasta att äta.   

En stor hög pengar

Att lägga pengar på saker är sällan roligt. Ibland kan det väl kännas okej. Att handla mat exempelvis. Då får man något tydligt för pengarna. Eller löparskor. En kaffe. En ny snygg skjorta. (Det är väl klart man köper en snygg. Vem skulle köpa en ny ful skjorta?) Eller köper en munk. Att lägga pengar på munkar är alltid rätt. Kom ihåg det!
Men den senaste tiden. Då har det lagts pengar. Och då pratar vi inte om en liten hög med pengar. Utan en stor jävla hög som gör att till och med ett bankkonto kan börja eka.

Först var det dags för tandläkaren. Det måste väl ändå tillhöra de mest tråkiga sakerna att spendera pengar på? Visst är det viktigt och nödvändigt och allt det där. Men roligt är det verkligen inte. Inte någonstans. Över 800kr för 15 minuter kontroll. Grattis tandläkarna.

Sen kommer vi till den där stora högen. Vår värmepump beslutade sig för att lägga ner. Tack för det. Nu kom det inte som en enorm överraskning. Den har tjänat huset i över 11 år. Men ändå. Närmare 60 tusen kronor på ett stort och tungt skåp som står längst in i ett hörn i tvättstugan. Det kan vi väl ändå vara överens om att det är den mest vidriga saken att spendera en satans massa pengar på? Återigen en nödvändig och viktig sak. Men enormt tråkig.

60 tusen kronor. Hela familjen hade kunnat ligga och slappa på stranden i Grekland i stället. Jag hade kunnat investerat pengarna och haft betydligt mer pengar 15 år senare. Eller så hade jag kunnat köpa mer än 6000 munkar. Antagligen hade jag behövt lägga mer pengar på tandläkare efter det. Men det hade ändå varit roligare med 6000 munkar en att köpa värmepump.

För ett år sedan var det svårt att få riktigt varmt vatten i handfaten. Strax efter blev det svårt att få fram riktigt varmt och skönt vatten i duschen. Så ja. Visst var det värt att lägga 60 000kr på en pumpjävel. Men roligt. Det kommer jag aldrig erkänna att det var.

Prinsen gör gott

Nästan varje gång Prinsen är med oss och handlar eller är på stan så frågar han om vi har några kontanter på oss. Det är inte ofta vi kan svara ja. För kom igen. Hur ofta använder man kontanter i dagens samhälle?

Nu kan man tro att han är ute efter att få köpa sig någonting. Kanske lite godis. Kanske en sån där meningslös slemhand som finns i små runda bollar i maskiner. Hur kan de fortfarande säljas? Eller kanske köpa sig en milkshake. Han älskar milkshake.
Men nej. Han frågar om vi har kontanter för att han vill göra gott. Han vill hjälpa. Varje gång vi närmar oss en tiggare, någon som ser ut att ha det svårt. Kanske spelar musik. Då vill han ge dem en peng. Han förklarar att de kanske inte har råd att köpa mat. De kanske inte har någonstans att bo. Inte råd att köpa nya kläder. Men det har vi. Så säger han. Och han har så rätt.

Stoltheten spränger mitt hjärta. Jag ler med hela kroppen. Och de här situationerna gör att jag nästan vill växla in mer pengar för att ha en säck med kontanter redo.
Den lilla hänger på. Han vill också ge. Det är fantastiskt att se hur de lär av varandra. Framför allt när det gäller att göra gott. Det är viktigt.

Stiltje

Det har gått några dagar nu. Man tycker att motvind inte borde kunna blåsa för länge. Att det finns ett visst antal dagar då vinden slår en i ansiktet innan det ska vända. Innan man ska kunna använda Petters "vinden har vänt"-uttryck igen.

Jag kan inte påstå att vinden har vänt. För inte känner jag någon vind i ryggen just nu. Men jag måste ändå erkänna att vinden har slutat slå mig i ansiktet. Det är vindstilla just nu. Det värsta. Fakturastrulet. Det är löst. Det gör att jag kan sova på natten. Hyfsat i alla fall.

Jag sitter på den nya förskolan några dagar. Det är så mycket varmare att sitta här. På ena kontoret sitter jag och fryser. Behöver extra varmluft som kastas på mig hela dagen. Kanske där av motvinden? Fast på det kalla kontoret står det en burk med kakor i min skrivbordslåda. Om personalen bara visste. På det här kontoret. Där svettas man. Är lite orolig över hur det kommer att bli när sommaren närmar sig.

Sommaren. Som jag har börjat längta efter så förbannat mycket. Jag är så less på is. På snö. På kyla. Det ser inte ens ut att vara någon som helst ljusning. Det är bara kallt. Och halt.
Så pass halt att det knappt går att springa ordentligt ute. Är det så någon enstaka dag. Fine. Men nu är vi snart uppe i 5-6 veckor med is på gångvägarna. Det är inte optimalt för någon som vill springa mycket.

Snart ska jag packa ihop mina saker och cykla till det andra kontoret. Det kalla. Tur det inte är is där uppe. Även om det är nära. Har lite arbete att bocka av där också. Innan jag på onsdag tar lite sportlov. Det ska bli skönt. Tror jag. Beror kanske mest på vilket humör barnen är på. Eller framför allt den lilla. Hans humör är inte att leka med just nu. Viljan. Sammanbrotten. Alla de där känslorna som är instängda i hans lilla kropp. Han vet nog lika lite som jag hur man ska hantera dem.

Under sportlovet hoppas jag att vinden hinner vända lite. Jag behöver det nu. För att ta mig igenom den här perioden av kyla och is. För att ta mig igenom perioden med ekonomiska funderingar. För att ta igenom mig den här perioden med små känslor som blir enormt stora. Stiltje är skönt. Men jag behöver en släng av medvind också.

Allt för mycket motvind

Det blåser för mycket motvind just nu. Allt för mycket går helt fel väg just nu. Har försökt få till någon slags rutin den senaste veckan. Vara på ett ställe måndag och fredag. Ett annat ställe i mitten på veckan. På alla andra ställen lite då och då. Det har fungerat sådär.


Men motvinden blåser hårt. Vart jag mig än vänder så slår den i ansiktet. Lite som den där berömda Runbybron som man alltid sprang hemma i förorten. Motvind hela tiden. Nu är det inte en bro. Nu är det livet. Jag vet inte vad som är värst.


På arbetet ligger saker som jag inte riktigt har koll på och strular. En faktura. En felkontering. Ett företag som gjort en miss. Jag som gjort en miss. Det var bara en tidsfråga med så många ställen att göra inköpen till.
Samtidigt. Varje gång jag ska försöka att ta ut lite av all övertid. Då kommer något i vägen och jag blir kvar på arbetet. Idag planerar jag helg vid 13. Givetvis behöver jag vänta på ett samtal och ett besök från en annan avdelning. Jag hoppas de också vill ha helg tidigt.


Motvinden fortsätter hemma. En liten som är så arg. Fortsätter att kasta saker, skrika och säga mindre trevliga saker. Orden gör fortfarande ont. Jag vet att det är en fas. En period. Men det gör lika ont ändå. Sedan vänder hans humör. Han städar undan. Sätter sig nära. Säger ingenting. Kanske är vi lika där. Kanske är det hans sätt att säga förlåt.


Jag behöver komma ut och springa av mig. Rensa huvudet. Få en paus. Från en motvind till en annan. Men ute öser regnet ner. Det blåser storm. Och vägarna är glashala. Det är inte läge. Tiden för löpband finns inte just nu. Idag hoppas jag på tidig helg. Troligtvis möter jag motvinden i trappen på väg ner. På väg ut i den glashala världen.

Ord som gör ont.

Glest mellan inläggen nu. Inte speciellt glest mellan arbetsuppgifterna. De två senaste veckorna har varit intensiva. Sådär galet intensiva som verksamheten på avdelningarna brukar vara i april/maj.
Samtidigt är det roligt när saker händer.


Igår hände det också saker. Men de var långt i från roliga. Långt i från arbetet också. Jag hämtade barn. Från skola och från förskola. Den lilla fick ett utbrott. Det sker allt för ofta nu för tiden. Han vill bestämma. Han vill vara den som får göra alla saker. Och får han inte det. Då bryter han ihop. Ordentligt. Vilket gör att jag ännu mindre vill låta honom göra saker.


Igår sparkades det på dörren. Det flög skor i hallen. Det skreks. Det gräts. Allt det där kan han hålla på med. Så länge han inte har sönder saker. Så länge han städar upp efter sig senare.
Efter en stunds skrikande tar han till orden i stället. Dörren är ful. Maten är ful. Skorna är fula. Oftast stannar det där. Men igår fortsatte han. Och det är det som gör ont. Så fruktansvärt jävla ont.
"Jag hatar dig!" Jag vill att du ska dö!"


Pang! Rakt i ansiktet. Det kändes som den största kniven i världen just huggits in i mitt hjärta. Och vridits om. Många varv.
Någonstans hoppas jag. Tror jag. Att han kanske inte menar det. Men det gör lika ont ändå. Bara att höra de där orden. Jag ville bara stänga av spisen. Ta på mig jackan och skorna. Och springa därifrån. Långt bort. Bara springa.


En del borstar bara bort såna ord. De går vidare. Hur lätt som helst. Det kan inte jag. Det gör för ont. Och så blandas orden ihop med egna tankar. Kanske har han rätt. Kanske vore det bäst. Jag har nära till såna tankar. Det har jag jämt. Kritik. Och jag. Vi går hand i hand.

Någonting växer fram

Just nu sitter jag på ett nytt kontor. Ett kontor som kanske kommer att vara mitt. Det är nybyggt. Luktar nytt. Hela förskolan är nybyggd. Hela förskolan luktar ny. 

Den här veckan har varit kaos. Jag har tagit emot så många leveranser. Jag har burit så många lådor. Jag har packat upp. Placerat ut. Dirigerat snickare och allt möjligt folk. Haft visningar. Ringt företag. Lärt mig larmsystemet. Fått ta beslut som jag inte har någon som helst utbildning till att ta. Arbetat med barnplaceringar. Jag har knappt varit still en sekund. 

Nu har första veckan gått. Det är spännande. Från att komma in i totalt tomma lokaler har det nu på en vecka börjat växa fram en förskola. Men det är mycket kvar att göra. Väldigt mycket. Men man kan se vart vi är på väg. Att fått vara med på den här resan har varit tungt. Men samtidigt väldigt roligt och givande. Även om jag får göra enormt mycket som jag egentligen inte har kunskap till.

Nästa vecka kommer det personal. Det ska bli intressant. Någon känner jag till. Någon har jag läst om i ett CV. Någon är ett blankt blad för mig. De har en vecka på sig att få ihop något slags arbetslag. Någon slags inskolningsplan. Någon slags avdelning. 

Nu har jag suttit still allt för länge. Har fler lådor att fixa. Fler utrymmen att möblera. Förskolan är tom just nu. Bara jag här. När klockan närmar sig 11.30 försvinner varenda hantverkare från stället. Om en timme kommer de tillbaka. Skruvar upp fler hyllor. Fler möbler.

Jag ska fortsätta med leveranserna. Placera ut saker. Placera in saker. Göra i ordning för nästa vecka.

Så mycket att göra. Så lite tid.

Ångra de små valen

Jag sitter nu på ett helt knäpptyst kontor. Inga människor är här. Inga barn är i närheten. Till och med ventilationen har lagt ner. Eller inte vaknat. Och när den är tyst så blir det som en slags kompakt tystnad. Ovant.


Det är sista arbetsdagen den här veckan. Det är sista arbetsdagen på det här stället på ett tag. På måndag öppnas dörrarna till en ny förskola på området. De öppnas inte för barnen. Än. De öppnas inte för personalen. Än. Men för min chef och mig öppnas de på måndag. Och där ska vi hålla på i en vecka och bära möbler, ta emot en miljon leveranser, ställa i ordning och jaga rätt på leveranser som inte dyker upp.


Men idag är jag här. Idag funderar jag lite på val som gått fel. Det hör givetvis inte ihop med att starta upp en ny förskola. Det är inte ens stora, livsavgörande val. Utan det handlar om de små valen som man kan ångra rätt fort.


För några veckor sedan kom jag hem en fredag. Hämtade barn. Och så tänkte vi att en snabb promenad till en närliggande matbutik skulle vara trevligt. Köpa lite fredagsgott och sådär. Taggade promenerar vi iväg. Det är kanske 2km dit. Som mest.
Efter ungefär 200m börjar det gå extremt långsamt. Efter 400m börjar jag bli less att den lilla går långsammare än en snigel och att den stora ska kasta sig i exakt varenda snöhög längs vägen. Vare sig snön är vit, svart eller gul. Efter 600m har jag ångrat promenaden minst 900 gånger. Åtta timmar senare är vi hemma igen.


Igår skulle jag ner på stan. Och vidare en bit till efter det. Det är ungefär 5km ner. Sedan 3-4km till ytterligare ett ställe. Och så 8-10km hem. Något man kan cykla på kanske 30-35minuter. Enkelväg. Om livet är med en. Jo. Tjena. Om det inte hade varit snöstorm. Om det hade varit plogade vägar. 8-10km hem. Det tog nästan två timmar. Jag var blöt av svett. Blöt av snö. Så förbannat jävla less. Ångrade mitt val att vara miljövän. Tar bilen nästa gång. Garanterat.

En stund av lycka

Folk brukar säga att barnen är sötast när de sover. Det är då de är stilla. Ljudet har lagt sig. Föräldrarna får tid för sig själva och kan andas lite extra.
Jag har kommit fram till att det stämmer. Faktiskt. Och det har absolut ingenting att göra med att de kan vara livliga och överdrivet rörliga under dagen. Faktiskt.


För så här ligger det till. När jag börjar ge upp på kvällen och ska försöka ta mig hela den långa vägen uppför trappan och till sängen. Då stannar jag till. Tittar in i barnens rum. Först den lilla. Han ligger och blundar. Så rofyllt. Han ligger nästan likadant som när vi kramade honom god natt. Drömmer säkert om sina enhörningar och om rosa glitter.

Sedan över till den stora. Han ligger mera utbrett över sängen. Armar och ben ligger lite hur som helst. Han blundar också. Till slut. Han ska hålla på med så mycket saker innan han kommer till ro i sin säng. Ändå är han uppe innan tuppjäveln.


När jag står där i dörrposten till respektive rum. Då fylls hela jag med så otroligt mycket värme. Så mycket kärlek och lycka. De är så fina. Och det är nu jag kanske ska lägga till att de är extremt fina hela dagarna. Inte bara när de sover. Men den här stunden. När jag ser på dem så fylls jag med lycka. Tacksamhet över att få vara pappa till de där två. Och allt skit de har hittat på under dagarna försvinner. Långt bort.


Och så smyger jag långsamt därifrån och kryper ner i min säng.

Skrik i natten

Det är inte så att jag slutat skriva igen. Det är så att jag har enormt mycket att göra. Alldeles snart går jag in i några sjukt intensiva arbetsveckor. Det kommer att vara så mycket att göra så jag kommer att drömma om arbete. Kanske är det därför jag senaste nätterna vaknat av att jag skrikit igen. Sådär som jag gjorde nästan varje natt innan vi flyttade upp till norr.


Jag minns själv aldrig riktigt vad det är som gör att jag vaknar. Att jag skriker. Någon gång kan det ha varit att jag sitter fast. Varelser närmar sig. Sliter i mig. Men jag sitter i någon slags gegga och tar mig inte loss. Kan inte fly. Kan inte slå tillbaka.


Jag hoppas att det bara är en tillfällighet att jag haft två nätter med skrik. Det blir så orolig sömn efter det. Trötta ögon på morgonen. Huvudvärk. Trötta ögon tidigt på kvällen. En ond cirkel bildas av det hela.
Om sex veckor ungefär. Då borde den här intensiva arbetsbelastningen lätta. Min gissning ligger på att jag kommer att bli sjuk då. Min gissning är att jag slutar skrika på natten i samma veva. Och att jag kan sova mindre oroligt.

En stund tillsammans i sängen

I tisdags låg jag i Prinsens säng. Jag tittade på en liten television med fruktansvärt dålig bild. Det var Djurgården som spelade hockey. Givetvis skulle jag hellre tittat på den andra televisionen i huset. Men där satt resten av familjen och tittade på Frost. För 374 gången.


När klockan börjar passera läggdags. För barnen alltså. Då borstas det tänder. Det läses något kapitel i en bok. Och det sägs god natt. Det var några minuter kvar av första perioden.
In kommer lilleman. Kryper upp bredvid mig och borrar in sitt huvud under min arm. Tittar på matchen.
Efter kommer Prinsen. Han suckar. Inte åt att vi ligger i hans säng. Utan att det är orättvist att hans lillebror får ligga sådär nära. Så han tar sin kudde. Han tar sitt täcke. Och så kryper han upp så nära bredvid mig på andra sidan. Och bäddar in oss allihop i hans täcke. Han är så välkommen.


Han frågar om han får se klart perioden innan han ska sova. Jag kan inte säga nej. Inte för att jag vill se klart den. Utan för att jag vill njuta av de där minuterna vi alla ligger tätt intill varandra och myser.
Så ringer den där periodpaussingnalen. Och den där stunden är över. Även om den lever kvar i mitt minne en stund till.

Jag älskar faktiskt mina barn

Så var det förbi. Julen. Och här sitter jag som Grinchen och ler. Äntligen tillbaka till rutiner och ordning. Det goda. Det sköna. Det viktiga. Det jag behöver för att fungera. Undrar hur det kommer att gå när jag blir pensionär eller så otroligt rik att jag slipper arbeta?


Under ledigheten har jag faktiskt inte legat raklång speciellt många gånger. Förutom när jag ska sova. Så klart. Jag hann med att göra klart saker på arbetet innan ledigheten. Jag kan ha kollat mailen några gånger. Men även den verkade ha tagit det lugnt.
Det jag däremot känt över julen är två saker. Och det är ingenting jag är nöjd över. Kanske är det så att rätt många känner likadant. Kanske är det inte så. Hur som helst så ska jag inleda med att jag verkligen älskar mina barn. Över allt annat. Så. Nu vet ni det.


Det första. När det är en längre ledighet. Inte minst på vintern. Så saknas pausen något enormt. Pausen från sina barn. Att sitta ihop med dem så länge det tar på krafterna. När de blir rastlösa och börjar tjafsa med varandra. Springa runt. Inte vill något annat än att stirra på en skärm och blir sådär lagom vansinniga när man säger nej.
Som sagt. Jag älskar mina barn. De är bäst. Och jag älskar att vara med dem. Men ibland behövs det en paus. Kanske en arbetsdag. Vad vet jag. Jag tror man är en bättre förälder då.


Det andra. Tystnad. Att få välja själv vad jag vill göra. Utan att få dåligt samvete över att säga nej till barnen. "Pappa, kan vi spela spel? Pappa, kan vi åka skridskor? Pappa, kan vi baka? Pappa, kan vi bygga om hela jävla huset?"
Nej. Nej. Nej. Kan jag inte bara så sitta en stund och läsa en bok. Det är det min ork räcker till. Jag orkar inte. Jag vill inte. Men då kickar det dåliga samvetet in. Känslan av att inte vara närvarande. Måste man alltid göra saker med sina barn? Kan inte de göra saker själva? Kanske ska jag återigen poängtera. Jag älskar faktiskt mina barn.


Klart slut.
Grinchen loggar ut.

Julfrid

Julafton har passerat. Det är skönt. De senaste åren har peppen på jul blivit allt sämre. Eller så har det med min oförmåga att glädjas åt saker att göra. Vem vet. Men det är så mycket krav. Så otroligt mycket måsten. Det går åt så mycket pengar. Och tid. Och ork. Sedan ska vi inte ens tala om hysterin och köphetsen hos människor. Det känns lite lagom hållbart när världen ser ut som den gör.

Julafton innebär också sociala sammanhang. Det tar också på energin. Otroligt mycket. Det ska bli mer av den varan idag. Vilket jag försöker hantera genom att springa ordentligt innan. Igår tog jag små pauser. Gå iväg till soprummet. Ta fem minuter på övervåningen. Plugga in hörlurarna med några countrylåtar. Allt för att komma i från och pausa.

Julafton här uppe skiljer sig så mycket från förr. Från hur jag är van vid dem. Här är det folk. Mycket folk. Det spelas julklappsspel och diverse saker. När jag var liten. Då var det familjen. Och en farmor. Inte mer än så. Det var lugnt. Det var stilla. Alla satt och lyssnade på julmusik. Ljuden som kom var från nötter som knäcktes. Det var inte mycket prat. Givetvis träning innan. Julaftonslöpning. Och kanske en frågesport.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Absolut inte. Men det är olika. Och även om båda sätten kan vara trevliga. På sitt egna sätt. Så kräver det ena mer av mig. Men jag kämpar på. Det gör jag alltid.

Nu är det snart dags att sätta sig i bilen och köra norrut. Inte 65 miljävlar. Utan några enstaka. Till en stuga ute i skogen. Där finns det folk. Och julstämning. Säkert mat och fart också. Men inte country. Träningen är gjord. Det är viktigt. Snart har även juldagen passerat.

Gråta tillsammans

I kväll tittade jag på film med mina barn. De hade satt igång Paddington 2. Jag slog mig ner i soffan. Efter en stund hade jag ett litet huvud liggandes i mitt knä. En stund senare kom Prinsen över till soffan och lutade sitt huvud mot min axel. Det var en sån där stund man knappt vågade röra på sig. Eller andas. En sån där stund som gärna kunde vara för evigt.

Några minuter senare ville den lilla kasta in handduken. Krypa ner i sängen och vila inför jullovet som startar i morgon. Jag kom ner igen. Satte mig i soffan och fick ett huvud på axeln igen. Vi såg klart filmen under tystnad.

Nu vet jag inte om ni har sett filmen. Men den har ett fint slut. Och i samma veva som jag torkar mig lite diskret i ögonvrån. Vilket jag gör rätt ofta under filmer. Så ser jag att Prinsen gör samma sak. Och så en gång till. Och en till. Så snyftar han till. Han berättar att det är så sorglig.

Samtidigt som vi borstar tänder och gör oss klara för sängen. Så pratar vi vidare om de där tårarna. De som föll från hans kinder. Och från mina. Vi pratade om vad det var som fick dem att rinna. Om allt det fina. För det var det den här gången. Fint. Vi pratade om att det är okej att gråta. Även tillsammans. Vi pratade om att det är bra att visa känslor. Att prata om dem. Jag tycker det är viktigt. Även om jag själv inte är så bra på det. Riktigt jävla urusel om jag ska vara ärlig.
Vidare pratade vi om vikten av att vara en fin vän. Att hjälpa varandra. Jag uppmuntrade hans fantastiska empatiska förmåga.

En kram. Ett god natt. Och så smyger jag ner för trappan igen.

Ligga raklång

När jag kom hem igår började jag göra mat. Som så många andra dagar. Jag har börjat stoppa lurar i öronen för att sortera allt ljud. Nu får jag endast musik i öronen och slipper ljud från televisionen, barn och allt annat möjligt som far omkring.
Strax innan maten var färdig gjorde jag det. Jag lade mig ner raklång i vardagsrummet. Blundade. Stirrade upp i taket. Det var skönt. Men kortvarigt. Alla måsten ligger i huvudet. Det tog mindre än en minut innan det lilla barnet stod bredvid mig. Det var slut på vilan och sorterandet i huvudet.


Senare på kvällen låg jag raklång i sängen. Händerna på bröstet. Hårda hjärtslag. Blicken i taket. Försökte sortera. Försökte få bort tankar. Det gick inte då heller. Och jag känner att jag är på väg in i en sämre period igen. Det ger mig enormt dåligt samvete. Skuld.


Sista fem timmarna på arbetet. Jag sitter ensam här uppe på övervåningen. Kanske ska jag lägga mig här på golvet och stirra upp i taket. Kanske kommer någon kollega upp och undrar vad i helvete jag håller på mig. Sparkar lite på mig eller skjutsar mig till psyket. Jag längtar något enormt efter grönt gräs som jag kan lägga mig på. Stirra upp på den blåa himlen. Molnen som långsamt glider förbi. Tror det är mer accepterat att ligga raklång där.


När jag kommer hem idag ska jag göra mat igen. Medan den står i ugnen ska jag lägga mig ner. Förhoppningsvis med ett huvud som har några tankar färre än igår. Om min chef bara kunde ge mig svar.

Utan glädje

Två dagar kvar. Två dagar innan det är dags för lite ledighet. Det ska bli skönt. Tror jag. För ärligt talat är jag inte alltid säker. Kanske känns det svårare just nu efter att ha varit hemma med sjukt barn i två dagar. Två dygn som går så fruktansvärt jävla långsamt. Det är så segt och trist jag vet inte vart jag ska ta vägen. Samtidigt är jag väldigt tacksam att möjligheten finns att få stanna hemma med sjuka barn och samtidigt få en liten slant för det. Men att slippa passa så mycket tider. Det är skönt.


Hur som helst. Det jag skulle skriva handlade inte om att vårda sjuka barn. För nu är det dags att försöka bli lite allvarlig för en stund. Det finns en sak som jag senaste tiden funderat över. Något jag har känt av. Eller inte känt av. Kanske man ska säga.


Den senaste tiden. Och då kanske vi pratar om några månader. Kanske till och med ett år. Så jag har inte kunnat glädjas speciellt mycket. Det är ytterst sällan jag känner att jag blir sådär riktigt glad. Inte ens när Djurgården vann SM-guldet var lyckan total. Och då förstår ni att det har gått långt.


Det finns stunder som jag längtar till. Det finns saker som jag ser fram emot. Men sedan när det händer. Då kan jag tycka att det är lite trevligt och ingen mer med det. Men den där riktiga glädjen. Den finns inte. Har inte funnits på ett  bra tag.
Mycket känns jobbigt. Allt i från arbetssaker till att lägga barn. Planera mat. Träna. Prata. Det enda jag längtar efter är tystnad och lugn och ro. Jag vill bara ligga raklång på golvet och känna total tystnad. Men jag antar att det skulle bli svårt att inte ligga där och fundera på alla måsten. Svårt att komma i från alla röster.


För samtidigt som den här glädjelösa tiden infunnit sig så är kroppen trött. På något konstigt sätt. Inte den där härliga - jag har kört slut på kroppen genom träning - känslan. Utan en allmän matthet som är konstant. Jag funderar på om jag är sjuk. Har jag någon allvarlig sjukdom som ligger där inne i kroppen och håller på att växa? Jag är för rädd för att kolla.
Så jag tänker att det går över. Jag tänker att jag biter ihop. Jag tänker att alla känner så här. Inte minst när de har småbarn. Jag tänker att det är så många som mår ännu värre. Jag tänker att jag inte har rätt att klaga. Jag tänker att orken kommer tillbaka. Bara jag får vila lite över julen. Julen. Som innehåller minst lika många måsten som lugna stunder. Men jag ska försöka ta tillvara på de lugna stunderna. Se till att de övervinner alla måsten.


Om två dagar är det jullov. Jag har en lista bredvid min dator. Nio punkter. Tre av dem är strukna. Om två dagar är det jullov. Jag ska börja med att lägga mig raklång i hallen.

RUS

Igår hade jag ett samtal med min chef. Inget konstigt med det egentligen. Då jag är hennes stöd så har vi en del samtal. Men det här var mitt utvecklingssamtal. Så här några månader efter alla andra. Vi pratade på. De flesta frågorna fick jag ha dubbla svar på. Ett svar från när jag var i barngrupp. Ett svar från min administrativa roll.

Så bekant så är jag inget fan av dessa samtal. Sitta vid var sin sida av borde och se på varandra. Prata. Men jag har haft ett par samtal med min chef den senaste tiden så det börjar ändå kännas lite mer naturligt. 

Det pratades om lärmiljöer och om barns lärande. Det pratades om kollegialt lärande och om undervisning. Om barngrupper, barnsyn och om framtid. Och mitt i allt pratande upptäckte jag att det är jag som sitter på en intervju nu. Jag sitter på andra sidan bordet och får svara på de frågorna som de jag intervjuade förra veckan fick svara på. Jag påpekade det. Hon skrattade bara.

I slutet på samtalet. När det där pappret vi går igenom. Som jag förberett då sjukt bra innan. Så klart. Då kommer vi till en punkt där man ska skatta sig själv. Hur arbetet varit överlag. Behöver man jag förbättra mig? Är det bra? Mycket bra eller till och med sjukt jävla bra? (Fast det står så klart inte så utan det står"överträffande"). Jag slår mig så klart inte heller för bröstet och skriker att jag är bäst och har överträffat allas förväntningar med hästlängder. Utan jag sätter det där krysset någonstans runt "bra" och hoppas på det bästa.

Men nu händer någonting. Någonting som aldrig hänt tidigare. Min chef skrattar till. Igen. Och säger: "Du är roligt du." Sedan förklarar hon vart hon har satt sitt kryss. Det är inte på "bra". Inte ens nära. Det är allra längst upp på "mycket bra". Kanske snuddar det även in på "överträffande"  Så sa hon. Helt sjukt. Hur gick det här till?  Jag känner hur ögonen börjar vattnas och jag försöker diskret klia bort det med ena handen. Vet inte om jag lyckades.

När jag går därifrån känner jag mig för en gångs skull nöjd. Fan. Jag har jobbat på bra nu. Jag gör saker snabbt. Jag undervisar mina kollegor. Kanske inte med så mycket pedagogik. Men med andra saker. Jag tar reda på och löser saker. Jag avlastar min chef. Jag är hjälpsam och jag är närvarande. Jag gör det jag sak och en hel del därtill. Och snabbt som satan går det.

Igår hade jag ett samtal med min chef. Inget konstigt med det. Egentligen. Även om resultatet den här gången blev mer eller mindre chockerande.  

Countrytårar och träningstankar

Lördag kväll. Sitter ensam i soffan och tittar på film. En sådan där film som får ögonen att bli lite suddiga. Som får kinden att smaka lite salt. Som får toppen av tröjan att få små blöta fläckar. Hade inte räknat med att det skulle bli en sådan film. Men kanske är det just det som gör det. När överraskningen blir total. Att filmen berör mer än man tror innan.

Jag började kvällen med att se nya Rambofilmen. Last blood. First last blood. First blood - last time. Ja. Vad den nu heter. Rambo är Rambo. Vare sig han är 25 år eller 85 år. Man vet på något sätt vad man får innan man sätter på filmen. Inte dåligt på något sätt. Men kanske ingen Oscarsnominering.

Andra filmen. Den där som fick kinderna att bli salta. Den heter Wild Rose. En countryfilm. Något jag visste om på förhand. Jag tänkte att. Country. Det är bra skit. Så jag körde på den. En vild småbarnsmamma från Glasgow. Som helt enkelt vill bli stjärna i Nashville. Inga konstigheter. Om det inte är så att hon råkar komma på vad som egentligen är viktigt i livet. Nämnde jag att hon var småbarnsmamma?

Efter två filmer kanske jag ska ge mig. Även om en film med Sandra Bullock går på televisionen. (Ni som vet, ni vet.) Men kanske borde jag packa ihop lördagen och krypa ner i sängen. Har de där tankarna i huvudet som jag ofta får. Gällande träning kanske är bäst att tillägga. Kvällen innan. Sjukt motiverad till att dra på mig skorna och springa. Snabbt. Länge. Hårt. Men jag vet att när ögonen i morgon bitti öppnas och jag tittar på klockan när jag hör tassande små steg i hallen så kommer suget vara borta. Sjukt jävla bortblåst. Men jag kommer att göra arbetet ändå. Det vet jag.

De där tankarna kommer när det är vardag också. Springa hem från jobbet. Bra idé! Det ska bli riktigt härligt. Så låter det alltid på morgonen. Och på förmiddagen. Sedan passerar klockan 15.30 och poff! Motivationen. Orken. Lusten. Är borta. Men jobbet görs ändå.

Om åtta timmar tassar de där stegen i den mörka hallen. Storlek 38. Då ska ögonen öppnas och jobbet göras. God natt lördag. God natt Sandra.

På andra sidan intervjubordet

Mina chefer håller på att anställa en hel bunt med pedagoger. Det är till en förskola som snart ska öppna. Som snart ska fyllas med skrattande barn och springande små fötter. Men för att dessa små liven ska utvecklas på ett bra sätt och få bästa möjliga start på livet så behövs det bra pedagoger. Riktigt bra pedagoger. Och det är inte alltid det lättaste att hitta.


Jag har senaste veckorna ringt en massa sökande pedagoger och mina chefer har träffat dem. Vi verkar ha en liknande syn efter att ha läst deras Cv:n då mina rekommendationer är de som fått komma på intervju.


Idag kunde en av cheferna inte sitta med på intervjuer. Pling. Där kom ett mail där min chef ville att jag skulle sitta med. Spännande. Det var två intervjuer idag. Två väldigt olika. Extremt olika. En som pluggat in varenda rätt svar. En som var betydligt osäkrare gällande det mesta.


Och jag sitter där. Är väldigt glad över att jag sitter på den andra sidan bordet. Slippa svara på en massa frågor. Förklara mina pedagogiska tankar och min barnsyn. Jag tror jag hade varit rätt jävla kass på det. Att på trettio minuter presentera mig själv som pedagog. Tar inte det flera år?
Jag minns inte hur min intervju var när jag fick det här arbetet. Men jag kommer ihåg att mitt första år här var bedrövligt. På många plan. Jag kom in i helt fel arbetslag. Tur jag fick fortsatt förtroende.


Att anställa någon. Inte minst någon yngre. Som nyss tagit examen. Där det kanske inte finns några riktiga referenser. Måste vara något av ett chanskort. Många kan plugga in bra svar på en intervju. Kan vara bedrövlig i barngrupp. Andra kan vara väldigt nervösa och osäkra. Men fungerar hur bra som helst i arbetet. Vi kommer att behöva dra en del chanskort.


Jag tror att jag kan tillhöra den andra kategorin. Nu satt jag inte på den sidan som fick frågor. Utan jag kunde sitta där bredvid chefen och känna att jag vuxit lite. Jag har fått förtroende för att sitta med på intervjun. Att sammanställa ansökningar. Det är mycket jag har fått förtroende för. Och det växer jag av. Och tackar för.

Ta på dig mössan

Nu har vi tagit oss hem från storstaden. Lämnat Huset från förr. Lämnat ångesten som sitter kvar i väggarna. Jag önskar någon gång att jag kan säga att ett besök där är lugnt och skönt. Att det är en härlig stund. Visst finns det positiva känslor också. Men tyvärr överväger de tunga minnena. Tur att de där löpvägarna jag pratade om senast finns. Att sällskapet från bror längs de där vägarna också finns.


Hur som helst. Den nya blåa bilen flög oss hem. Nästan. Om en flygning hade tagit sju timmar. Om en flygning hade varit enormt jävla dötrist för hela familjen. Tur vi har en säker bil och fantastiska barn.


Kommer hem till tio minusgrader och en vit värld. Lämnar sju plusgrader och grå miljö. Bra byte. På alla sätt. Idag cyklade jag ner på stan. Mötte folk som var på väg till arbetet. Gåendes utan mössa. Utan vantar. Vad är det för fel på folk? Vuxna människor. Herregud.


Jag minns när jag var tonåring. Då var det annat. Då skulle inte frisyren förstöras. Det var på något sätt lite häftigt att gå runt där och ha lite kläder på sig. Att man frös. Det spelade ingen roll.
Sedan gick åren och kanske mognade man när insikten kom att det är betydligt häftigare att slippa frysa genom att dra på sig onödigt mycket kläder. Gärna två mössor. Och dra ner dem långt.


Men bevisligen finns det vuxna människor. Både män och kvinnor. Både med långt, kort och utan hår alls. Som väljer att frysa. För är det tio grader kallt ute. Och så där lite lätt blåst så att det upplevs som minus 67. Då fryser fan alla. Så lyssna nu. Ta på dig mössan. Ta på dig vantar. Ta på dig alla möjliga lager av plagg. Det är faktiskt häftigt.

Springa längs minnenas allé.

Huset från förr. Det är där jag sitter nu. Det var ett tag sedan jag satt här. I alla fall ett bra tag sedan jag skrev några rader här. Konstigt nog är det alltid lätt att skriva något här. Det flyter på något sätt på av sig själv. Kanske är det för att det är så mycket minnen här. Det sitter alltid lite ångest i väggarna.

Det ska ätas julbord i helgen. Det är därför vi är här. Fira lite minijul. Flickan från landet i norr är på hotell. I huvudstaden. Det känns konstigt att hon inte är här. Jag behöver henne här. Dagarna blir lättare då.

Men trots all ångest. Trots alla minnen. Så finns det alltid en sak som är härligt med att komma hit. Och det är när jag får dra på mig löparskorna. Susa iväg längs minnenas allé. Alla gångvägar här i förorten. Jag har sprungit dem så många gånger. Kan varenda hörn. Varenda meter. Vet exakt hur långt det är till alla ställen. Och varje väg. Varje liten del. Har sina minnen. Ställen där vi kört intervaller. Plågat oss. Känt blodsmaken i munnen.

Ställen där jag arbetat. Ställen där jag skrattat och gråtit. Där jag gått med vänner. Med ovänner. Varit i bråk. Varit lycklig. Och varit extremt olycklig. Jag har alltid varit så glad att jag lämnat det här stället. Tagit mig långt bort. Men när jag springer här. Då känner jag mig hemma. Det är inte bara fantastiskt bra löpvägar i den här förorten. Det är minnen också. Och vare sig de är lyckliga. Eller i många fall för mig, väldigt olyckliga. Så är det mina minnen. Min uppväxt. Och någonstans. Under all ångest. Så är jag kanske ändå lite glad att jag har dem.

Nu ska barnen bygga pepparkakshus med farmor. Alla tre är lika exalterade. Jag försöker arbeta lite. Det är ett sätt att fly verkligheten det också. Och så längtar jag till bror ska dyka upp. Då kanske det ska springas igen.

Bemärkelsedag

Jag har fyllt år. Det var knappt någon som märkte det. Tror jag. Jag brukar inte sprida någon information om den dagen. Inte nu längre. Har man dessutom hoppat av facebooktåget. Då får ingen informationen serverad. För den delen har jag haft ålderspanik sedan 20-års dagen. Då är 39 inte mycket att fira. Inte ett dugg faktiskt.

Det börjar om jag ska vara ärlig, bli lite väl jobbigt att fylla nu. Åren rullar på lite för fort. Snart 40. Fyrtio år!! Helt sjukt. Snart pension. Men det värsta är inte siffrorna. Det är orken. Återhämtningen. Eller kanske bristen på båda. Det tycker jag är så förbannat jobbigt. Jag vill orka lika mycket som för 20 år sedan. Men jag är inte ens nära.

Hur som helst är jag 39 år nu. Och det är ingenting jag kan göra åt det. Tyvärr. Det jag däremot kan påverka. Det är orken. Fast jag har upptäckt att det är en jävligt fin balans mellan att vara extra sliten. Och bli lite piggare. Utan träning. Då blir jag seg. För mycket träning. Då är kroppen sliten. Men jag kan väl erkänna att jag inte är speciellt bra på att träffa den där fina linjen mellan.
Kan bara konstatera: Senaste 25 dagarna har jag kört 24 träningspass. Varvat löpning och pulshöjande styrketräning. Känns oftast bra. Men är ofta sliten i kroppen. All in. Eller inget.

Idag är det fredag. Helgen är nära. Dags för lite återhämtning tänker ni? Ha. Jo. Visst. Friidrottstävling hela lördagen. Familjesim. Julklappsletande. Storhandling. Julbak. Städning. Tvättning. Och...träning. Mycket av det är roligt. Det är det. Men jag kallar det knappast för återhämtning. Då ska man ligga på soffan. Spela tv-spel. Läsa bok. Se på film. Känna tystnad. Och kaffe.

39 år. En födelsedag som bara kom och passerade. Undrar vad jag gör om 39 år till. Då är säkert återhämtningen obefintlig. Och det är lika få som säger grattis.

17 dagar kvar

Jag har kommit till en punkt där jag är trött. Förbannat trött. Det är egentligen inte för att det är mycket på arbetet. Det rullar på rätt okej där. Lite lugnet före stormen kan man säga. Vid årsskiftet smäller det till. Tror jag. Då kommer det finnas att göra. Nu sitter jag mest och släcker småbränder. Planerar lite inköp. Letar material. Och lyssnar på barngrupperna som tränar julsånger i rummet nedanför trappan.

Men jag är trött. Förbannat trött. Kanske är det mörkret. Kanske är det regnet. Kanske är det alla känslorna från 13 orsaker varför serien som tar på krafterna. Kanske är det träningen. Jag vet inte. Eller så är det bara att året närmar sig slutet. Terminen är snart färdig. Jag har varit på arbetet varje dag utom en. Då var det vab. Jag slår på allt trä jag kan hitta och tänker att vi har haft fantastiskt friska barn i höst.

17 dagar till ska jag arbeta. Sedan blir det lite ledigt. Det ska bli skönt. Riktigt skönt. Jag älskar den här uppbyggnadsmånaden som snart börjar. Från 1:a december till julafton. Förväntningar. Leenden. Det är lite extra familjärt under den där perioden. Det tycker jag om. Kanske kan det ge mig den där sista extra energiknuffen jag behöver för att fixa de här sista 17 dagarna.

Men det är inte bara positivt med den här månaden som kommer. Så klart det inte är. Inte skulle jag endast kunna säga positiva saker. Det måste balanseras upp. Så klart. Det kommer krav också. Stress. Saker som måste hinnas med. Och det finns inte direkt överflödigt med tid. Eller ork. Men visst. Jag kämpar på. Precis som varje år. Tänker att ljuset övervinner mörkret. Eller något sådant. Och planerar. Listor. Listor. Listor. Det är väl ändå A och O i livet.

13 orsaker varför

För ett tag sedan. Rätt länge sedan nu. Började jag titta på en serie. Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare. Serien är 13 orsaker varför. En del av er känner säkert till den. Sett serien eller läst böckerna. För länge sedan var det en kollega som tipsade om den. "Den är extremt mörk. Den passar nog dig." Så sa han. Och så rätt han hade.

Nu har jag precis sett färdigt säsong tre. Sett färdigt. Men inte bearbetat färdigt. Alla de här tre säsongerna berör mig något så enormt. Det är så mycket känslor och tankar och minnen som far igenom mitt huvud. Genom hela min kropp. Jag vill sluta titta. Men det går inte. Jag sitter i soffan och känner hur tårarna rinner nedför kinderna. Jag har sedan länge gett upp försöken att hålla tillbaka dem.

Jag ska inte gå in på vad som händer i serien. Det tycker jag ni ska ta reda på själv. Omgående. Jag ska inte heller gå in på vilka personer. Vilka händelser. Vilka handlingar. Vilka känslor. Vad det är som gör att det blir så otroligt jobbigt för mig. Men det är mycket.

Samtidigt som jag försöker bearbeta saker. Så dyker det upp någon slags rädsla. Den här rädslan kommer i bland. Det gjorde den inte för åtta år sedan. Men efter att Prinsen kom till livet så kommer de här tankarna då och då. Hur ska han bli som tonåring? Vad ska han behöva gå igenom? Vad klarar han av? Det är ett tufft klimat ute i skolorna. Det vet jag. Ett jävligt tufft klimat. Press från alla möjliga håll. Jag hoppas bara han kan hantera det. Att Flickan från landet i norr och jag har förberett honom på det så mycket det bara går.

Jag säger inte att det som sker i serien kommer att drabba honom. Men då det finns många olika vinklar och livshistorier så är det inte omöjligt. Jag vet. Och det är enormt realistiskt och verklighetsförankrat. Det är aktuellt. Jag vet. Och det är mycket vanligare än man kan tro. Jag vet.

En cykelparkering

Varje morgon cyklar jag för bi en busshållplats. Inget konstigt med det. I bland är busshållplatsen sönderslagen. Inget konstigt med det heller. Tyvärr. Varje morgon får jag också kryssa mig förbi bakom den där busskuren. Kryssa mellan en hel bunt med cyklar.Och det är där min irritation växer. Nu har jag visserligen precis läst ut en av alla böcker om den härliga psykopaten Christopher Silfverbielke. Ni som vet. Ni vet. Men ändå.

Till saken hör. Och det är nu det kommer. Så håll i er. Sätt er ner. Gör vad ni behöver göra för jag vet att er irritation över det här också kommer att växa. På andra sidan gångvägen. Det vill säga som mest. Allra mest. Är det tio meter från busshållplatsen till en stor plan yta. Med en stor och tydlig blå skylt med en lika stor och fin vit cykeljävel på.

På den där ytan. Som antagligen hela världen skulle tolka som en cykelparkering. Där brukar det stå två eller tre cyklar. Bra jobbat ni som förstod. Resten. Kanske åtta, nio, tio cyklar. De står på gångvägen. Bredvid busshållplatsen. Bakom busskuren. På gångvägen. På varenda jävla ställe där de kan stå i vägen. Utom på själva cykelparkeringen.

Så. Nu kan ni släppa taget. Resa på er. Känna min irritation. Och nästa gång ni ska ut och cykla. Till en busshållplats där det finns en cykelparkering. Då vet ni vad ni ska göra. Det är jag övertygad om. För ni är vettiga människor. Hoppas jag.

Empati hos tandläkaren

För någon månad sedan ramlade Prinsen på skolan. Han slog tänderna i rutschkanan och slog ut en liten bit av en framtand. Bara en sån där jätteliten bit. Men ändå en bit. Vi var hos tandläkaren och de satte dit en liten bit fejktand. Inga konstigheter.

I söndags. Då var vi och simmade. Eller badade. Jag jagar honom i vattnet. Han skrattar och tittar bakåt. Sedan vänder han sig om. Och där. Pang. Gick det ett räcke från trappan ner i vattnet. Och där. Pang. Flög en flisa av från hans framtand. Samma tand som senast. Andra sidan av tanden. Och i telefonen väntar tandläkaren.

När tandröntgen är klar. Slipning av tanden är klar. Och vi är redo att gå hem. Då får man välja leksak. I alla fall om man är barn. Jag får aldrig välja leksak. Jag får bara världens största faktura. Tack tandvården.
Hur som helst. Tandläkaren som slipade tanden. Hon försöker skoja till det. Klaga på att hon aldrig får leksak. Tydligen på samma sätt som jag tydligen försökte med i stycket ovanför. Sen går hon i väg. Till nästa patient.

Prinsen tar snabbt en leksak. Springer till dörren och ropar på tandläkaren. "Här. Du kan få min leksak." Och så ger han sin leksak till tandläkaren.
Bredvid sitter jag. Ler med hela ansiktet. Hur fick jag en sådan fantastiskt fin son. Som ser andra. Som bryr sig om andra. Som ger.

Bioskärm på kontoret

Jag sitter här vid mitt dragiga skrivbord. På kontoret jag delar med andra. Just nu är det tomt. Ingen som har planering. Ingen som har frågor. Ingen som hämtar kaffe. Ända sedan jag började på den här tjänsten i höstas. Då har min boss pratat om att jag skulle få en egen dator. Jag behövde en egen som jag kan transportera runt. Visst, tänkte jag. Det var tre månader sedan.


Idag plingade det på dörren. En IT-nisse dök upp. Med en laptop i handen. Score! Nu ska jag få min egna dator. Kommunens. Men min egen. På lån. Men min egen. Jag tog emot den. Tackade. Han skrattade och bad mig hålla upp dörren. Går ut till sin bil och kommer tillbaka med famnen full med lådor. Två gånger!
Så går vi upp på kontoret. Han packar upp. Installerar. Säger en massa tekniska ord som jag inte förstår någonting alls av. Och så är han klar. Jag står bara och gapar. Funderar på vad fan det är som hänt på mitt skrivbord.


På bordet står den lilla silvriga laptoppen. Det står ett tangentbord. Där står en dockningsstation. Och så står det en bioduk. Jag skojar inte. Det står en skärm så nästan är lika stor som min tv där hemma. Nu vet jag vart fotbolls-EM visas. Men vad ska jag göra med den? Och vad ska alla andra säga?


För det är där det största problemet ligger. Hur ser det här ut? Sticker det i andra ögon? Spontant, det känns fan inte okej. Lägga pengar på det här men inte verksamheten? Även om det inte är förskolans budget så ser det inte bra ut. Inte alls. Och jag vill inte synas. Jag vill flyga under radarn. Precis som alltid.
Jag har styrt bort skärmen och tangentbordet. De står där intryckta vid sidan. Och där kan de stå. Jag behöver ingen bioskärm. För jag antar att jag ska jobba när jag sitter här. Inte titta på film. Eller fotboll.

FMTK

Fredag. Äntligen. Jag har gjort allt jag ska på arbetet och om inget nytt plötsligt dyker upp. Vilket du mycket möjligt skulle kunna göra. Så ska jag packa ihop mina saker och försöka balansera med cykeln på isen för att ta mig hem. Sträcka ut benen i soffan. Fast. Vänta nu. Så fungerar det inte.

När jag sitter och skriver och håller på här i min ensamhet vid datorn. På det stora kontoret där vinden alltid  blåser lite kyligt i nacken på mig. Då har jag börjat lyssna lite på poddcast. Jag har aldrig i hela mitt liv gjort det tidigare. Trots att jag är känd för att testa nya saker. Gärna spontana. Hm.

Jag har hittat två favoriter. En heter Elitpodden -Run hard. Där pratas det om löpning. Och gym. Löpningen hyllas. Löpning på ett hårt sätt. Gymmet. Det är med visst hån. Jag älskar det.

Den andra. Det är I nöd och lyft. Där pratas det träning i största allmänhet. Kanske inte så mycket löpning. Men där fick jag höra om en app. Till telefonen. FMTK. Så fantastisk liten sak. Den ger mig det jag länge har sökt. Enkel träning hemma. Träning som ger puls. Träning där jag inte behöver tänka någonting. Träning där barnen vill hänga på. Bara lyssna och följa.

Tidigare har min styrketräning. För det behöver man tydligen också ibland för att kunna hålla ihop kroppen under löpning. Eller för att inte gå ut och springa varje dag. Hur som helst. Jag har tidigare lyft lite vikter hemma. Inte speciellt tunga. Ger ingen puls. Är inte speciellt roligt. Blir till ett måste.

Nu startar jag appen. Längtar hem. Ja, det gör man oftast. Men vill bara sätta igång. Välja pass. 600 reps. Spartacus. Blötdjuret. You name it. Tre. Två. Ett. Kör.

Så jag rekomenderar den här appen. Något så enormt mycket. Den har allt. Möjligtvis skulle jag vilja ha något längre pass. Som tar runt en timme. Men annars. Den har allt. Tack. Nu ska jag hem. Starta appen. Dra på mig shortsen. Just fan. Kanske måste hämta barn först. Eller?


Tre. Två. Ett. Kör!

En svaghet. Tror jag.

Jag måste erkänna en sak. Jag har en svaghet. En ordentlig svaghet. Egentligen har jag nästan bara svagheter men jag tror inte att det finns tillräckligt med utrymme att skriva om alla.
Den här svagheten har dykt upp på senare år. Inte konstigt egentligen med tanke på mina problem med matintag i yngre ålder. Så kanske ska man säga att det här är något positivt? Något bra? Fast så långt ska vi inte gå.


I fredags åkte Flickan från landet i norr och jag till en annan stad. En stad som ligger bara en liten bit söderut. Vi checkade in på hotell. Slängde i oss mat och tog oss raskt till en arena. Några minuter senare. Eller en mindre evighet senare med tanke på garderobskön. Så klev Winner bäck in på scenen. Mitt framför stod vi. Njöt. I alla fall fram till mannen som var 2.5m lång och stor som ett jävla höghus kom och ställde sig strax framför. Plötsligt försvann hela scenen.


Hur som helst var konserten magisk. Precis som alltid med Lasse. Vare sig man står där i ösregn i Sundsvall eller med en fantastisk utsikt på Skansen. Ett mysigt intimt Göta Lejon eller en personlig spelning vid Nydalasjön i Umeå. Han skapar alltid en härlig stämning och får mina tankar att snurra.


Nästa morgon. Lördag. Och det är dags att visa upp min svaghet. Eller styrka. Hur det nu var. Ner från rummet och in i den stora salen. Den stora salen som är fylld med så mycket gott. Frukostbuffé. Där har ni det. Jag är så satans svag för frukostbuffé. För pannkaka med sylt och grädde. För äggröra. För frallor med ost och salami. För yoghurt med olika flingor och müsli. För kaffe. För äggröra. För juice. För våfflor. För kokta ägg. Nämnde jag äggröran?


Ni hör själva hur det här slutar. En timme senare sitter jag där. Svettig. Med så mycket mat i magen att jag kommer att vara mätt resten av dagen. Och så tänker jag att jag kanske ska äta mindre nästa gång. Men så kommer nästa gång. Studsar upp på morgonen. Frukostbuffé!! Och jag lastar på. Jag äter. Hämtar mer. Och jag svettas. Det är ändå så fruktansvärt gott.

Mot LW's tänkvärda ord

Idag är det en sån där dag där mina arbetsuppgifter är på en lagom nivå. Det vill säga en sjukt låg nivå. Nästan obefintlig. Och det kan vara skönt. Ibland. Men inte i längden.
Jag körde på hårt en liten stund i morse. Samlade in lite uppgifter. Skickade några mail. Räknade lite på en budget. Inga konstigheter.

Nu är det fyra-fem timmar kvar tills jag har planerat att ta helg. Håller andan varje gång det plingar till i inkorgen. Håller tummarna att mobilen förblir tyst.

Om ungefär sex timmar. Då sitter Flickan från landet i norr och jag i den nya blåa bilen. Musiken ekar ur högtalarna. Antagligen en specifik artist. Längs vinterklädda landskap kör vi neråt i landet. Inte till huvudstaden. Utan bara en liten bit ner. Någon enstaka timme. Vi checkar in på ett hotell. Hoppas kunna känna något slags lugn.

Sen vankas det musik. Från samma artist som troligtvis kommer sjunga i bilen ner. Det är Lasse. Herr Winnerbäck. Han ska förgylla vår kväll med sin musik. Sina tänkvärda texter. Sina ord. Ni vet. Sådana ord som etsar sig fast i huvudet och får en att reflektera. Fundera. Minnas och drömma.
Det var ett tag sedan. Inte sedan jag drömde eller mindes. Eller funderade för den delen. Men det var ett tag sedan vi hörde på Lasse. På riktigt. Ny skiva har kommit ut. En bra sådan. Den här kvällen har alla förutsättningar till att bli bra. Riktigt bra.
Jag ska bara försöka klara av fyra timmars arbete. Eller ickearbete. Plocka fram en budget till. Några prislappar. Fundera hur mycket man kan få för 50.000kr. Och hur mycket annat man kan få för 300.000kr. Om de pengarna ändå vore mina. Om ändå.

Måste ta ett beslut

Jag har ett val att göra. Ett svårt val. Ett arbetsrelaterat val. Bäst att säga det. Så ingen går och blir orolig. Tror något annat. Funderar.
Jag sitter på en ny tjänst just nu. Jag fick ett erbjudande. Jag tackade ja. Jag provar. Det är väl allmänt känt att jag provar nya saker och är spontan. Eller inte.


Hur som helst så sitter jag nu med nya arbetsuppgifter. Annat ansvar. Allt för mycket sittande. Jag har lovat att testa. Tydligen har jag gjort ett väldigt bra jobb. Det har uppskattats. Det går fort. Det är ordning. Tysk ordning. Så klart.


Men skillnad är det. Barngrupp har sina utmaningar. Men det är samtidigt det jag utbildade mig till. Det är det jag har velat göra. Mina uppgifter nu är också utmanande. Jag måste växa som person. Det gör jag lite. Faktiskt. Men jag ser mig inte på den där kontorsstolen i framtiden. Tyvärr chefen.


Jag ska fortsätta med det här en hög månader till. Men beslutet behöver jag ta inom några veckor tror jag. Jag har nämligen sneglat lite på en annan tjänst. Ett nytt ställe. Ett ställe jag är med att forma just nu.
När det nämndes för chefen. The big boss. Så frågade jag om jag behövde göra en intervju dit. Hon skrattade till. Nej, du skulle få jobbet direkt!
Fan va skönt att höra. Jag behövde det där. Mer än folk tror.


Dagen innan pratade jag med en kollega. Hon tyckte mina planer lät bra. Du behövs i barngrupp. Så sa hon. Tack. Så sa jag. Och log. Jag log så in i helvetes mycket. Både på insidan och utsidan. Kände redan där. Fan vad jag behövde höra det där. Kanske teamar vi ihop där. Igen.


Men innan jag är där. OM jag ens är där. Så behöver jag ta det här beslutet. Och även om jag någonstans har bestämt mig så är jag inte säker. Det är ett tag kvar. Kanske hinner saker förändras. Kanske blir det här mycket roligare snart.

Trygga/otrygga ställen

För varje år som går blir det allt tydligare. Ställen som känns bekväma. Ställen som jag känner mig hemma i. Och hur jag längtar till dem när jag är i en annan miljö. En sån där miljö som känns jobbig. Olustig. Onaturlig.

Hemmet. Sjukt trygg punkt. Jag älskar att vara hemma. Spela spel. Laga mat. Läsa. Se på tv.
Iksu. Också relativt tryggt ställe. Löparskorna. Jag vet vad jag ska göra där. Jag är rätt bra på det. Framför allt när det kommer till löpbandet. Och löpandet.
Och då kommer vi till utemiljön. Skogen. Sjön. Närmiljön. Känns bra. Känns stabilt. Jag tycker om natur. Har alltid gjort.
Arbetet. Jo. Kanske inte alltid är det roligaste stället att vara på. Men det känns ändå som ett tryggt ställe.
Bio. Så klart. Det känns alltid fint. Och bokhandeln. Konstigt ställe. Jag vet. Men så är det.

Krogen. Restauranger. Sociala tillställningar. Andras hem. Där har ni andra områden. Områden som känns jobbiga. Olustiga. Främmande och otrygga. Jag vet inte hur jag ska bete mig där. Jag försöker. Men det dröjer inte länge förrän jag längtar därifrån. Förrän jag fantiserar mig bort. Till en tryggare punkt. Kanske en biograf. Kanske löparskorna. Kanske soffan. Omringad av min familj. När de är med. Då känns det mesta genast lite tryggare.

Maskerad i en källare

Sitter nu här i ett alldeles tyst och mörkt hus. Det enda som lyser upp är datorskärmen. Ingen är hemma. Och just precis nu uppskattar jag tystnaden lite extra. Jag uppskattar lugnet och ensamheten.

För en timme sedan var jag nere på stan. Ett ställe jag egentligen tycker om att vara på. Om det är dagtid. Det är en fin stad. Det är det visserligen på kvällen också. Men med kvällen kommer det också en enorm känsla av att vara felplacerad.
För en timme sedan stod jag med två vänner i en källare. I källaren vimlade det av människor. De flesta antagligen mer än en hand full år yngre än mig. Det skrattades. Det dracks. Det vinglades. Det var utklädda människor till höger. Och till vänster. Det socialiserades. Och för varje minut som gick kände jag mig bara mer och mer vilse. Jag tycker inte om att dricka. Jag tycker inte om att socialisera. Och inte fan tycker jag om att vingla. Nu gjorde jag inte det. Men ändå.

De här två kvällarna. När mina vänner varit här. De har kretsat väldigt mycket kring öl. Det ska drickas. Nästan hetsas. Och jag förstår inte. Jag vill inte. Men får dåligt samvete. Inte ska man behöva få dåligt samvete för att man inte dricker sig onykter? Vi är väl ändå vuxna människor? För en liten stund kändes det som att jag var tillbaka till tonårsperioden. Där alkoholen bara hade ett syfte.
De här två kvällarna. Egentligen hela veckan. Har varit tuff för mig. Det har varit människor runt mig hela tiden. Besök som löser av varandra. Uteliv. Väldigt trevligt. Men det tar enormt mycket energi från mig att vara social.

För en timme sedan tackade jag för mig. Den sista alkoholfria ölen var uppdrucken.  Och så började jag gå hem. Jag gör ofta det. Går. Tycker det är skönt. Mina vänner. De är kvar. Hoppas de hittar hem. Senare i natt.

Besök del 2

Tisdag blev onsdag. Onsdag blev torsdag. Torsdag har nu gått över till fredag. Tre lediga dagar. Det har varit skönt. Besök nummer ett har satt sig på ett tåg och åkt ner till sitt igen. En lång tågresa. Blir antagligen längre när två barn är med.

På ett flygplan som nyss lämnat Arlanda sitter det två pojkar. Kanske är de män. I alla fall en del tider på dygnet. De landar om en liten stund här i norr. En har varit här tidigare. Det är Mr T. Han filmade ett helt dop en gång. Prinsens dop.
Den andre. Det är US M. Han borde ha ett helt annat namn vid det här laget. Men det är lika bra att köra vidare på samma. Han har aldrig varit här. Han är sjukt peppad. På allt.

På ett annat flyg. Som landar i morgon. Där sitter DJ E. Eller Don E. Vad det nu var jag kallade honom tidigare här på bloggen (webblogg). Han ska bo hos sin bror och sluta upp med oss andra i morgon.

Det här är alltså det nya besöket. De har inga barn med sig. Bara öl. Och träningskläder. De är övertygade om att jag har en plan för hela helgen. Det har jag inte. Om jag ska vara ärlig. Jag har några tankar. Det är allt. Givetvis är inget beslutat för att jag är rädd för att göra fel. Som vanligt. Det jag har lyckats bestämma är fotbollslunch. Sista omgången av allsvenskan. Mr T är Hammarbyare. Jag är. Ja, det vet ni nog vid det här laget. Tre lag gör upp om guldet. Hammarby och Djurgården är två av dem. Det här kan sluta hur som helst. Men bestämt. Det är det.

En del är mer peppade på utgång än andra. En del behöver det. En del vill bara träna. De flesta vill se fotboll. Alla vill umgås. Hur det än går. Ja, med både fotboll, resten av kvällen. Och natten. Så klart. Så blir det härligt att träffa dem igen. Det blir det verkligen. Jag har inte en stor kompiskrets. En del skulle säga att den är extremt liten faktiskt. Men det hör inte hit nu. Det får bli ett annat inlägg. En annan dag. En dag där inte ett flygplan med vänner håller på att landa här uppe.

En storebrorhyllning

Jag har en son. Nej, jag har faktisk två. Men den äldre av dem. Han som en gång kallades Prinsen. Han är fantastisk. Nu måste jag vara ärlig och säga att båda mina barn är fantastiska. Men den här äldre. Prinsen. Han är den enda av dem som är storebror. Och det är den rollen som ska hyllas.


Han har ett sånt enormt tålamod med sin lillebror. Han är så empatisk och tillmötesgående. Han är så förlåtande. Han är pedagogisk. Han retas också för den delen. Men vilka syskon gör inte det? Hur som helst så förtjänar Prinsen något slags pris för sin roll som storebror.


När föräldrarna kört fast med den lilla. Då kommer han som en räddare i nöden. Förhandlar. Lockar. Och nästan jämt. Så fixar han problemet.
När den lilla gjort illa sig. Då flyger räddaren dit och tröstar. Arga ord flyger genom huset. Då flyger Prinsen i motsatt riktning och lugnar. Berättar något roligt. Och så försvinner de arga orden.


Det var egentligen ingenting speciellt jag hade att säga. Utom just att hylla den mest speciella av alla. Jag tänkte att han behövde en lite hyllning. Han. Som ser årets första snö och säger: "Asså mamma. Det här med vinter. Jag tror inte jag gillar den längre. Lite less. Jag har ju liksom levt med vintern i åtta år nu."

Min vän post-it

Det är fredag. Fast det egentligen bara är tisdag. I morgon väcks jag inte av telefonklockan. I stället av den mänskliga väckarklockan till son. Om en kort stund ska jag ta och öppna ytterdörren på arbetet och promenera hem. I snön. För i natt kom det snö. Snö som faktiskt har legat kvar och dessutom fyllts på under dagen. Det är inga mängder. Men det är ändå tillräckligt att man som vuxen kanske ler lite. Och som barn blir sådär till sig att det ska åkas pulka. Göras snöänglar. Ha snöbollskrig.


Men än sitter jag vid mitt skrivbord. Är kall. Precis som alltid. Skrivbordet är täckt med post-it lappar. Eller inte helt täckt. Men det sitter ett par på ena sidan. För post-it och jag. Vi har blivit väldigt nära vänner under de senaste veckorna. Post-it fyller en väldigt viktig funktion i mitt arbete. Där står saker jag ska förmedla vidare. Saker jag ska skriva. Saker jag ska gör. Ibland bara en sak. Ibland en hel bunt. Sen stryks det. Eller kastas. Okej, det låter inte som att vi är supernära vänner när jag knölar ihop lappen och kastar den. Men jag tror post-it lappen är med på vad som kommer ske.


Skulle någon person komma och dammsuga eller elda upp lapparna. Nu vet jag inte varför någon skulle gå runt med en dammsugare. Än mindre elda här. Men ändå. Skulle lapparna försvinna så skulle jag garanterat få panik. Panik av den större sorten. Och jag skulle missa att göra saker. Pedagoger skulle inte få reda på saker eller få den hjälpen de önskat.


Så man kan säga att mitt arbetssätt är ett korthus. Faller lapparna. Faller arbetet. Och det tycker jag vore väldigt onödigt.

Besök del 1

Behövs det en ordentlig städning hemma. Då är det bra att bjuda in besök. Desto grundligare städning. Desto längre besök. Eller om det kanske är tvärtom.
Höstlov. Hela veckan för en del. Tre dagar för mig. Men redan idag plingar det på dörren. Eller. De får ta och knacka om de vill komma in. Vår ringklocka är död och begraven.

Flickan från landet i norrs vän kommer upp från storstaden. Med två barn. Det är ett sånt där besök som är avslappnat. Som inte kräver någonting. Det är skönt. Det finns andra sorters besök också. De som kräver en jävla massa mer. Uppstyrt ska det vara. Planen ska vara klar. Och då blir det inte avslappnat. Inte ett dugg faktiskt.

Men nu var det den första sortens besök. Det blir kanske någon utflykt. Ett biobesök. Ett restaurangbesök. Någon lekplats. Och så Pokémonjakt. Denna never ending jakt.
Det kommer att vara full fart. Det är oundvikligt när fyra barn ska hålla till i ett litet hus. Men så länge alla behandlar varandra rätt. Då får det vara lite fart.

Den där grundligare städningen. Den är antagligen sjukt bortkastad. Om några dagar kommer den behövas göras om. Men det är det värt. Om några dagar byts besöket ut. Flickan från landet i norrs vän. De två extra barnen. De byts ut mot några andra. Kanske inte barn. Men betydligt skäggigare.

Ansvar och en liten pojke på kontoret

Det är höstlov den här veckan. Kul för alla lediga. Jag är givetvis inte en av dem. Inte än. Utan jag sitter här vid mitt skrivbord och skriver mail. Skapar enkäter. Pratar digitalisering och datorkunskaper. Känner ett starkt behov att få röra lite på mig.

Min chef tillhör de där som har höstlov. Hela veckan. Det kan hon visserligen behöva. Men innan hon gick på ledigt skickade hon ett mail. Till mig. Från rummet bredvid mitt skrivbord. I mailet stod det att hennes autosvar visar att jag är kontaktpersonen de här arbetsdagarna. Ojoj. Stort. De där ansvarsfulla läskiga tankarna kommer igen. Som jag hade förr. På arbetsplatsen längre ner i landet. Där ansvaret haglade under vissa perioder.
Jag blir nervös varje gång det plingar till i mailen. Jag håller andan varje gång telefonen ringer. Jag gömmer mig under skrivbordet när dörrklockan plingar. Nej, kanske inte det sistnämnda. Men jag studsar inte ner till ytterdörren i alla fall.

Nu är det snart bara en dag kvar till jag också tar lite höstlov. Ska bli skönt. Och intressant. En liten cliffhanger jag återkommer till senare i veckan. Om jag överlever.

Mitt emot mig här på kontoret sitter en liten person. Han når knappt upp över datorskärmen. Han är visserligen bara fyra år så det kanske inte är så konstigt. Pojken dricker varm choklad. Sån där vidrig choklad från en automat. Chokladpulver som blandas med varmt vatten. Han tycker den är god. Ändå.
Jag ska snart ta den där lilla pojken och gå hem. Men innan dess så tjuvkikar jag på honom några gånger till. Sådär lite diskret över min egen datorskärm. Varje gång jag gör det.Så blir jag alldeles varm i hjärtat. Att jag hade sådan tur. Att jag fick bli hans pappa.

Blodet står stilla

När jag bytte arbetsuppgifter så hade jag snabbt spanat in ett skrivbord uppe i arbetsrummet. På övervåningen. Där bara vuxna människor håller till. Det var sommar och jag valde skrivbordet som var närmast balkongdörren. Frisk luft. Syre. Det där livsnödvändiga. Och det där jag är så van vid att få när jag är ute med barnen. I alla fall förut.
Skrivbordet står också längst in. Jag får ryggen fri. Jag har uppsikt över alla som går in och ut. Överallt. Inte för att jag har ett kontrollbehov. Men ändå.


Nu är det höst. Nästan vinter. Balkongdörren står stängd. Inget syre kommer in. Eller, i alla fall borde det inte komma in. För på något sätt så är det kall luft runt mig. Hela tiden. Från 07.00 till 17.00. Måndag till fredag.


För tre veckor sedan började jag känna mig lite risig. Inget konstigt. Början på en termin. Lite ovanliga bakterier som flyger omkring i bygget. Precis som varje termin. Jag jobbade vidare. Efter en vecka var skiten kvar. Efter två också. Och nu är jag inne på tredje veckan där jag känner mig risig. Men det är nu polletten trillar ner. Tror jag.


Jag ser två. Möjligtvis tre. Anledningar till varför det inte vill släppa min eländiga kropp.


* Jag sitter still. Stora delar av dagarna sitter jag still. Jag fryser. Blodet ligger stilla i kroppen och skvalpar mest bara när jag går för att hämta kaffe. Det är ändå fyra meter till kaffemaskinen. Min kropp. Och mitt blod också för den delen. Är vana att röra på sig hela dagarna. Jag har aldrig varit kall tidigare.


* Det drar. Kalla osynliga (ja, vindar är kanske alltid osynliga) vindar drar runt mig hela dagarna.


* Nummer tre. Och det här förstår ni är fruktansvärt orimligt och långsökt. Jag har fortsatt arbeta fast jag har känt mig risig.


I morgon ska jag diskutera med min chef. The Big Boss. Känslan är att de här tre, jag menar två, punkterna kommer att spela in när vi pratar kring mina nya arbetsuppgifter och hur jag vill göra i framtiden. Rent spontant. Så känns ett års förkylning inte skitfestligt. Om man får lov att välja.

Vem står för notan?

I somras köpte Flickan från landet i norr och jag en ny bil. En blå. Stark. Snabb. Som muskelsmurfen. Fast lite större. Den förra bilen. Den började kosta. Inga stora utgifter. Men många små. Så den fick flytta till någon annan. Konstigt hur mycket bättre man kan sova när bilen rullar som den ska.

Igår skulle vi få vinterdäcken. Säsongens. Det nyaste de hade fått in. Det var en deal i bilköpet. Bor inte längre i storstaden utan här kommer snön redan i augusti. Eller i alla fall september. Fast kanske oktober-november. Men däcken skulle på igår och jag sitter i väntrummet. Telefonen ringer. Jag ser mannen bakom disken prata i telefon. Fem meter bort svarar jag honom. Jag vågar inte ens berätta att jag är så nära.

När däcken är på och nyckeln i min hand börjar jag gå. Har inte en tanke på att betala. Vare sig för däckhotell eller för däckskiftet. Mannen bakom disken ropar. Viftar med ett papper. Och där. Där kommer jag på att jag kanske ska betala för något. Fan. Han ropar igen. Och viftar. Och så hör jag vad han säger: "Bilköpet står för notan!" Är det sant. Satan vad trevligt. Kan inte fler ropa så när man ska betala?
"Tandvården står för notan!", "Kommunen står för däcket!" "Banken står för räntan!" Vad gött livet skulle vara.
Nu ska jag ta och gå hem. Det är rätt gött det också. Även om jag måste pumpa däckjäveln först.

Kaffe och pyspunka

Jag har en ny arbetsplats. Eller. Egentligen är den inte ny. Jag har haft den här arbetsplatsen i några år nu. Den har bara förändrats. Jag har ingen barngrupp längre. Jag har ingen avdelning. Jag har inga föräldrakontakter eller sånt hemskt. Skönt? Absolut. Jag sitter vid ett skrivbord. Framför en dator. Skickar. Skriver. Pratar i telefon. Stora delar av dagen i alla fall. Skönt? Inte alls.

Fick en förfrågan från min chef i våras. Tänkte att jag skulle testa. Väntar på att bli övertygad om att jag gjorde rätt. Rätt att testa. Frågan är om det är rätt arbetsuppgift. Men här sitter jag nu för att jag är ordningsam och effektiv. Och för att jag är så spontan och vågar testa nya saker. *host* I alla fall det första var rätt. Jag kanske återkommer gällande arbetsuppgifter. Mycket kaffe dricker man i alla fall här på övervåningen.

Hur som helst. Klockan har passerat fyra och det är snart dags att slå ihop datorn och rulla upp för backen och hem. Först ska jag bara pumpa cykeln. För det är så rutinen är för tillfället. På morgonen - dricka kaffe och pumpa bakdäcket. På eftermiddagen - dricka kaffe och pumpa bakdäcket.
Jag har blivit med pyspunka. Samtidigt hittar jag inget läge att fixa till däcket. Så jag pumpar. Cyklar. Och pumpar igen.

Boost

I många fall brukar jag skriva här när saker är jobbiga. När det känns tungt. När huvudet bara precis  når vattenytan. Men i det här fallet är det tvärtom. Jag ska försöka att boosta mig lite. Det har varit en dag där saker faktiskt har gått rätt. Där positiva saker har sagts. Stora ord. Bra handlingar.

Det började redan igår. Överlämningskonferens med skolan. Blivande skolbarn ska det pratas om. Nya lärare. Specialpedagoger. Rektorer. Och så jag som verkligen älskar möten och att sitta och prata med andra vuxna. Inte.
Jag pratade på. Höll det kort. Svävade inte väg och gav dem en massa onyttig information. I stället saklig. Tydlig.
Idag fick jag höra att lärarna tyckte jag gjorde det bra. Att jag verkar vara bra på mitt arbete. Jo. Visst.

Dagen rullar vidare. Många barn lediga. Mer tid till att bygga om avdelningen inför hösten. Många saker kommer på plats. Många saker styrks från att-göra-listan.

Jag hade på mig en ny t-shirt till arbetet idag. En sån där blommig. Något som jag inte är säker på att jag klarar av att ha. När man helst vill försvinna in i mängden och bara vara neutral. Men så plötsligt. En kollega kommenterar vilken fin t-shirt jag har. Och så en till. Och en till. Under dagen tror jag att minst åtta stycken av mina kollegor har kommenterat den. Den var fin. Den var somrig. Man blir glad av den. Den var snygg. Du passade i den.

Så här i slutet på terminen börjar barnen gå på sommarlov. Några tar lov och kommer tillbaka. Andra slutar helt och börjar förskoleklass efter sommaren. Och här kommer det in. Den kanske största boosten av alla.
En flicka ska säga hej då. En flicka som blommat ut något enormt sista halvåret. Från att knappt våga säga ett pip. Till en härlig sexåring som skrattar. Skämtar. Busar. Tar för sig.
Jag berättade för mamman om samtalen på skolan igår. Att jag nämnde hennes försiktighet och osäkerhet. Men även om att den var som bortblåst nu. Och orden som kommer studsande tillbaka. Jag blir golvad. Jag vänder mig bort lika snabbt som mamman. Snyftande båda två.
Orden. Jag tror det är väldigt mycket tack vare dig.

Satan.

Märkligt väder.

Det är märkligt med vädret här uppe. Det är märkligt väder. Jag tror det är första gången jag har kunnat ha snöbollskrig i shorts.
Det har varit en lång vinter. En väldigt lång men också en väldigt bra vinter. Mycket snö hela vintern lång. Det tycker jag om. Men jag tycker också om när vintern är slut.

Här har jag gått och längtat efter våren. Efter lite varmare väder. Väntat och väntat. Och så plötsligt går folk runt i shorts och det är 25 grader varmt ute. Vart tog våren vägen? Den hann liksom inte riktigt fram där mellan vintern och sommaren.

Egentligen klagar jag inte. Det är faktiskt ändå sommaren man är ute efter. Våren är bara en årstid som måste passera för att man ska komma till sommaren.

För en vecka sedan var jag med barnen i skogen. Vid en strand. I shorts. Barnen gick barfota i sanden och i vattnet. Bakom mig låg en stor snöhög. Det är som sagt märkligt det här med vädret.

Egentligen ingenting

Varje kväll tänker jag att jag ska skriva något. Något som hänt under dagen. En tanke. En fundering. Något som upprört. Något som varit positivt. Egentligen vad fan som helst. Men så går kvällen. Natten. Nästa dag. Nästa vecka. Ingenting skrivs. Dagarna bara rusar iväg.

Nu loggade jag in. Men jag har faktiskt ingenting att skriva. Hur spännande är det att jag har stått och målat i fem timmar idag. Men ryggen mot solen vilket gav mig en fantastiskt fin rödfärg på vaderna. Jag själv målade grått.

Flickan från landet i norr har flytt till Stockholm i helgen. Jag ska således lyckas ta hand om mina barn på egen hand. Återigen imponeras jag något enormt av alla ensamstående föräldrar. Vilket lass de får dra. Vad de måste planera och klara av. Fantastiskt.
Jag har gjort det i en dag och är helt slut. Stressen att hålla reda på båda samtidigt som det ska målas och man känner hur orken bara långsamt försvinner ut ur kroppen för varje penseldrag. Även om jag haft lite hjälp av en axelskadad granne.

Nu är i alla fall sista penseldraget gjort. Även min axel mår sådär lagom bra nu. För att inte tala om de fina röda vaderna. Jordgubbsplantor är planterade. Båda barnen har fått i sig mat. Eller, nja. Några tuggor i alla fall. De är badade. Hela och rena. En av dem har läst för oss andra. Och de ligger i sina sängar och snarkar.

Nästa vecka börjar kanske den tyngsta arbetsveckan på hela året. Kul. Jag försöker hålla huvudet ovanför vattenytan. Det är svårt. 23 arbetsdagar kvar till semestern. Tjugotre.

Byta däckjävlar

Min far gjorde alltid saker själv. Han bad sällan om hjälp. När han gjorde det tog det emot. Jag hyllar honom för det. Jag är nämligen likadan. Och kanske är det inte så konstigt. En sådan sak är det här med däckbyte. Pappa bytte alltid själv. Helt rätt. Så klart. Man ska kunna byta däck. Han lärde oss hur man byter och så har det fortsatt. Vår. Höst. Hela tiden har jag bytt däck själv på min bil.

Varje gång det är dags att byta tänker jag att nu. Den här gången. Kommer allting att fungera som det ska. Bultarna lossnar. Rätt däck hamnar på rätt plats direkt. Allt flyter på riktigt fint och det behöver inte gå fyra timmar av livet innan allt är klart och humöret nere i botten. Varje gång blir det tvärtom. Någonting ska alltid strula. En bultjävel som sitter så hårt så den inte går att rubba. Ett däck hamnar på fel plats och jag får börja om. Det tar en evighet att få upp bilen. Barnen springer runt och stör. Ja. Ni hör själva hur jävla roligt det är.

Så i år. Då åkte däcken in i bilen. Åkte ner till parkeringen vid ICA. Drog kortet. Betalade 250:- Väntade fem minuter. Och så var allt klart. Jag vet hur man byter däck själv. Jag kommer lära mina barn hur man byter däck själv. För det ska man bara kunna. Så är det. Men ibland. Bara ibland. Och kanske just med däck. Så är det fruktansvärt jävla värt det. Hosta upp en billig peng. Spara tid och svordomar. Klart.

För övrigt är våren här nu. Konstigt vore det annars att slänga på sommardäcken. Som jag har längtat. Inte speciellt efter sommardäcken. Utan efter våren. Solen. Värmen. Barmark. Så färdig jag har varit med tidernas längsta vinter.
Och snart börjar en ny skidsäsong...

Sjukskrivning

Tredje dagen på sjukskrivningen. På ett sätt skönt att inte behöva stressa iväg på morgonen. Att få vara lite själv. Men på ett annat sätt fruktansvärt tråkigt. På eftermiddagen börjar jag prata för mig själv. Säger saker jag gör högt. Jag vet inte varför. Kanske tystnaden blir för påträngande annars.

Jag har aldrig varit sjukskriven tidigare. Kanske är bra det i och för sig. När jag senast opererade hälsenan gjorde jag det kring jul. Då var jag hemma och ledig ändå. Men det var en evighet sedan. När jag var ung och stark. Nu är jag gammal och stel.

Tredje dagen på sjukskrivningen. Fem dagar sedan ingreppet. Jag går inte normalt än. Men det är nära. Lite för mycket vätska kvar i knät för att jag ska kunna börja det helt. Övningarna jag ska göra 4-6 gånger per dag. De gör jag 10-12 gånger per dag. Gick 4000 steg i går. Ska slå det idag. Kanske pressar jag knät lite hårt. Kanske inte.

Börjar med lite promenader den här veckan. Följer vårens framfart. Hänger på gymmet nästa.
Lämnar barn. Ser film. Tränar. Läser. Ser film. Tittar ut genom fönstret. Det är så dagarna ser ut just nu. Tänk om man kunde dra in pengar på det också. Det hade varit något.

Det är tredje dagen på sjukskrivningen. På ett sätt skönt. På ett annat så fruktansvärt jävla tråkigt.

Operation: Menisk

Igår var det äntligen dags. Efter att jag förra sommaren blivit lite ivrig. Sprungit lite för mycket. Lite för långt. Lite för hårt. Ja, jag kan skylla lite på bror eftersom han också stressade upp farten. Men vems fel det än är så lyckades jag springa sönder min menisk.

Då jag inte direkt hade 20.000:- liggandes för att snabbt fixa till det privat så fick jag börja vandra den långa biten. Vårdcentral, remisser, MR, sjukgymnast och vila. Och nu, till slut, efter en ombokning och en inställt tid, så var det äntligen dags att skära upp knät.

Så igår gick jag till sjukhuset. Satte mig i väntrummet och...väntade. Och väntade. Och väntade. Timme in och timme ut. Två timmar senare fick jag komma in och byta om, få lite härligt dropp rakt ner i armen och...vänta. Och vänta. Och vänta. Igen.
Jag tror jag stirrade upp i taket i en evighet. Eller i alla fall tre timmar. Jag fick se andra rulla i väg till operationer och jag fick se dem komma tillbaka. De kom tillbaka så där lagom höga av narkosen. Bakiskänsla på några. Släpande tal på andra. Många gipsade armar.

Så till slut. När salen var tömd på trasiga människor. Då blev det min tur. Sex timmar efter planerad tid. Några sköna andetag i en mask och så...borta. Snark. En bit av menisken plockades bort. Tydligen svår att komma åt. De hittade lite annat i knät också som de fixade till. Bandage på. Och sängen rullades tillbaka.

Vaknar upp. Hungrig som någon som inte ätit på ett halvår. Och iväg hem. Tydligen i någon form av rekordtid enligt sköterskorna.
Nu sitter jag här. Knät upplagt på bordet. Kryckorna vilar bredvid. Ska väl sitta här ett tag nu. Någon vecka. På pappret står det sjukskriven 4-6 veckor. I mitt huvud är det två veckor. Men jag har kanske inte samma läkkött som när jag var 17år. Eller som Ibrakadabra. Även om jag vill tro det.

Björnstad skapar känslor

De senaste åren har jag läst en hel del böcker. Jag tror det är en del av min verklighetsflykt. Jag tycker om att kunna försvinna in i en annan värld en stund. Vara en annan person. En annan miljö. Det har varit väldigt många deckare. Den ena boken råare än den andra. Morden blir brutalare. Jag vill ha det så. Men så ibland. Då försöker jag vidga mina vyer och slänga in en annan slags bok. Något som kanske kan ge något annat. Ofta blir det något jag bara önskar ska ta slut, men så öppnade jag Björnstad av Fredrik Backman. Fan.

Inte "fan" för att den var dålig. Inte "fan" för att jag önskade att den skulle ta slut. Tvärtom. Utan "fan" vilken resa. Vilken bok. En känslomässig bergochdalbana på 500 sidor. Jag visst inte vart jag skulle ta vägen. Tårar rann. Näven slogs i kudden. Jag var chockad. Rädd. Arg. Ledsen. Och jag var träffad. Förra året skrev jag någonstans att om man bara ska läsa en bok det året, då är det Björnstad som gäller. Hur Backman kan ha ett sånt fantastiskt moget språk. Trots sin unga ålder. Hur kan han träffa så rätt? Ha såna verklighetstrogna böcker. För ja, givetvis har jag köpt och läst varenda en av hans andra böcker också. Och även de är fantastiska. På ett annat sätt.

Sedan kom uppföljaren till Björnstad. Del två. Vi mot er. Jag tänkte att, det här är lugnt nu. Inte kan en uppföljare vara lika magisk och träffsäker som första. Helvete vad fel man kan ha. Jag har inte läst ut den. Inte än. Men oj. Ibland måste jag lägga bort den. Ta en paus. För tårarna rinner. För hjärtat slår för hårt och för snabbt. För jag behöver skrika i en kudde. För så många andra anledningar.

Idag läste jag fram till ett skede där jag inte kunde läsa vidare. Jag ser vad nästa kapitel handlar om. Och jag vill inte mer. Det får inte vara sant. Det får inte hända det jag är rädd för ska hända. Som kan hända. Jag bryter ihop då. Om han gör det. Då faller jag.

Vasaloppet 2018

När jag var liten åkte jag lite skidor. Ni vet, sådär längs gatan och ner för några kullar för att få lite fart. Kanske någon km över en golfbana i närheten. Det var en hel del snö även i Stockholm på den tiden.

Men sedan växte jag på mig. Åren gick. Och skidor byttes ut mot löparskor. Jag åkte aldrig skidor. Jo, en gång på lärarutbildningen. När jag hämtade upp mig klasskompis i Solna och han var så fruktansvärt bakis så han behövde låna min mammas solglasögon och min lunch för att klara av lektionen.

Men så flyttade jag upp hit. Till vintern. Till norrland. Och en vän här uppe som tre gånger anmält sig till Vasaloppet. Han åkte ingen av de gångerna. Så jag lovade honom lite osmidigt att jag kunde hålla honom sällskap och köra tillsammans. Så vi anmälde oss. Tydligen.

Och så köptes det skidor. Och vi tränade. Mil efter mil. En del korta pass en del långa. Fyra-fem timmar ute i kylan. Platta spår. Backiga spår. Jag kom säkert upp i 35-40 mil. Min vän i minst det dubbla. Nu skulle det bli av. Allt var fixat. Och då kom magsjukan. Sex dagar innan loppet ligger hela familjen och självdör i badrummet. Men jag repar mig. Tre dagar innan står jag upp. Får i mig lite mat och tänker att du jävlar blir det åka av. Dagen innan avfärd kommer ett meddelande från min vän. Han är magsjuk. Fan.

Så där åker jag ensam ner till Mora. Får sällskap av min bror. Vi stiger upp mitt i natten för att ta en buss ut till starten i Sälen. Ut till 28 minusgrader. (Nej, jag överdriver faktiskt inte den här gången!) Och så åker vi. Mil efter mil. Ibland peppar han. Ibland peppar jag. Och så plötsligt är vi i Mora igen. 90km senare. Halvt stelfrusna. Stela som en 98 åring. Hungriga. Trötta. Men lyckliga. Och med den där vanliga klassiska känslan att helvete heller. Jag ska aldrig göra det här igen.

Nu har det gått en månad. Jag har inte rört mina skidor sedan jag gick i mål. Min vän åker fortfarande om kvällarna. Han vill åka loppet nästa år. Och det värsta är. Jag skulle kunna hålla honom sällskap.

En evighet senare

Ha! Jag tog mig in. För ett antal månader sedan knappade jag in ett lösenord och sedan var det bara att sätta igång att låta fingrarna dansa över tangenterna. Men det var då. Nu är nu. Det har tagit mig ett helt avsnitt av "The Flash" för att komma in. Mer än 40 minuter av mitt liv passerade innan jag kunde sätta igång att skriva. En evighet. Hur som helst. Nu är jag inne. Nu kan jag skriva. Vinst för mig.

Jag har huset för mig själv. Vet inte när det hände senast. Men det är magiskt. Men samtidigt så stressande. Vad ska jag göra? I vilken ordning? Vad prioriteras högst? Gå ut i solen? Titta film? Läsa? Sova? Tyvärr inte träna. Det är just det som är anledningen till att jag har huset för mig själv. Påskfirandet åkte utan mig. Mitt enda sällskap är febern. Förhoppningsvis lämnar även det sällskapet mig snart.

Senast jag skrev pratade jag om Prinsens löptävlingar. Om speciella känslor och att jag faktiskt är helt okej inombords efter pappas bortgång. Vill jag tro i alla fall. Men även det var en evighet sedan. Efter de inläggen har det gått en hel höst. En vinter som, ja. Det jäveln hänger visst fortfarande kvar av någon anledning. Men jag har hunnit med att åka ett helt Vasalopp. Bara en sådan sak. Jag har fått en operationstid för att fixa till mitt knä jag sprang sönder i somras. Jag har vabbat onaturligt mycket. Sett galet mycket filmer och hockey. Och jag har haft huset för mig själv. Eller, inte haft. Har.

Så livet har rullat på. Och om nu bara snön kan ta och försvinna. Jag har faktiskt åkt mitt Vasalopp nu. Så skulle livet kunna rulla på med lite positivare humör. Medan jag väntar tror jag att jag ska se ett avsnitt "Flash" till. Eller om jag skulle läsa vidare i Fredrik Backmans fantastiska "Vi mot er". Eller kanske vila en stund. Fast, solen är framme och lite frisk lust vore skön...t. Ni ser. Jag kan inte bestämma mig. Jag får dra lott.

En speciell känsla

Jag vet att de flesta får en speciell känsla av det jag snart ska berätta. Jag vet att känslorna är väldigt olika. Men jag vet också att det krävs en viss erfarenhet. Ett visst liv. Ett visst tankesätt för att få just den känslan jag nyligen fick.

För två veckor sedan ställde sig Prinsen på startlinjen igen. Han skulle springa 500m. Samma lopp som året innan. Han var lika överlycklig när starten gick och han fick springa. Bara den känslan när jag ser hans ansikte lysa upp är fantastisk. Men nu är det inte den jag ska berätta om.
I första backen ner tar han ledningen. Sedan försvinner de in i skogen. Jag försvinner ner till målet.
När barnen börjar komma mot målet ser jag först inte Prinsen. Han kommer först efter en bra stund. Hållandes för sidan. Han har ont. Håll kan jag tänka mig. Han är arg. Förbannat jävla arg. Prinsen ledde. Då sprang han fel.

I bilen hem går det inte att prata med honom. Han ska aldrig mer springa. Aldrig mer tävla. Han är förbannad. Och jag ler. För hur många bilresor hem från tävlingar har inte jag suttit i baksätet. Varit förbannad. Arg. Sagt att jag aldrig mer ska springa.

En vecka går. Och måndagen efter står Prinsen återigen på startlinjen. Samma startlinje. Den här gången med en förlöpare. Han är redo. Redo för revansch. Och starten går. Prinsen står stilla. De andra hinner springa fyra-fem meter innan han tar sats och kör iväg. Jag förstår ingenting. Efter första backen ner. Då är han där framme igen. Med det lyckliga ansiktet.

En minut senare står jag vid målet. Väntar bakom den sista kurvan. Och det är nu. Den där speciella känslan är på väg. Den är inte riktigt där än. Men snart. För runt kurvan kommer Prinsen. Han ligger tvåa. Fortfarande lycklig i hela ansiktet. Han stannar nästan till när han ser mig. Jag ropar åt honom att fortsätta. Ända till målet. Och då borrar han ser huvudet. Hans ansikte ändras och blir lite allvarligare. Prinsen visar sin tävlingsinstinkt. Den han ärv av mig. Och lägger in en spurt. Han flyger förbi ledaren och in i mål. Som etta.

Då kommer den. Känslan. Och även om jag försöker visa och säga att det viktigaste är att det är roligt. Att det inte spelar någon roll om man vinner eller kommer sist. Så är den fantastiska varma känslan där. Min son vann. Min son visade enorm vilja och tävlingsinstinkt. Han vill vinna. Och det känns bra. Så länge jag inte pressar honom att vinna. Så länge jag fortsätter visa och berömma även om han inte skulle vinna. Och jag tror att det kanske krävs en löpare och enorm tävlingsmänniska för att få fram just den där känslan.

Jag är okej.

Jag tänkte att de senaste skrivna meningarna skulle kunna oroa. Eller egentligen inte just orden. Utan det faktum att min historik med psykiska problem och att jag skriver att jag snart inte orkar mer. Jag kan dock meddela att jag är okej. Ja. Så pass okej man kan vara tre månader efter att ens pappa somnat in.

Jag har under den senaste tiden börjat komma tillbaka till livet. Haft semester. Börjat arbeta. Somnat snabbare på kvällarna. Mammas operation har gått bra. Hennes tumör ska vara borta. Sägs det. Orken kommer långsamt tillbaka. Precis som min. Alla anpassar sig till ett liv utan make. Far. Bror.

Förutom en del funderande och en hel del saknad har jag gått igenom dagarna rätt bra. Jag har en förmåga att hålla inne och svälja det mesta i känsloväg. Om det är rätt? Fan heller. Det vet jag. Och kanske blev resultatet av det att jag för någon vecka sedan skrek på Prinsen. Av egentligen ingen anledning alls. Kanske är resultatet av allt som hänt att jag efter det bröt ihop. Att jag låg i fosterställning. Hyperventilerade. Grät. Varenda muskel stenhård. Kanske kom någonting ut. Kanske lyfte jag en aning på ventilen. Hur som kände jag skam och misslyckande efter känsloyttrandet. Svalde igen Och gick vidare.

Nu vet du i alla fall att jag är okej. Att livet rullar vidare. Nu vet du. Du kanske enda människa som läser det här. Att dagar kommer och dagar går. Och för varje dag som går så blir alla nattresor till huvudstaden lite blekare. Nu vet du. Att tankarna blir allt ljusare.

Sov gott pappa

För tre veckor sedan stod jag på Ica med Flickan från landet i norr. Skulle handla lunch och åka upp till stugan för att ha fixar helg med alla andra. Arbetskläderna på. Plötsligt ringer telefonen. Och det är det där samtalet jag väntat på. Samtalet jag visste skulle komma men som jag önskade aldrig skulle bli av.

Två timmar efter samtalet på Ica satt jag på ett flygplan på väg ner till Stockholm. Ner till pappa. Till mamma. Det var bråttom. Väldigt bråttom. Upphämtad på Arlanda av bror. I 180 iväg till förorten. I en bil som gick på ångor. Sladda in på Löwenströmska och en av de snabbare intervallerna in till rummet.

Väl inne. Väl med handen i pappas. Blir mycket oklart och klart på samma gång. Det är nu det ska ske. Det är nu han ska somna för sista gången. Jag minns tårar. Jag minns att hans andning blev så mycket lugnare när vi kom dit. När hela familjen var samlad.

Det dök upp minnen i huvudet där vid sängkanten. Alla resor över världen vi fått göra med honom. Allt vi har fått uppleva och allt vi har fått vara med om. Alla gånger han kommit med goda råd. Ställt upp. Skjutsat och stått på läktaren och hejat fram oss där vi sprungit. Runt runt runt. Varv efter varv. Tröstat när det gått dåligt. Gratulerat när det gått bra.
Han var hård men väldigt rättvis och klok när han lärde mig om ekonomi. Lät mig inte få något gratis men ställde alltid upp.
Jag mindes hans fruktansvärt torra men samtidigt roliga försök till att skämta. Jag mindes alla utflykter och promenader. Hela barndomen och uppväxten blev plötsligt så klar.

Någon timme senare tog luften i hans lungor slut. Likaså mina torra kinder och sammanbitna ansikte. Allt brast. Allt verkligen brast. För oss alla. Och trots denna hemska stund har jag aldrig känt mig så nära min bror. Så nära min mamma. Så nära min familj.
Hur hemskt det än är så försöker jag se det på andra sätt. Han behöver inte kämpa mer nu. Jag såg hur han led av att vara så svag och inte klara av någonting på egen hand.
Mamma behöver inte kämpa mer. Hon var på väg att brytas ner totalt. Vi alla behöver inte hoppas längre. Hoppas på något som vi ändå visste aldrig skulle ske.

Nu har det alltså snart gått tre veckor sedan den där hemska kvällen. Under de tre veckorna har jag tänkt så mycket. Jag har arbetat men inte varit närvarande. Jag har lekt och skrattat med mina barn. Men jag har inte varit närvarande. Jag har tränat. För att tänka ännu mer. Jag har bitit ihop och återfått mitt sammanbitna ansiktsuttryck. Jag saknar honom så mycket. Sov gott pappa.

Jag orkar snart inte mer

Mitt i allt mörker försöker man ändå hitta lite ljus. Hitta den där springan där ljuset tar sig in. Jag har letat den senaste tiden. Ordentligt. Ibland har jag hittat lite ljus. Men snabbt har den där springan stängts igen.

Jag har den senaste tiden försökt acceptera pappas sjukdom. Att det inte finns något mer än ett mirakel att göra. Och långsamt. Väldigt långsamt. Har jag börjat förstå och acceptera det. Hur jävla hemskt det än är. Samtidigt vet jag hur fruktansvärt oredo jag egentligen är när det blir dags.

Men mitt i det där slår nästa bomb ner. Nästa förälder inlagd på sjukhus. Ambulans in. Tjocktarmen. De vet ännu inte vad det är. Kan vara en tumör. Kan vara en inflammation. Förjävligt utan tvekan.
Så nu ligger mina föräldrar där. På var sitt sjukhus. På var sin sida om stan. Och jag sitter 63 mil därifrån.

Samtidigt är det maj. Och ni som hängt med under den här resan med allt mitt meningslösa skrivande vet vad maj inom skolvärden innebär. Det är så galet mycket saker som ska göras. Avslutningar. Utvecklingssamtal. Överinskolningar och skolbesök. Överlämnandekonferenser. Alla avslut. Maj. Den där tiden på året där huvudet knappt är ovanför vattenytan.

Jag har inte haft det där stickandet i bröstet sedan den sista tiden jag jobbade i Stockholm. Innan jag tog mitt pick och pack och flyttade hit. Men i veckan kom det tillbaka. Jag stod framåtlutad i hallen och skrämde slag på kollegor. Men det släppte den här gången också.

Det är helt enkelt för mycket just nu. Med allt. Och jag hoppas att jag kan hålla skeppet flytandes i fyra veckor till. Sen är det lite ledigt. Ja. I alla fall från arbetet. Allt övrigt i livet är svårt att ta ledigt från. Det finns kvar vare sig jag vill det eller inte.

Kommande dagar väntar jag på svar angående mamma. Resultatet där får bestämma hur den närmsta framtiden ser ut. Om det blir ytterligare bussresor genom Sverige i natten. Eller om jag kan rida ut arbetsstormen till att börja med. I vilket fall som helst. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar.