En cykelparkering

Varje morgon cyklar jag för bi en busshållplats. Inget konstigt med det. I bland är busshållplatsen sönderslagen. Inget konstigt med det heller. Tyvärr. Varje morgon får jag också kryssa mig förbi bakom den där busskuren. Kryssa mellan en hel bunt med cyklar.Och det är där min irritation växer. Nu har jag visserligen precis läst ut en av alla böcker om den härliga psykopaten Christopher Silfverbielke. Ni som vet. Ni vet. Men ändå.

Till saken hör. Och det är nu det kommer. Så håll i er. Sätt er ner. Gör vad ni behöver göra för jag vet att er irritation över det här också kommer att växa. På andra sidan gångvägen. Det vill säga som mest. Allra mest. Är det tio meter från busshållplatsen till en stor plan yta. Med en stor och tydlig blå skylt med en lika stor och fin vit cykeljävel på.

På den där ytan. Som antagligen hela världen skulle tolka som en cykelparkering. Där brukar det stå två eller tre cyklar. Bra jobbat ni som förstod. Resten. Kanske åtta, nio, tio cyklar. De står på gångvägen. Bredvid busshållplatsen. Bakom busskuren. På gångvägen. På varenda jävla ställe där de kan stå i vägen. Utom på själva cykelparkeringen.

Så. Nu kan ni släppa taget. Resa på er. Känna min irritation. Och nästa gång ni ska ut och cykla. Till en busshållplats där det finns en cykelparkering. Då vet ni vad ni ska göra. Det är jag övertygad om. För ni är vettiga människor. Hoppas jag.