13 orsaker varför

För ett tag sedan. Rätt länge sedan nu. Började jag titta på en serie. Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare. Serien är 13 orsaker varför. En del av er känner säkert till den. Sett serien eller läst böckerna. För länge sedan var det en kollega som tipsade om den. "Den är extremt mörk. Den passar nog dig." Så sa han. Och så rätt han hade.

Nu har jag precis sett färdigt säsong tre. Sett färdigt. Men inte bearbetat färdigt. Alla de här tre säsongerna berör mig något så enormt. Det är så mycket känslor och tankar och minnen som far igenom mitt huvud. Genom hela min kropp. Jag vill sluta titta. Men det går inte. Jag sitter i soffan och känner hur tårarna rinner nedför kinderna. Jag har sedan länge gett upp försöken att hålla tillbaka dem.

Jag ska inte gå in på vad som händer i serien. Det tycker jag ni ska ta reda på själv. Omgående. Jag ska inte heller gå in på vilka personer. Vilka händelser. Vilka handlingar. Vilka känslor. Vad det är som gör att det blir så otroligt jobbigt för mig. Men det är mycket.

Samtidigt som jag försöker bearbeta saker. Så dyker det upp någon slags rädsla. Den här rädslan kommer i bland. Det gjorde den inte för åtta år sedan. Men efter att Prinsen kom till livet så kommer de här tankarna då och då. Hur ska han bli som tonåring? Vad ska han behöva gå igenom? Vad klarar han av? Det är ett tufft klimat ute i skolorna. Det vet jag. Ett jävligt tufft klimat. Press från alla möjliga håll. Jag hoppas bara han kan hantera det. Att Flickan från landet i norr och jag har förberett honom på det så mycket det bara går.

Jag säger inte att det som sker i serien kommer att drabba honom. Men då det finns många olika vinklar och livshistorier så är det inte omöjligt. Jag vet. Och det är enormt realistiskt och verklighetsförankrat. Det är aktuellt. Jag vet. Och det är mycket vanligare än man kan tro. Jag vet.