Bioskärm på kontoret

Jag sitter här vid mitt dragiga skrivbord. På kontoret jag delar med andra. Just nu är det tomt. Ingen som har planering. Ingen som har frågor. Ingen som hämtar kaffe. Ända sedan jag började på den här tjänsten i höstas. Då har min boss pratat om att jag skulle få en egen dator. Jag behövde en egen som jag kan transportera runt. Visst, tänkte jag. Det var tre månader sedan.


Idag plingade det på dörren. En IT-nisse dök upp. Med en laptop i handen. Score! Nu ska jag få min egna dator. Kommunens. Men min egen. På lån. Men min egen. Jag tog emot den. Tackade. Han skrattade och bad mig hålla upp dörren. Går ut till sin bil och kommer tillbaka med famnen full med lådor. Två gånger!
Så går vi upp på kontoret. Han packar upp. Installerar. Säger en massa tekniska ord som jag inte förstår någonting alls av. Och så är han klar. Jag står bara och gapar. Funderar på vad fan det är som hänt på mitt skrivbord.


På bordet står den lilla silvriga laptoppen. Det står ett tangentbord. Där står en dockningsstation. Och så står det en bioduk. Jag skojar inte. Det står en skärm så nästan är lika stor som min tv där hemma. Nu vet jag vart fotbolls-EM visas. Men vad ska jag göra med den? Och vad ska alla andra säga?


För det är där det största problemet ligger. Hur ser det här ut? Sticker det i andra ögon? Spontant, det känns fan inte okej. Lägga pengar på det här men inte verksamheten? Även om det inte är förskolans budget så ser det inte bra ut. Inte alls. Och jag vill inte synas. Jag vill flyga under radarn. Precis som alltid.
Jag har styrt bort skärmen och tangentbordet. De står där intryckta vid sidan. Och där kan de stå. Jag behöver ingen bioskärm. För jag antar att jag ska jobba när jag sitter här. Inte titta på film. Eller fotboll.