Min vän post-it

Det är fredag. Fast det egentligen bara är tisdag. I morgon väcks jag inte av telefonklockan. I stället av den mänskliga väckarklockan till son. Om en kort stund ska jag ta och öppna ytterdörren på arbetet och promenera hem. I snön. För i natt kom det snö. Snö som faktiskt har legat kvar och dessutom fyllts på under dagen. Det är inga mängder. Men det är ändå tillräckligt att man som vuxen kanske ler lite. Och som barn blir sådär till sig att det ska åkas pulka. Göras snöänglar. Ha snöbollskrig.


Men än sitter jag vid mitt skrivbord. Är kall. Precis som alltid. Skrivbordet är täckt med post-it lappar. Eller inte helt täckt. Men det sitter ett par på ena sidan. För post-it och jag. Vi har blivit väldigt nära vänner under de senaste veckorna. Post-it fyller en väldigt viktig funktion i mitt arbete. Där står saker jag ska förmedla vidare. Saker jag ska skriva. Saker jag ska gör. Ibland bara en sak. Ibland en hel bunt. Sen stryks det. Eller kastas. Okej, det låter inte som att vi är supernära vänner när jag knölar ihop lappen och kastar den. Men jag tror post-it lappen är med på vad som kommer ske.


Skulle någon person komma och dammsuga eller elda upp lapparna. Nu vet jag inte varför någon skulle gå runt med en dammsugare. Än mindre elda här. Men ändå. Skulle lapparna försvinna så skulle jag garanterat få panik. Panik av den större sorten. Och jag skulle missa att göra saker. Pedagoger skulle inte få reda på saker eller få den hjälpen de önskat.


Så man kan säga att mitt arbetssätt är ett korthus. Faller lapparna. Faller arbetet. Och det tycker jag vore väldigt onödigt.