En storebrorhyllning

Jag har en son. Nej, jag har faktisk två. Men den äldre av dem. Han som en gång kallades Prinsen. Han är fantastisk. Nu måste jag vara ärlig och säga att båda mina barn är fantastiska. Men den här äldre. Prinsen. Han är den enda av dem som är storebror. Och det är den rollen som ska hyllas.


Han har ett sånt enormt tålamod med sin lillebror. Han är så empatisk och tillmötesgående. Han är så förlåtande. Han är pedagogisk. Han retas också för den delen. Men vilka syskon gör inte det? Hur som helst så förtjänar Prinsen något slags pris för sin roll som storebror.


När föräldrarna kört fast med den lilla. Då kommer han som en räddare i nöden. Förhandlar. Lockar. Och nästan jämt. Så fixar han problemet.
När den lilla gjort illa sig. Då flyger räddaren dit och tröstar. Arga ord flyger genom huset. Då flyger Prinsen i motsatt riktning och lugnar. Berättar något roligt. Och så försvinner de arga orden.


Det var egentligen ingenting speciellt jag hade att säga. Utom just att hylla den mest speciella av alla. Jag tänkte att han behövde en lite hyllning. Han. Som ser årets första snö och säger: "Asså mamma. Det här med vinter. Jag tror inte jag gillar den längre. Lite less. Jag har ju liksom levt med vintern i åtta år nu."