Det är höstlov den här veckan. Kul för alla lediga. Jag är givetvis inte en av dem. Inte än. Utan jag sitter här vid mitt skrivbord och skriver mail. Skapar enkäter. Pratar digitalisering och datorkunskaper. Känner ett starkt behov att få röra lite på mig.
Min chef tillhör de där som har höstlov. Hela veckan. Det kan hon visserligen behöva. Men innan hon gick på ledigt skickade hon ett mail. Till mig. Från rummet bredvid mitt skrivbord. I mailet stod det att hennes autosvar visar att jag är kontaktpersonen de här arbetsdagarna. Ojoj. Stort. De där ansvarsfulla läskiga tankarna kommer igen. Som jag hade förr. På arbetsplatsen längre ner i landet. Där ansvaret haglade under vissa perioder.
Jag blir nervös varje gång det plingar till i mailen. Jag håller andan varje gång telefonen ringer. Jag gömmer mig under skrivbordet när dörrklockan plingar. Nej, kanske inte det sistnämnda. Men jag studsar inte ner till ytterdörren i alla fall.
Nu är det snart bara en dag kvar till jag också tar lite höstlov. Ska bli skönt. Och intressant. En liten cliffhanger jag återkommer till senare i veckan. Om jag överlever.
Mitt emot mig här på kontoret sitter en liten person. Han når knappt upp över datorskärmen. Han är visserligen bara fyra år så det kanske inte är så konstigt. Pojken dricker varm choklad. Sån där vidrig choklad från en automat. Chokladpulver som blandas med varmt vatten. Han tycker den är god. Ändå.
Jag ska snart ta den där lilla pojken och gå hem. Men innan dess så tjuvkikar jag på honom några gånger till. Sådär lite diskret över min egen datorskärm. Varje gång jag gör det.Så blir jag alldeles varm i hjärtat. Att jag hade sådan tur. Att jag fick bli hans pappa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar