En svaghet. Tror jag.

Jag måste erkänna en sak. Jag har en svaghet. En ordentlig svaghet. Egentligen har jag nästan bara svagheter men jag tror inte att det finns tillräckligt med utrymme att skriva om alla.
Den här svagheten har dykt upp på senare år. Inte konstigt egentligen med tanke på mina problem med matintag i yngre ålder. Så kanske ska man säga att det här är något positivt? Något bra? Fast så långt ska vi inte gå.


I fredags åkte Flickan från landet i norr och jag till en annan stad. En stad som ligger bara en liten bit söderut. Vi checkade in på hotell. Slängde i oss mat och tog oss raskt till en arena. Några minuter senare. Eller en mindre evighet senare med tanke på garderobskön. Så klev Winner bäck in på scenen. Mitt framför stod vi. Njöt. I alla fall fram till mannen som var 2.5m lång och stor som ett jävla höghus kom och ställde sig strax framför. Plötsligt försvann hela scenen.


Hur som helst var konserten magisk. Precis som alltid med Lasse. Vare sig man står där i ösregn i Sundsvall eller med en fantastisk utsikt på Skansen. Ett mysigt intimt Göta Lejon eller en personlig spelning vid Nydalasjön i Umeå. Han skapar alltid en härlig stämning och får mina tankar att snurra.


Nästa morgon. Lördag. Och det är dags att visa upp min svaghet. Eller styrka. Hur det nu var. Ner från rummet och in i den stora salen. Den stora salen som är fylld med så mycket gott. Frukostbuffé. Där har ni det. Jag är så satans svag för frukostbuffé. För pannkaka med sylt och grädde. För äggröra. För frallor med ost och salami. För yoghurt med olika flingor och müsli. För kaffe. För äggröra. För juice. För våfflor. För kokta ägg. Nämnde jag äggröran?


Ni hör själva hur det här slutar. En timme senare sitter jag där. Svettig. Med så mycket mat i magen att jag kommer att vara mätt resten av dagen. Och så tänker jag att jag kanske ska äta mindre nästa gång. Men så kommer nästa gång. Studsar upp på morgonen. Frukostbuffé!! Och jag lastar på. Jag äter. Hämtar mer. Och jag svettas. Det är ändå så fruktansvärt gott.