Vem står för notan?

I somras köpte Flickan från landet i norr och jag en ny bil. En blå. Stark. Snabb. Som muskelsmurfen. Fast lite större. Den förra bilen. Den började kosta. Inga stora utgifter. Men många små. Så den fick flytta till någon annan. Konstigt hur mycket bättre man kan sova när bilen rullar som den ska.

Igår skulle vi få vinterdäcken. Säsongens. Det nyaste de hade fått in. Det var en deal i bilköpet. Bor inte längre i storstaden utan här kommer snön redan i augusti. Eller i alla fall september. Fast kanske oktober-november. Men däcken skulle på igår och jag sitter i väntrummet. Telefonen ringer. Jag ser mannen bakom disken prata i telefon. Fem meter bort svarar jag honom. Jag vågar inte ens berätta att jag är så nära.

När däcken är på och nyckeln i min hand börjar jag gå. Har inte en tanke på att betala. Vare sig för däckhotell eller för däckskiftet. Mannen bakom disken ropar. Viftar med ett papper. Och där. Där kommer jag på att jag kanske ska betala för något. Fan. Han ropar igen. Och viftar. Och så hör jag vad han säger: "Bilköpet står för notan!" Är det sant. Satan vad trevligt. Kan inte fler ropa så när man ska betala?
"Tandvården står för notan!", "Kommunen står för däcket!" "Banken står för räntan!" Vad gött livet skulle vara.
Nu ska jag ta och gå hem. Det är rätt gött det också. Även om jag måste pumpa däckjäveln först.